Gott nytt år!

Vi avslutar det gamla året och börjar det nya med en av Davids favoritsånger.

Var rädda om er. Kram

En liten flicka

Jag mötte en liten flicka. Hon var bekymrad. Kvällen före julafton krockade hennes föräldrar med en lastbil. Alla flickans julklappar var förstörda. Vad den lilla flickan inte ännu förstått var att hennes föräldrar också var borta.

Lilla lilla flicka.

I dag stod det i tidningen att bara tre personer hade omkommit i jultrafiken. Två av dem var den lilla flickans allt.

God jul

God jul alla kära vänner

På begäran, en bild på min bästa julklapp. Milla! Bakom korgen ligger Alfons. Kortet är taget innan han visade sitt rätta jag. En tiger!
(Han är Drutts julklapp.)

Julfrid? Nja, kattungarna jamar i köket och vill ut till oss. Jag snyftar i hallen och vill in till min Milla. Drutt gör våldsamma och högljudda försök att forcera serveringsluckan mellan vardagsrummet och köket.

Var är glöggen?

Davids personnummer

Så fick vi uppge Davids personnummer igen. En forskare ville få del av Davids journal till en studie om palliativ vård till barn. Kändes mycket konstigt och sorgligt, men vi välkomnar studien.

Davids personnummer. För evigt inristat i oss. För evigt skrivet oss på nosen. Bokstavligt.

David vägrade säga sitt personnummer på sjukhuset. I stället hade han en knapp han tryckte på. Mattes nos. Och så fick hon säga numret.

Men det kunde ta ett tag innan han fick lust att trycka på knappen. Ett ganska långt tag...

Vi kunde konstatera att all personal inte har lika stort tålamod som personalen på barnonkologen .

Andra bullar

Jag är inte ett dugg mörkrädd här ute i skogen, kvittrar matte.

Då undrar jag. Varför är denna hemsida hennes mest besökta just nu?


En annan undran. När vi ska åka till mattematte och hussehusse på mornarna, var ska besten sitta? I mattes knä? Eller ska vi köpa släpkärra?

Nej, jag börjar allvarligt fundera på att omplacera mig.

Snöänglar

Ibland blir det övermäktigt. Vägen är borta. Fönstrena igenisade. Snörök. Det känns som om det när som helst går åt pipsvängen. Lika bra att köra av så det är över. Så trött.

Så fylls huset av värme. Kloka vänner. Bastun åker på. Vännerna skrattar, gör snöänglar och till och med ...

MOONAR!

Då går det inte att hejda skrattet och livslusten. Vägen blir farbar igen.

Tack!

Advent

Jo, vi har satt upp några stjärnor. Och en ljusstake. Men i den kortslöts lamporna.

Vi är i advent helt utan glädje eller myskänsla.

Advent är förberedelse och väntan. På en jul vi inte vill ha.

Ur dagboken, julen 2007

"Ja du mamma, nästa jul får du fira utan mig."

"Aldrig David. Jag ska aldrig aldrig någonsin fira jul utan dig."

David och Agnes, julen 2007

Cyklar med hjärtat

Ride of Hope är ett årligt cykellopp där deltagarna cyklar med hjärtat lika mycket som med benen. Om ni ser den varma filmen förstår ni vad jag menar.

Hussehusse, han tycker om att göra saker på sitt eget vis. Obstinat, är ett annat ord. Så han cyklade sitt eget Ride of Hope.

Han betalade startavgiften för etappen Västerås-Uppsala,
cyklade från Enköping till starten i Västerås,
köpte en Ride of Hope-tröja,
skramlade bössa för Barncancerföreningen och
cyklade sedan hem till Enköping.

Hussehusse och David, hösten 2005

Skitmåndag

David är död i dag också.

Årets polishund

Året polishund är Arrak från polisen i Västmanlands län. Grattis!
Läs om honom här.

Jag skulle vilja ge en medalj till hela hundgruppen vid polisen i Västmanland.

Våren 2007, efter beskedet om Davids andra återfall, fick en hundförare vid polisen i Västerås höra talas om David. Om sjukdomen och om hans hundintresse. Hundgruppen bjöd in David på en träningsdag.

David var svårt medtagen av cytostatikan men fick en underbar dag med polishundarna och deras förare.

Om ni visste hur mycket sådana minnen är värda.

Dagar

Livet består av tjugoniotusen dagar.

Nej. Inte alltid.

Stegtävling

Det är stegtävling på mattes jobb.

I fredags tog det 5 000 steg innan Nikki var fångad i hagen.

I lördags, 6 000 steg.

Mattematte och jag, vi struntar i stegtävlingar. Vi har hittat ett obsalut ferpekt sätt att gå på promenad!

Djurliv

"Lotta, dina djur äter upp dig", sade en kollega till matte. "Både tidsmässigt och ekonomiskt!"

Jaså.

Det är nog så att matte skyller på oss djur för att slippa vara med på personalfester och after work-träffar. Hon är inte redo för sådant.

Ekonomiskt? Ja gåsleverpaté kostar förstås en del.

Men äter upp?!

Ja, kanske det. Den lilla råttan Agnes sjöng om när hon var liten, vi vet var den bor nu. Och jäklar vad den växt.

Så ser krig ut

”Det kom ett flygplan med hemvändande soldater från Afghanistan. De var skadade, nästan allihopa!” berättade Agnes för en tid sedan. ”Och de som inte var skadade fick följa med planet tillbaka till Afghanistan.”

I dag kommer en av soldaterna hem för gott.
Kenneth, 22 år, kommer hem i en kista.

Hans uppgift var att hjälpa den afghanska regeringen att skapa stabilitet. Hans uppgift var att understödja en trupp som var beskjuten med handeldvapen.

En gigantisk uppgift i ett krig ingen förstår.

