Svarta moln, gråa hår och röda mattor

Vi som mist borde, som vår kära Carina säger, vandra fram stolta på en röd matta. Vi står upp trots att det ofattbara hänt. Vi lever trots att vi har lotsat våra barn in i döden.

Men så är det inte. De svåra åren har i stället lämnat oss med en sargad självkänsla, ett dåligt självförtroende och med ett katastroftänkande som en ständig följeslagare. Över oss vilar ständigt ett stort svart moln som när som helst skickar ner sina blixtar på oss.

Det är en kamp att höja sitt huvud ovanför molnet. Det är kamp att gå rak i ryggen i den eviga stormen. Det är en kamp att försöka hitta den klara himlen, att se solen.

Därför har jag en liten önskan.

Jag vet att jag börjar bli grå om nosen. Jag vet att matte klippt mig så att jag ser ut som en Nurejev med ölmage. Jag vet att jag är utåttåad. Jag vet det. Du ser det. Men tala inte om det för mig. Tänk det bara. Säg gärna: Vad fint du bär din svans Edison! Det syns på din trav att du har en ädel stamtavla!

Låt mig få njuta av att ha knyckt Drutts ben. Jag vet att han tar tillbaka det i morgon när han inte ätit dammens största groda till frukost. Men tala inte om det för mig. Påminn mig inte om det mörka molnet. Låt mig få se bara solen en kort stund.

Du behöver inte lyfta upp mig. Du behöver inte jaga undan molnen. Du får dock gärna rulla ut den röda mattan då och då. Och vet du. Du, ni, får också plats på den. Vi får plats på den allihopa.