Gott nytt år!

Gott nytt år!

God jul

God jul alla mina kära vänner

Bild: www.fotoakuten.se

En pudel med ett uppdrag

Just det. Här ser ni mig i mina jobbarkläder och med min lattjolajban-väska. I dag besökte jag våning tre på äldreboendet Malin i Enköping. Det är så himla roligt att vara terapihund! Men aldrig att jag trodde att det skulle vara så jobbigt att umgås med gulliga människor. Jag är alltid helt slut efteråt.

Men matte har misslyckats med mig. Hon har lärt mig att hälsa med vänster tass! Det fick jag på minsann på pälsen för i dag av en av de boende. Hon tyckte att jag var väldigt ouppfostrad. Bara att träna om..

Nu ska jag i alla fall ta jullov och vila upp mig lite. I morgon flyttar vi ut till skogen. Jag måste även rehabilitera mig från min arbetsskada. De har så hala golv på Malin så när jag skulle vinka åkte benen isär och jag slog hakan i golvet. Men ni vet, a pudel's gotta do what a pudel's gotta do.

Jag vet inte när vi får igång internet i skogen så det kanske tar ett tag innan vi hörs igen. Till dess får ni alla ha det så bra. Puss och kram

Bara vara barn

20 minuter av "Jag ska bli stjärna" räckte. Såg ni det på TV igår?

Visst finns det barn som är hängivna sina intressen och ger allt för att lyckas. De står timme och efter timme och slår bollar mot en garageport. De försöker ständigt överträffa sin egna rekord i bolljonglering.

Naturligtvis ska barn uppmuntras och stöttas i sin framåtanda. Naturligtvis måste man ibland även pusha barnen framåt.

Men.

Här var det föräldrar som pratade om "vi" och "oss" när det gällde barnens träningar och matcher. Här var det en vuxen - en kändis, som inte ens kände barnet - som styrde in en 11-åring på USA-karriär och Disney Channel. I vems intresse ska barnen lyckas?

Att låta barnen vara barn, att lära dem att sänka kraven på sig själva och att ta vara på dagen, är inte det viktigast?

En nog så svår uppgift.


Dagens boktips: Älskade syster av Joyce Carol Oates och Änglarösten av Arnaldur Indridason


Bild: http://www.fotoakuten.se/

Klart för inflyttning!

Agnes och Markus har målat klart.

Hussehusse har med hjälp av Roffe och Markus byggt staket. Hussehusse är jätteduktig på att snickra staket. Vi hörde honom muttra mellan hammarslagen att han var "ta - pang - mig - pang - fan - pang - värd - pang - nobelpriset - pang -för - pang - det - pang - här - pang - staketet - pang - pang!". Vi håller med!

Tack alla så jättemycket för hjälpen.

Den grymmaste uppgiften har legat på matte. Davids saker är nu nedpackade. Det räcker med ett ord: Ångest.



Nästa helg går i alla fall flyttlasset. Det är så himla jobbigt nu att behöva rymma varje gång vi ska åka därifrån. Jag älskar att leka ute på tomten! Lite tråkigt bara att Darwin, nej Drutt, inte har undersökt alla grässtrån färdigt än.

Friskhetstecken

Medan jag väntar på att matte ska komma på benen igen - nej, inte svininfluensa -visar jag den här filmen. Ni har säkert sett den förut men den är så söt. Det skulle kunna vara mattematte ...

E-type, tarmvred, thailändska lyktor och hundar utan hem

Genom en annan blogg fick jag tips om att HundarUtanHem, i samarbete med The Palace, säljer thailändska lyktor som man kan skicka upp i himlen istället för fyrverkeri på nyårsafton. Det är en jättebra idé! Då slipper alla druttar bli så rädda!

En frontfigur för The Palace är Martin Eriksson. Eller E-type som han kallas när han för oväsen.

En natt sommaren 2004 befann sig matte på sjukhuset i Uppsala med K-J som hade tarmvred. Tarmvred gör fruktansvärt ont, kan K-J intyga. Samtidigt som K-J slogs mot smärta, skulle dricka kontrast och röntgas i parti och minut pågick en gatufest i Uppsala. Musiken dånade mellan byggnaderna. Klockan tolv på natten, när K-J hade det som allra värst, klev E-type upp på scenen. Ljudvolymen skruvades upp till den dubbla. Fönsterrutorna skallrade och väggarna bågnade av basgången. Då föll E-type i popularitet kan jag berätta. Ja, matte funderade faktiskt ett tag på att anlita en prickskytt av något slag.

Men tillbaka till Martin Eriksson och hans kamp för hundar utan hem. Läs gärna mer på HundarUtanHems och The Palace hemsidor och passa på att beställa några lyktor.

Vi har köpt tio lyktor. Men vi tänder dem redan på julafton. Då ska de få lysa upp himlen i Enköping. Vi vet varifrån vi ska sända upp dem.