Kenneth 22 år. Uppväxt i Sverige med Björnes magasin, Fångarna på fortet och krig från Hollywood. Oavsett hans duglighet, som jag absolut inte ifrågasätter, undrar jag var och hur han hunnit förvärva den kunskap och kompetens som måste krävas för ett sådant uppdrag. 22 år.

Det kanske är så att vi ska ha trupper i Afghanistan. Men ska fronten utgöras av män som knappt hunnit börja leva?

Vem har fått dessa unga killar att direkt efter militärtjänstgöring söka sig till Afghanistan? Har de fått veta hur verklighetens krig ser ut? Har de ens fått rätt verktyg? Har de fått bästa tänkbara utrustning? Bästa pansarvagnarna?

Kenneth dog för freden, sägs det nu i ett försök att göra hans död ärofylld.

Nej, Kenneth, 22 år, dog en brutal och totalt meningslös död. Så ser sanningen ut. Så ser krig ut.

Helgbesök

Skönt med helg.

När matte såsar sig upp ur sängen vet jag att det är en ledig helg. I stället för "skynda dig Edison", "sätt fart nu Edison" blir det en härlig skogspromenad när vi har mornat oss färdigt.

Lediga helger betyder också ofta besök. Av folk och fä, familj, vänner, hjältar. Jag älskar besök. Värme, kärlek och erfarenheter.

Hjältar ja, man kan vara hjälte på många olika sätt. Igår träffade vi en riktig hjältinna, i konsten att våga leva igen, i konsten att våga tänka framåt. Jag säger det igen. Värme, kärlek, erfarenhet. Jag är så glad att ha sådana vänner!

För en tid sedan fick vi besök av en annan kär vän och hjältinna. Pepsi. Hon har hela sitt vuxna liv varit blodgivare. För ett köttben har hon troget åkt till djursjukhuset för att lämna blod. Tänk så många hundar hon hjälpt! Jag, som svimmar när jag får sprutor och skriker när jag måste klippa klorna, tycker det är helt fantastiskt. Damen har nu fallit för åldersstrecket men en stor eloge till henne! Dessutom är hon en underbar hund, fylld med värme, kärlek och erfarenhet.




Läs om hundar som blodgivare här! Människor! Här!

Jaha...

Jaha, då blir vi fler i familjen. Får jag presentera Alfons, tre veckor! Och innan ni klagar på den dåliga bildkvalitén, kolla in bilden på hans syster Milla!


Lagom till jul får vi hem de små liven. Mattematte och hussehusse, som tar hand om oss djur när matte jobbar jobbar jobbar jobbar jobbar jobbar jobbar jobbar jobbar jobbar, är inte helt nöjda.

"Men jag måste ju ha stallkatter!" säger matte.

Naturligtvis. Men måste man inte ha ett stall då?

Avskaffa döden?

Jag hörde en härlig intervju på radio i dag. Den var med Marie-Louise Ekman, Dramatens chef. Hon berättade att hon och Kristina Lugn hade bestämt sig för att avskaffa döden. De hade inte haft årsstämma än i år men kampen gick vidare. Hon tyckte att det var förskräckligt att folk bara fortsatte och fortsatte att dö. Det var dags att de slutade med det nu, sade hon.

Jag hade också bestämt mig för att aldrig dö.

"Du får inte dö", sade David.

"Tok heller, jag ska aldrig dö. Det har jag bestämt. Så är det bara!"

Men nu är jag inte lika säker. Jag vet att jag aldrig kommer att träffa David mer i livet. Oavsett tro och tvivel är faktiskt chansen till ett återseende större i döden.

Usch, vilka tankar.

Rädd för glädje

Det finns stunder då jag glömmer sorgen. Skrattar, fnattar. Ingen kan se på mig att jag har förlorat min lilla husse. "Hur kan han vara så glad?" kanske folk tänker.

Borde jag vara tacksam för de stunderna?

Jag vet inte. De har nämligen en baksida.

Om jag i leken, skrattet, glädjen går iväg en liten stund - kanske för att dricka vatten, kanske för att slå en drill mot en buske - påkallar sorgen direkt min uppmärksamhet. Inte på ett vänligt sätt. Den slår till mig som ett klubbslag. Den stryper mitt hjärta. Den kväver mina lungor.

Hjärtat skriker: "Jag vill ha min David!"

Ingenting annat betyder någonting.

Det är som om kontrasten mellan pudelfnatt och sorg blir för stor och svår att hantera.

Nej, det är nog så att jag helst vill vara kvar i min skog, nära sorgen, nära min David, i en dov smärta. Glädjens baksida gör för ont.

Fel valsedlar?

Socialdemokraterna.
Sverigedemokraterna.

Samma färg på valsedlarna. Gula, blåa, vita.

Tog socialdemokratiska väljare fel valsedlar?

Hur som helst. Ett främlingsfientligt parti är invalt i riksdagen.

På Sveriges hela befolknings vägnar kan jag bara säga:
Jag skäms som en hund.

På tal om tantsjukdomar...

På tal om prolaps och andra tantbekymmer kom ett litet minne. Inget för pryda läsare!

Ur dagboken om David, december 2007

David, apropå absolut ingenting:
"Mamma, alla kvinnliga gynekologer är lesbiska."

"Nej David, så är det inte. Nu är du ute och cyklar."

"Åh gud, mamma, vad du är naiv! Det förstår du väl att de är! Hur kan de annars sitta och titta på kussemurror hela dagarna?!"

Måndagmorgon

Dagens matte-sätter-morgonkaffet-i vrångstrupen-och-undrar-vilket-århundrade-vi-lever-i:

Rapport intervjuade människor på stan om RUT-avdraget. En man tillfrågades om han utnyttjade det.

"Nej, jag är gift."

På joggingtur. Del 3

E18-loppet. Nya E 18 mellan Enköping och Västerås är invigd.

