Hem...

Flygplatsen på San Miguel. Azorerna den 8 juli 2014. Jag gick mot säkerhetskontrollen efter att ha checkat in bagaget. Innan jag kom fram fångades jag av ett minne, stannade upp och fördes tillbaka  till flygplatsen i Antalya, Turkiet. November 2007.

Vi hade just checkat in bagaget.

"Jaha, det var det. Jag vill inte åka hem. Nu är det ju bara att vänta på att dö. Mamma, kommer det att stå 2007 eller 2008 på gravstenen?"

Jag satte mig utanför flygplatsen, andades, och kunde efter en stund återvända till 2014.

2008 står det på gravstenen. Fyra månader efter resan somnade David in.

Grattis Per Markus!

Det var tillsammans ni skulle förändra världen. Men Per Markus, du har visat att du fixar det på egen hand. Stort grattis till din studentexamen! Jag är så stolt över dig.

"May the force be with you."

Ibland känns det omänskligt tufft, även för en pudel.

Men så, i en stund av stillhet, sköljer en kraft över mig. Jag andas ut, andas in. Några gånger till. Jag fylls av en energi. Jag orkar igen.

En kär vän sade en gång: Du får hjälp av någonting. Jag har sett det flera gånger. Hur en kraft fyller dig och du reser dig.

Min vän är andligt lagd. Det är inte jag. Men energin finns där lika fullt.

Hm...

...det sägs att Barncancerfonden Mellansverige har en pudel i sin styrelse.

Tillbaka

Nu har det gått lite mer än en månad sedan vår Frits försvann. I veckan slog det mig att han var borta för alltid, att livet och framtiden med Frits var över. Tanken gjorde mig ledsen men efter bara en stund reste jag mig och gick vidare.

På torsdag har det gått sex år sedan David somnade in. Inte för ett ögonblick kan jag ta till mig att livet och framtiden med honom är borta, att han inte kommer tillbaka. Gör jag det, reser jag mig inte igen.