Hur gick det för K-J då? Jo, han slapp operation. Den gången. En vecka senare hade han tarmvred igen. Då var E-type i Sundsvall. Det var nog en himla tur för E-type.

Ljuset i fönstret

Det är första advent i dag. Vi har gjort fint på kyrkogården men i våra fönster finns det inga adventsljusstakar eller stjärnor.

David älskade advent, julen, julgran och allt. Första advent var fest! Vi älskade att se David på julen.

Utan David vill vi inte ha någon jul.

Nej, i våra fönster brinner inga juleljus. Men i fönstret i vardagsrummet brinner ett särskilt ljus. I ett år, åtta månader och nio dagar har det lyst över Enköping.

Det tändes första gången på kvällen den 20 mars 2008.

Ur dagboken den 20 mars 2008
Klockan sju kom dr S. Hon gick in i vardagsrummet där David låg nerbäddad i soffan. Hon satte sig bredvid honom. Hon lyssnade på hans hjärta.

"Ja, David är död", sade hon.

"Han är så fin. Det ser faktiskt ut som om han ler. Lilla fina David. Vad han har kämpat. Jag vet inte om jag har träffat något barn vars vilja att leva varit så stark."

Dr S hade med sig ett ljus från personalen på barnonkologen i Uppsala. Hon tände ljuset och vi ställde det i fönstret. Det ska alltid få brinna. För vår älskade lilla kille.

Tack dr S.

Vi tar med ljuset till huset i skogen. Där kan alla skogens djur se dess låga. Och himlens alla stjärnor. Där får det fortsätta att lysa för vår älskade, älskade David.

Huset i skogen

Välkomna till huset i skogen!

Nja, vi har inte flyttat in än utan nu är det målning och sådant som gäller. Och Drutt och jag mutar in vår mark. Har ni sett vilken liten söt sjö vi har på tomten? Tilda är välkommen att ta ett dopp i den. Själv ska jag bara akta mig för att trilla i.

Det känns roligt att flytta men samtidigt så sorgset. Vår lille husse skulle ju naturligtvis ha varit med. Det blir så tydligt att han är borta när vi nu planerar för en ny sorts framtid. Fan fan fan.

Steg II

Ja, då är vi halvvägs igenom terapihunds-utbildningen. I helgen klarade vi av steg II. Matte har dock beslutat att det inte blir någon examen för oss i april. Anled-ningen är att vi inte hinner med alla praktiktimmar. Fem timmars träning på allmän plats, åtta timmar på äldreboende och sex timmar på dagis eller liknande kan vi få ihop men till det kommer 20 timmar specialpraktik där jag ska jobba med en person mot ett bestämt mål.

I stället har matte nu beställt ett tjänstetäcke där det står "terapihund under utbildning" och så kan vi utan press vara ute och praktisera till nästa examenstillfälle.

Naturligtvis gör vi alla andra moment och de tester vi får göra utan att ha fullgjort praktiken. Vi gjorde ett förberedande test i lydnad i helgen och jag hade blivit godkänd med bravur om det hade varit det riktiga testet! 46 poäng av 50! (Jag fick lite poängavdrag för att jag tänkte ta en godisbit på marken utan lov och för att jag blev ledsen när matte gömde sig bakom ett hus.)

Vad gjorde vi i helgen då? Vill ni höra?

Jo, förutom det förberedande testet tränade vi på typiska terapi-hundsmoment, t.ex. bakom, hakan i handen, krypa, ligga på sidan, hälsa fint, cirkuskonster, störningsmoment och apportering. Sedan var det mycket teori. Det kan vara nog så jobbigt eftersom jag är självutnämnd ordningsman i klassen. Alla SKA ligga på sin plats. Annars får de en ordentlig tillsägelse av mig. Inget upp och svansa här inte!

Teorin handlade denna gång ganska mycket om att läsa hund och att lära sig se hundens signaler. Äntligen förstår jag vad jag säger!

Hur som helst, vet ni någon som vill träffa mig i 20 timmar och jobba med t.ex. hundrädsla, motoriska övningar, koncentrations-övningar eller annat jag kan hjälpa till med? Vi lägger tillsammans upp ett träningsprogram. Om det är någon som har professionell hjälp så planeras övningarna naturligtvis tillsammans med den personen. Läs mer på terapihundsföreningens hemsida om vad jag kan hjälpa till med. Vi kör igång i februari, i så fall.

Min alldeles egna e-postadress är siredison1@gmail.com

Huvudbry

Är det konstigt att jag inte kan sova på nätterna?

Huvudräkning är roligt men det här talet går mig på nerverna:

723+9x16+981+67x3+321+45x7+821-2

Svaret är lika med antalet levergodisar Drutt får per vecka av hussehusse.

Kolla bara!
Så nöjd han är också, gottegrisen!