Av K-J i racerfart.

Av matte (halva sträckan) i snigelfart. Mördarsnigelfart.

Det låg en lapp i vår brevlåda

"Kan ni ta hem er katt och ordna så att han blir kastrerad?"

Kan vi väl göra.

Men. Vi har ett problem.

Vi har ingen katt.

Fick någon tag på Aschberg?

På joggingtur. Del 2

Förra veckan, på Blodomloppet, blev matte omsprungen av en dam över sjuttio (75 var hon enligt startlistan). Gissa hur det lät då:

"HALLÅ, MAN FÅR INTE SPRINGA OM FOLK NÄR MAN ÄR ÖVER SJUTTIO! MAN FÅR INTE SPRINGA OM SÅDANA SOM ÄR YNGRE! VÄNTA 30 ÅR DU, DÅ TÄNKER JAG SPRINGA OM DIG. HUR KUL VORE DET VA?!"

Den som lever får se.

På joggingtur

Joggingturer är inte bara trista. De är pinsamma. Det är inte nog med att vi blir omsprungna. Matte har dessutom ett stort behov av att förklara varför vi blir det:

"Hej, vad skönt det ser ut att kunna springa. Jag kan bara lunka. Jag kan egentligen springa jättefort. Men inte nu. Jag har nämligen fått prolaps."

"HALLÅ STANNA DÅ. LYSSNA PÅ MIG! JAG HAR PROLAPS!!!"

"DET ÄR OSPORTSLIGT ATT SPRINGA OM EN SOM HAR PROLAPS."

"JAG SKA O P E R E R A S! SEDAN KOMMER JAG ATT SPRINGA OM DIG!!!"

Varför måste livet så ofta vara en tävling?

"Som om vi vore hundar"

Bilder från Pakistan.

"De kastar ut mat till oss, som om vi vore hundar."

Jag får min mat serverad i en rendiskad blank skål. Jag har ett underlägg med röda hjärtan. Jag har alltid tillgång till friskt och fräscht vatten. Min mat är välbalanserad och näringsriktig. Ibland (läs varje dag) får jag lite leverpastej, buljong eller brieost som smakförstärkare. På fredagarna får jag glass på tallrik.

Det finns hundliv och det finns hundliv.

Vardag

Matte på jobbet. Vi daghundar hos hussehusse och mattematte. K-J tillbaka i Uppsala, Agnes i Västerås. Nikki åter från betet.

Vardagen rullar på igen.

Nej, det blir aldrig mer vardag på riktigt.

Doften av David

Bara någon vecka efter Davids död bar vi ut hans soffa.
Sedan sålde vi lägenheten.
Då körde vi hans (mattes) säng till soptippen.
I juli kraschade hans dator som vi använt hela tiden. Med skärmsläckaren han fnissat ihop. Med A och S som klibbat samman av utspilld coca-cola.
Nu säljer vi bilen. Med Davids hemgjorda GPS bestående av en vägatlas och en batteridriven Homer Simpson som ger goda råd under körningen. I varje sväng.

Ny soffa, ny bostad, ny säng, ny dator, ny bil. Utan Davids dofter. (Utan Davids snorkråkor han hade en ovana att kleta fast överallt. Tänk att man kan sakna snorkråkor.)

Ja, jorden fortsätter snurra.

Men i min korg ligger en röd t-shirt. David bar den i fem dygn och lade den sedan i min korg för att jag skulle ha kvar hans doft när han var på sjukhuset.

Jorden får snurra hur fort den f-n vill. Den röda t-shirten blir kvar.

Djur i bur

Vi förnekar brott.

Vi bestrider det enskilda anspråket och kan inte vitsorda något belopp som skäligt i och för sig.

Vi yrkar att omedelbart bli försatta på fri fot, öhh... tass.

Åh Kajzza...

Åh, vilken kväll. Drutts mamma, syster och faster på besök. Drutts mamma trillade i poolen, Drutts syster hjälpte Drutt att skälla ut inbillade inkräktare och Drutts faster.....

Åh, vilken skönhet. Åh Kajzza ...

Vi lekte, vi delade på ben, vi pussades.

Sedan åkte hon hem. Åh Kajzza...

I en timme satt jag ute i det mörka regnet och snyftade.

”Kom in Edison”, sade matte och lockade med korv. ”Du får vara glad och tacksam för din kväll med Kajzza. Ni ses säkert igen i framtiden. Någon gång, någonstans. Det är väl mysigt att ha någon att längta efter!”

Ja visst, längtan har sin grund i kärlek och det finns något hoppfyllt i den.

Det är hårt att leva ensam kvar på en plats när man blivit övergiven. Men det finns inget värre än att vara så fruktansvärt ensam att man inte har något att längta efter. (Haruki Murakami)

Men jag kan väl få snyfta lite i alla fall...

Foto: Leone

Svarta moln, gråa hår och röda mattor

Vi som mist borde, som vår kära Carina säger, vandra fram stolta på en röd matta. Vi står upp trots att det ofattbara hänt. Vi lever trots att vi har lotsat våra barn in i döden.

Men så är det inte. De svåra åren har i stället lämnat oss med en sargad självkänsla, ett dåligt självförtroende och med ett katastroftänkande som en ständig följeslagare. Över oss vilar ständigt ett stort svart moln som när som helst skickar ner sina blixtar på oss.

Det är en kamp att höja sitt huvud ovanför molnet. Det är kamp att gå rak i ryggen i den eviga stormen. Det är en kamp att försöka hitta den klara himlen, att se solen.

Därför har jag en liten önskan.

Jag vet att jag börjar bli grå om nosen. Jag vet att matte klippt mig så att jag ser ut som en Nurejev med ölmage. Jag vet att jag är utåttåad. Jag vet det. Du ser det. Men tala inte om det för mig. Tänk det bara. Säg gärna: Vad fint du bär din svans Edison! Det syns på din trav att du har en ädel stamtavla!

Låt mig få njuta av att ha knyckt Drutts ben. Jag vet att han tar tillbaka det i morgon när han inte ätit dammens största groda till frukost. Men tala inte om det för mig. Påminn mig inte om det mörka molnet. Låt mig få se bara solen en kort stund.

Du behöver inte lyfta upp mig. Du behöver inte jaga undan molnen. Du får dock gärna rulla ut den röda mattan då och då. Och vet du. Du, ni, får också plats på den. Vi får plats på den allihopa.

The Poodle

Har ni lyssnat färdigt på AC/DC?

Bättre än "The Poodle" i alla fall!

Vi är tillbaka när de mörka molnen skingrats och datorn slutat stänga av sig var femte minut.

P.S. Det är Drutt som försöker sjunga. Inte jag.

Vilken j-a smäll!

Pang! Så var vi två lomhörda pudlar och två mattar avstängda från omvärlden.

Medan vi väntar på ett nytt modem, får ni ta del av en annan urladdning. Energi!!!

Lystring hundvänner!

Lördagen den 28 augusti är det dags för Dog Challenge! Den går av stapeln ute vid Härjarö, alldeles vid Mälaren. Tillsammans med din förare går du en vacker bana på en mil och får samtidigt tio utmaningar som kräver att du samarbetar med din förare. Jag har varit med en gång förut och det var bland det roligaste jag gjort. Matte var jätteduktig på att hämta bollar i vattnet. Vad kul det vore att träffa er bloggläsande hundvänner där! Vi kan gå tillsammans!

Anmälningstiden går ut den 31 juli. Missa inte den! Du anmäler dig här.

Läs artikeln i Hundsport om tävlingen!

Fjärilar

I vår trädgård har vi massor av fjärilar. Det är underbart. De är så vackra. De föder känslan av frihet.

Nässelfjärilar, vita fjärilar, gula fjärilar.

Och en brun. En envis brun fjäril. När vi äter mat driver den Agnes till vansinne genom att hela tiden vilja sätta sig i hennes ansikte. Vi får skrika åt henne för att hon inte ska slå till den.

Igår låg matte i solsängen och läste "Norwegian wood" av Haruki Murakami. En mycket bra bok av en fantastisk författare. Det tyckte den bruna fjärilen också.

David, januari 2008
"Jag är som en larv som är instängd i en puppa och aldrig får komma ut och bli en fjäril."

Osommar

Jag ville skriva ett glassigt och soligt inlägg men jag ger upp. Sommaren är inte lätt. Sommaren hör barnen till. Barnen ska få finnas på sommaren.

Det finns ingen pool på kyrkogården.

Suck.

Jag säger som matte. Jag har ett bra liv men det känns inte som det är på riktigt. Det är en väntan. Ett oliv.

En opudel.

En osommar.

Ur Darling River av Sara Stridsberg

"Vad är egentligen en mor utan sitt barn?"

"Hur skulle ni själv beskriva henne?"

"Jag skulle vilja beskriva henne utan att förstöra henne."

"Gör ett försök."

"En omänniska. En solförmörkelse. En söndersliten ros."

Midsommarfest

Nu ska jag berätta vad jag gjorde i onsdags. Jag var på en mycket speciell midsommarfest. Jag var där i tjänsten men det var nog den roligaste fest jag varit på. Så härliga barn, så mycket glädje, trots den svåra verklighet barnen lever i.

Jag var på barnsjukhuset i Uppsala, på lekterapins midsommarfest.

Det var mycket känslor att vara på en plats som är så förknippad med David. Jag borde få tillgodoräkna mig dubbla praktiktimmar eftersom besöket där även innebar att matte och lillmatte fick bearbeta minnen och sorg.

Att det är ett ställe där barnen lever i en annan sorts verklighet än andra barn framkom tydligt när jag satte mig för att vila i skuggan ett tag. En flicka i fem- eller sexårsåldern satt där med sin svårt sjuke bebislillebror. Hon tittade på mig och sade till matte:

"Vem döpte Edison?"

"Det gjorde hans lillhusse."

"Var är han?"

"Han är inte här", svarade matte.

"Är han död?"

"Ja."

"Och då fick du Edison?"

Konstigare än så var inte det.

Efteråt, på väg till bilen, ville jag absolut gå fram till huvudentrén till barnsjukhuset. Jag satte nosen i vädret och spanade noggrant in alla som kom ut. Först senare kom matte på varför. När David var inlagd fick jag några gånger följa med och hämta hem honom. Jag brukade då vänta just där.



Foto: www.fotoakuten.se

Pudelfnatt på jobbet

Äntligen tillbaka på mitt ädreboende! Det har varit ett alldeles för långt uppehåll. Jag blev så glad! Jag fick pudelfnatt! Jag sprang hit och dit i korridoren och de sista metrarna gled jag på mage på det hala golvet. Jag gjorde alla mina två cirkuskonster! Samtidigt.

"Men oj, han som brukar vara så lugn", sade personalen. Men håll med om att jag var rolig!

Agnes sommarjobbar inom äldreomsorgen. Hon får inte pudelfnatt på jobbet.

"Mamma, jag ska ta hand om dig när du blir gammal", sade hon till matte. "Du ska aldrig behöva bo på ett sådant där ställe eller bli vårdad av sura människor."

Agnes, det är härmed kungjort!!!

På onsdag ska jag jobba igen. Jag har då ett mycket viktigt uppdrag. Mitt viktigaste hittills. Jag berättar mer senare.

Den 14 juni 1996

Matte berättar:
David somnade strax utanför Enköping och vaknade till vid de första trafikljusen vid Fyrislund i Uppsala.

"Du körde mot rött", sade han trött.

"Nej David, det gjorde jag inte."

"Jo, jag såg att du tittade bort en kort stund och då slog det om till rött."

"Nej."

"Jo."

Nästa trafikljus.

"Du körde mot rött."

"Nej!"

"Joo."

Varje resa till sjukhuset, samma sak. "Du körde mot rött." Min envisa unge.


Den 14 juni 1996, klockan sex på morgonen. Vi körde samma sträcka. De långa molande värkarna hade övergått i krystvärkar. Jag förberedde mig på att få föda fram dig i bilen, vid vägkanten. Din pappa trampade dock gaspedalen i botten och vi hann fram till BB i sista minuten.

Då min älskade David, då körde vi mot rött.

Grattis Agnes!

Kontrasternas värld

I torsdags kväll låg jag i soffan och tittade på Eyes wide shut medan matte duschade. Oj, oj.

Sedan kom matte ut ur badrummet. Utan kläder.

Ja gott folk, vi lever verkligen i kontrasternas värld.

Bloggaward; Tröjan

Sir Edison har förärats ett bloggaward av Anna. Då ska man visa den tionde bilden i sin blogg.



Här är den tionde bilden i bloggen. Jag är glad att det blev den här bilden. När jag och Drutt utsågs till Årets bragdhundar 2008 ville Svenska kennelklubben ha fotografier på David. De fick ett antal bilder och valde ut den här att avsluta ett bildspel om David och oss. De tyckte att den stämde överens med den David vi berättat om. Och visst gör den det.

Bilden är tagen i restaurangen på fartyget MS Musica under en kryssning i Medelhavet sommaren 2007. Varje middag hade ett tema, till exempel gala, Hawaii, fritid, marin, och då var det meningen att man skulle klä sig efter det. Till varje middag satte David på sig sin favorittröja, den rödrandiga rugbytröjan.

”David, vad ska du ha på dig?”

”Jag tar min hawaiitröja.”
”Jag tar min marina tröja.”
”Jag tar min fintröja.”

Alltid samma tröja.

Samma tröja som David fick bära på sin sista resa.

Jag skickar nu awarden vidare till Sarah och Erika.

Puzzels märkliga promenad

Det här är Puzzel, Drutts pappa. Tillsammans med sin systerdotter Zweetie och deras matte Majsan finns han vid vår sida. Vet ni, vi har upptäckt att pudlar och pudelmänniskor är ett omtänksamt släkte!

För en tid sedan hade Puzzel ett ärende till Enköping. I Majsans blogg hittade jag det här inlägget från den dagen. Läs om Puzzels märkliga promenad.

Vi gick mot den högt belägna kyrkan som jag tidigare på vår färd mot torget hade observerat. Tänkte att uppifrån där har man nog en bra utsikt samt att jag tycker det är rofullt att stilla vandra runt en kyrkogård samtidigt som jag tänker på mina föräldrar. Väl framme vid stora porten fanns det ingen skylt som upplyste om man fick ta med sig hunden in eller ej. Så jag vandrade vidare runt utanför.

Vi gick vidare.

Helt plötsligt hittade Puzzel en stor sandlåda som han plötsligt hoppade upp på. Den var hög, riktigt hög. Jag blev lite perplex för han brukar inte hoppa upp på så höga platser. Men där visade det sig att det fanns upplysningar om att hundar kunde tas med in om de inte rastades eller släpptes lösa. Så då knallade vi upp för den lilla trappan. Väl inne på kyrkogården slog det mig att det kanske var här som jag kunde finna en mycket speciell Lillhusses gravplats. Så jag vandrade runt lite och kikade, här är det mycket rofullt måste jag säga.

Medan vi gick där så började Puzzel streta i kopplet. Hmpf, det är inte tillåtet och jag ville inte att han skulle få för sig att göra något otillbörligt. Så det blev väldigt kort koppel. Nu så här i efterhand så vet jag exakt var han började visa var han ville gå åt ett annat håll än jag. Kan vara en efterhandskonstruktion, ja visst, men jag vet hur Puzzel har betett sig ute på ön efter mina föräldrars bortgång, av oförklarliga anledningar, så jag tror mer på Puzzel än jag tror på mig själv när det gäller detta.

Puzzel började streta när vi gick runt en stor gran, tror jag det var, där det var placerat gravvårdar runt själva trädstammen. Men jag lyssnade inte på Puzzel då.

Vi gick vidare längre in och kom fram till vad som kanske är en minneslund, jag vet inte för jag hittade ingen information. Men otroligt vackert tycker jag att det är där.

Nu började Puzzel protestera ljudligt också. "- Vad vill Du?" frågade jag honom. "-Ja ja, visa vart DU vill gå då" så fick han hela koppellängden och jag knallade bak efter. Inget stretande utan bara ett målmedvetet lunkande. Till slut var vi tillbaka vid granen, tallen med gravvårdarna. Men det ska tilläggas, en helt annan väg än vi tidigare hade gått. Då tänkte jag att här var vi förut, och inte hittade något, lika bra att gå tillbaka ner till centrum, och då till höger om oss ser jag plötsligt platsen som jag letade efter men inte visste om det var här på denna kyrkogård vi skulle kunna finna den.

Det känns fint att ni varit hos David.

Inte bara surtanter! Del 2

Damen fortsatte: "Jag är en riktig föreningsmänniska. Jag är med i allt! Det skulle vara så trevligt om du ville komma med. Vi har bygdegårdsföreningen, kyrkoföreningen, hem och samhälle, ja massor. Vi har trädgårdkurser, rundvandringar och olika temakvällar." (Inga pudelträffar?!)

"Jo tack", sade matte. "Det vore trevligt. Men jag håller snarare på att rensa lite i min almanacka."

"Jaha, men jag måste berätta", fortsatte damen. "Jag jobbar som brottsofferstödjare i tingsrätten. Det är så meningsfullt och givande. Vi behöver folk där. Du skulle inte vilja följa med någon gång? Jag kan nog ordna så att du kan få komma och lyssna på en rättegång någon gång!"

Jo, men det skulle väl vara kul.

Inte bara surtanter!

Folk börjar flytta ut i sina sommarstugor, folk börjar komma ut ur sina stugor. Igår, när vi tog en promenad, var det en dam som ropade på oss.

"Vad nu då", tänkte jag och vis av tidigare erfarenheter tog jag i från tårna i inställsamhet. Men det var okej. Det visade sig att damen var lika mån om att vara trevlig som jag.

"Oj oj oj, vilka stiliga pudelherrar", sade damen. "Jag har minsann sett er ute på promenad. Ja, jag har sett er matte också och jag tänkte att nu får jag allt hålla i gubben min!"

Jo, jag tackar jag. (Kan gubben rensa avlopp?)


David, januari 2008
"Mamma, du har ett fint inre. Men ditt yttre har rasat ihop av cancern."

En stilig pudelherre i sina bästa år.

Prinsessor

Det är mycket prat om prinsessor i massmedia. En är lyckligt kär, en är olyckligt kär. Båda har hela världens uppmärksamhet.

Jag har lärt känna två underbara små prinsessor, Lina och Linn. De får aldrig bli kära. Varken lyckligt kära eller olyckligt kära.

Jag har följt prinsessan Lovas kamp. Lovas kamp är nu över. Lova får aldrig vandra fram till altaret. Inte med sin pappa, inte utan sin pappa.

Prinsessan Moa fyller år den 10 juni, samma dag som prinsessan Madeleine. Moas familjs enda önskan är att Moa ska få uppleva den dagen.

Jag tänker på alla andra prinsessor jag kommit i kontakt med de senaste åren och för vilka livet inte varit självklart eller ens en möjlighet. Jag skulle vilja nämna dem alla.

Det är dessa prinsessor som ska ha världens uppmärksamhet.

"Vad ska du ge kronprinsessparet i bröllopsgåva?" frågades i en tidning.

Ni vet vad jag tänker säga.

Till minne av charmtrollet Linn
Lovas spargris
Prinsessan Moa

Min gåva går till de riktiga prinsessorna.

Kan någon ringa Aschberg?

Bredvid vår fastighet ligger en fritidsfastighet. Vi erbjöds att köpa även den men tyckte inte att vi hade råd eller tid. Sedan ångrade vi oss. Då var den såld. Men eftersom vi inte sett någon där på hela vintern började vi hoppas på att fastigheten skulle bli till salu igen. Men inte. I söndags fick jag syn på en kvinna som höll på att lasta in saker i huset.Jag sprang genast fram till henne, glad i hågen.

"Hej, jag heter Edison. Jag är din granne. Jag är världens snällaste och finaste pudel. Vad heter du?"

Stamp i backen: "Ge dig i väg!"

Jag försökte igen, på avstånd: "Jag är en snäll och vänlig liten hund."

"Gå till matte!!!"

Matte hade äntligen uppfattat situationen och kom till min undsättning.

Tanten stövlade fram till matte. Utan att presentera sig sade hon: "Jag tycker inte om hundar och jag vill inte ha dem springande här."

Jag såg hur det började bulta i mattes panna. (Nej. Hornen! Hornen är på väg fram. Lugn matte, det finns faktiskt folk som inte tycker om hundar. Eller är rädda!)

"Min tomt är inhägnad", sade matte. "Det blir inget spring hos dig. (Nej då, Drutt rymmer aldrig.) Edison blev bara så glad av att se någon här och ville hälsa. Det gör han nog inte om."

Tanten fortsatte: "Jag har svårt för alla djur. Jag har köpt det här stället för att jag är så trädgårdsintresserad. Och för att det är så lugnt och tyst här."

"Ja, det är verkligen lugnt här", sade matte. (Nu var hornen i pannan klart synliga.) "Det enda som hörs är mina hundars skällande. Men det vänjer du dig väl vid." (Matte som blir vansinnig när vi skäller.)

"Jag har bestämt att skaffa höns", fortsatte matte. "Jag tänkte ha hönsgården här. Hoppas det är ok. Men det blir inte så mycket kackel om man har en tupp, har jag hört." (Nej nu! Höns!!! Aldrig! Matte, du är ju allergisk mot ägg!)

"Förresten", sade tanten, "vet du vad bonden heter? Jag måste ringa honom. Jag såg att han har hästar och det är någon som har ridit på min väg. Det kan jag inte acceptera."

"Ja, du kan få hans telefonnummer. Jag ska själv ringa honom. Jag måste prata mark. Jag funderar på att ta hem min häst på lösdrift och vill ha henne gå här mellan fastigheterna och vägen." (Men hallå, det var ju ett tvåårsprojekt! Minst! Och var det inte i skogen Nikki skulle gå?)

Se den spännande fortsättningen.

På hemnet eller TV4.

Att leva med sorg

Matte berättar:
Det har gått två år. Ändå kommer smärtan ibland tillbaka och slår ut mig fullständigt. Jag återupplever situationer och känner allt precis som det kändes då. Den enda skillnaden är att jag inte behöver vara stark. Jag kan låta känslorna ta över.

Jag har inte heller något val. Känslorna tar över vare sig jag vill eller inte. Jag skrev om det i inlägget "skarpt läge" men det uppstår hela tiden nya situationer som kastar tillbaka mig i tiden.

Jag skulle jag gå över en gata på väg till tåget. En bil stannade för mig. Jag såg att det var bilen från begravningsbyrån, bilen de hämtade David med. Jag fördes tillbaka till långfredagen 2008. Två mörkklädda män ringde på dörren, 20 minuter före det var sagt. Jag berättade att jag försökt sätta på David en luvtröja men att han var för stel. En av männen gick fram till David, böjde hans arm och sade: "Nej, han är inte så stel."

Hela mitt inre höll på att explodera. Jag ville skrika "Rör inte David!", "Rör inte mitt barn!" Jag ville flyga på honom, klösa ögonen ur honom, slå ner honom, sparka honom, mosa honom totalt. Jag ville vråla ut all min ilska.

Allt det kom nu, när likbilen korsade min väg.

Jag gick inte till tåget. Jag gick in i skogen, slog händerna mot ett träd, grinade och skrek.

Jag missade tåget.

När jag kom till jobbet lite senare än vanligt möttes jag av en leende kollega: "Sovmorgon?"

Hur skulle han kunna förstå?

Men det finns människor som förstår. Jag har mött dem via barncancerföreningen. Jag läser den fina artikeln från VLT om Lina, hennes familj och om hur det är att lära sig att leva med sorg. Jag läser andra föräldrars bloggar, till exempel Sarahs, Annas och Lenas.

Jag läste Anne Holts senaste bok "Frukta inte" och hittade det här stycket:

"Än kan jag vakna mitt i natten och tro att Elisabeth och Trine fortfarande finns. Det tar en sekund eller två innan jag förstår var i tiden jag befinner mig. Och den sorg jag känner just då, just där, är densamma som den dagen dom dog. Men det varar mycket kortare förstås. En halvtimme senare kan jag sova min bästa och tryggaste sömn."

I Anne Holts bok hade det gått tio år sedan berättaren förlorat sin fru och dotter. Och jag förstår. Det kommer alltid att vara så att jag slungas tillbaka till smärtan. Förhoppningsvis kommer jag bara att ta mig ur den snabbare.

En jobbig dag

En jobbig dag. Värst för Drutt naturligtvis, men det var för mycket som påminde om vad David fick gå igenom.

Först blev det en noggrann undersökning. Alla prover var bra och inga förstorade lymfkörtlar hittades. Det tyder på att det i vart fall inte är någon spridning.

Sedan fick Drutt somna på en mjuk och skön filt.

Medan Drutt låg på operationsbordet gjorde vi vårfint hos David. Vi läste i hans bok där det fanns flera nya hälsningar. Det är så fint och rörande att läsa dem. Tack!

Vi tänkte ta en promenad i skogen men då ringde de från veterinären och sade att Drutt hade vaknat och att han definitivt inte ville vara kvar hos dem. "Bättre han får sova klart hemma". Naturligtvis, det är ju Davids hund. Sådan herre...

Vi hämtade en omtöcknad Drutt som ändå blev så glad att han lyckades äta upp mattes örhänge. Ja vi får se om det kommer ut eller om det blir en vända till på operationsbordet.



Nu får vi vänta på vad analysen av knölen säger, och under tiden hålla Drutt från att klia på ärret. Han ska äta smärtstillande i fem dagar och på grund av det även magmedicin. "Vet du hur du ger det här?", frågade tanten på apoteket.

Lisa för själen

Någon mindre trädgårdsintresserad än matte får man leta efter. Eller rättare sagt, fick leta efter.

Varje gång vi kommer hem går vi en runda i trädgården, tittar vad som hänt det senaste dygnet, plockar lite här och lite där. Sedan går vi in och äter mat, byter om och går ut igen. Plockar, krattar, klipper. Som yoga för kroppen och meditation för själen.

Matte har dock ingen aning om vad det är tänkt att man ska göra i en trädgård eller vilka växter hon tuktar.

Boken "Hjälp, jag har fått en trädgård", ligger uppslagen för jämnan på köksbordet.

Ibland kommer någon besökare och säger: "Oj vilka fina irisar!", "Vilket stort kastanjeträd!" eller "Härlig lavendel!". Då smyger matte in och skriver upp det i boken. "Kastanjeträd i mitten av rundeln", "lavendel runt grönsakslandet". Hon har blivit en mästare på att få folk att tala om vad blommor och blad heter utan att avslöja sin okunskap.

Men egentligen, åt fanders med Linné. Vi tycker om växterna vad de än har för namn, vilken art eller sort de än tillhör. Det viktiga är att få vandra runt bland dem, följa dem, dofta, sätta sig och titta på dem, låta tankar fara in och ut. Vi klipper bort gamla växter som aldrig kan blomma igen och ger plats för nya. Precis som det ska vara.

Mona eller en skadeskjuten fågel

På tal om toblerone kom jag att tänka på en intervju jag läste för ett tag sedan. Den var med Mona Sahlin. Med i artikeln var en livskurva som Mona ritat, ni vet en sådan där kurva som visar hur livet har varit, med sina toppar och dalar. Under åren när tobleroneaffären fyllde alla tidningar och nyhetsprogram gick Monas livskurva nedåt, förstås. Men inte alls mycket. Den låg bara strax under mittenlinjen. Detta förvånade reportern och hon frågade Mona om det stämde.

"Men snälla du", svarade Mona. "Jag har förlorat ett barn. Vad är en toblerone mot det?"

Ja, det är kanske så det är. Sådant som för andra skulle medföra stora livskriser blir för oss en krusning på livets yta.

Men jag vet inte. Jag vill att alla ska vara snälla mot mig. Jag vill bli mött av en blick, ett varmt leende. För inuti känner jag mig som en skadeskjuten liten fågel.

Sir Edison for president

Valrörelsen är i full gång. Alliansen har presenterat en lista på nio saker som de inte ska göra om de vinner valet. Bodström har svarat genom att på sin blogg presentera sin lista på vad han inte ska göra.

Ja, men då så. Då gör jag likadant. Nio saker som Sir Edison inte ska göra:

kissa på dementa
försnilla pengar från barncancerfonden
bita barn
tvinga någon att gå ut med Drutt
skjutsa pensionärerna ner för ättestupan
riva TV-licensavin
förbjuda matte att äta godis (tänkte skriva Toblerone men det var för lågt)
föräta mig på korv
avskaffa julen

Glasklart vilken politik jag vill föra, eller hur?

(Beträffande Bodström hörde jag av någon att när han var justitieminister kallades han för fotbollen. Jo, det gick ju att bolla med honom hur som helst och med hjälp av en liten tåfjutt kunde man skicka honom dit man ville. Och innehållet? Bara luft.)

Vad ska du inte göra om du vinner valet?

Trappalanda

Nikki är ledsen. Hon står vid grinden och ropar på sin bästis Elvira. Ibland springer hon en runda i hagen för att se om Elvira gömt sig någonstans. Sedan fortsätter hon ropa.

Elvira kommer inte tillbaka, hur mycket Nikki än ropar. Elvira är i Trappalanda. Där har den smarta lilla hästen fått ro i sin själ.

Nikki är ledsen. Hon känner sig ensam.

Det är inte lätt att förlora sin bästa kompis. Heller.

Vem vet, kanske Trappalanda ligger vid berget Fuji.

Vi ses vid Fuji

En blogg jag följer är Sarahs Smarties. Hon skriver så tänkvärt om att leva en vardag med dess glädjeämnen samtidigt som ens inre känns som ett stort svart hål. Jag har träffat Sarah. Jag är glad för det. Men inte varför jag träffat henne.

I Sarahs blogg hittade jag den här filmen. Den är en puff för en längre film som gjorts av Barncancerföreningen Södra. Den handlar om Matilda som dog i cancer midsommarafton 2007.



Filmen blev nästan för mycket för mig. Instinktivt skyddade jag mig med att tycka att den var för melodramisk med läsningen ur Bröderna Lejonhjärta. Ibland blir skildringar av barns död nästan vackra och sentimentala. Så blir också mina inlägg då och då. Det kan bero på att det finns så mycket kärlek till barnet. Men ett barns död kan aldrig vara något fint. Den är bara brutal och hänsynslös. Matildas gråt på slutet gör att filmen visar den grymhet det innebär att som mamma inte kunna lova sitt barn det enda de önskar sig: Livet.

Stackars stackars fina Matilda. Varför?

Ur dagboken, september 2007, ett av de sista besöken på sjukhuset i Uppsala
Vi klev ur hissen för att gå till bilen. David tog min hand och jag kände att han darrade. Jag tittade på honom och såg hur han behärskade sig för att inte börja gråta.

"Hur är det David?"

"Mamma, jag vill inte dö."

Allt brast för honom och han tittade på mig med panikslagna ögon som skrek "hjälp mig". Vi satte oss på en soffa alldeles utanför hissen. Jag tog honom i knät och vaggade honom fram och tillbaka. Vi satt så länge. David bara grät. Folk passerade oss till och från sina bilar i garaget. Jag hade lovat att aldrig ljuga för David men jag sade: "Nej, David, jag kan aldrig släppa dig. Du kan inte dö från mig. Du vet hur envis jag är. Jag ger aldrig aldrig upp."

Så småningom kunde vi köra hem. Jag höll David i handen hela vägen. Stackars stackars barn. Varför?

Förresten, David berättade var vi ska leta efter honom när det är vår tur. Han finns vid berget Fuji, sade han. Den dagen vi sluter våra ögon flyger vi direkt dit! Ingen vulkanaska kan stoppa oss då!

Steg IV, examen

Nu är terapihundskursen slut. Jag är färdigutbildad! I helgen var det examenshelg. På grund av att vi inte hunnit göra alla praktiktimmar blev det ingen uppkörning för oss. På schemat stod dock även ett lydnadsprov som jag klarade med en stor stjärna i kanten! Oj vad kaxig jag var hela dagen. Jag är en lydnadspudel!

Ja, i alla fall till klockan fem. Då visade jantelagen att inför den är vi alla lika. Pudlar som människor. En altandörr var i vägen när jag glad i hågen spurtade fram till matte. Jag är fortfarande lite yr i pälsmössan.

Curlingpudel

Agnes sökte massor av sommarjobb men ingen hörde av sig. "Det går inte att få jobb utan kontakter", sade hon.

"Men hallå", sade jag. "Sök jobb på äldreboenden och hänvisa till mig. Sir Edison får låsta dörrar att öppnas!"

Yes!!!

Grattis till jobbet Agnes!


Någon annan jag ska fixa något åt?

Pausmusik II

INGEN ska behöva få Totte Wallin-vibbar. Det är en mänsklig rättighet. Vi byter därför pausmusik enligt Anna och hundarnas förslag.

Pausmusik

Vi tar en paus.

Under tiden, lyssna och njut, om och om igen. Och om igen.

Om det rinner en tår, låt den rinna. Låt den följas av fler. Om du vill.

Förargelseväckande beteende

Ur mattes dagbok mars 2008

När David blev sjuk och flyttade in i mitt sovrum krävde han att jag skulle sova i mer än vad jag brukade göra (fem droppar Chanel no 5).

I natt fick jag dock nog och slet av mig nattlinnet. Jag satte inte ens på mig det när jag gick upp på toaletten. När jag kom tillbaka låg David och tittade på mig. Han hade inte varit vaken på över ett dygn. Med stor möda sade han:

"Mamma, nästa gång du går upp är jag tacksam om du kan vara så vänlig att sätta på dig en t-shirt eller något."

Det var länge sedan lilla gubben sade så många ord i en följd.

David hade vid detta tillfälle en vecka kvar i livet. Han höll stilen in i det sista.

Oversea

Tillsammans med K-J tog mattarna sina kvastar och flydde påsken.

Vi kronjuveler lämnades hemma. Fräckt indeed.