Jag vet inte

Jag vet inte vad det är med mig nu för tiden. Jag sitter ofta stilla och bara tittar framför mig. Matte frågar mig: "Vad tänker du på, Edison? Du ser så ledsen ut."

Härom natten kunde jag inte sova. Jag satte mig på köksbordet och tittade ut. "Gå och lägg dig Edison", sade matte. Jag fortsatte att titta ut genom fönstret. Matte kom och bar mig till korgen. Efter en stund smög jag tillbaka till köksbordet.

Likadant var det i natt.

"Känner du att vi ska flytta, att det är en förändring på gång?" säger matte.

Jag vet inte.
Jag vet bara att jag vill titta ut genom köksfönstret.
Och se på månen.

Jävligt fel

Ur dagboken, på promenad med Edison på Gröngarn våren 2006

"Mamma, det är så orättvis. Jag har astma och är jätteallergisk mot allt som är gott. Varför skulle jag få cancer också? Räckte det inte som det var?"

"Jag vet inte, David. Du har kanske har fått allt det här för att du är en sådan stark kille, för att du fixar det här. I Bibeln berättas om Job som utsätts för massor av svåra prövningar av Gud. Men det beror på att Gud tror på honom och hans styrka."

"Då ska jag säga dig en sak: Om Gud har gett mig cancer för att testa mig så har han tagit jävligt fel på person!!!"

Vaccinkaos

Telefonsamtal i dag mellan matte och hennes husläkarmottagning:
"Hej, jag har en fråga angående vaccineringen bland annat?"

"Vi har just fått veta att vi inte får något vaccin förrän vecka 49!"

"Nehej, men jag kan kanske vaccinera mig på jobbet, jag undrar bara ...."

"Vi får inget vaccin förrän vecka 49."

"Nej, du sade det. Men jag undrar. Jag har astma och det är, ja förutom de allmänna skälen, en anledning till att jag bör vaccinera mig. Jag är äggallergiker men är inte extremt allerigisk. Jag vill kontrollera om jag kan ta sprutan."

"Vi får inget vaccin förrrän vecka 49!"

"Jag vet det, men enligt information jag hittade på nätet ska man först göra en pricktest för att se hur allergisk man är. Det är länge sedan jag testade mig. Jag kanske kan boka en tid hos er för det, och så har jag en öroninflammation som inte ger med sig. Det kanske kan kollas samtidigt. "

"Jag har ju sagt att vi inte får något vaccin förrän vecka 49!"

"Ok, jag ringer en annan gång."
Eller inte.

Darwin? Nej, Drutt

Uppfödaren kallade Drutt för Drutt eftersom det lät så när han sprang över golvet, drrrrutt. Drutt var en rymmare, alltid på väg någonstans för att upptäcka världen, så liten han var. Matte ville därför att han skulle få heta Darwin. Ett busigt namn, Disney eller Dennis, tyckte Agnes och David. Men när vår lille husse träffade Drutt första gången, i maj 2007, sade han: "Nej, han kan inte heta Darwin eller Disney eller Dennis, det är omöjligt. Han är ju en Drutt!"

Våren 2006 sade David: "Mamma, om jag får ett återfall, lova att jag får en hund till då. Jag vill ha en hund för varje tumör!"

"Naturligtvis, David."

Vi trodde inte att det skulle bli något återfall. Behandlingen var svår men gav förväntade resultat. Operationen hade faktiskt lyckats.

I september 2006, efter det fruktansvärda beskedet att tumören var tillbaka, sade David. "Nu är jag väl värd en ny mobiltelefon? Och så ska jag ju få en hund till!"

Mobiltelefonen köptes direkt - två faktiskt, för matte körde omgående den första nya telefonen i tvättmaskinen - men vi kom överens om att vänta med hundvalpen till efter behandlingarna. Vi visste att det nu skulle bli mycket tufft och att David skulle få vara mycket inlagd.

I mars 2007 hade allt gjorts för att få bort tumören. David hade flera gånger varit nära att gå under men tumören hade inte påverkats. Den hade visserligen inte växt i storlek men var fortfarande aktiv. Den 26 april 2007 gjordes på nytt en röntgenundersökning. Katastrofen var ett faktum. Tumören hade börjat växa. Det bestämdes att David skulle gå på en underhållsdos cytostatika för att försöka hejda tillväxten. Samtidigt skickades Davids journaler till andra läkare, i Sverige och i Tyskland, för att se om någon hade en idé om vad som skulle kunna rädda Davids liv.

Det var dags att infria löftet till David. På Drefvikens kennels hemsida hittade matte en återbudsvalp som beskrevs som en liten vilde med ett sjujäkla humör. "Det där är vår valp!" sade matte.

Så hälsade David på Drutt och hans syskon. Det blev kärlek vid första ögonkastet.


Tack Leone för att du lät oss få Drutt, trots att du visste hur svår vår tillvaro skulle komma att bli.

Drutt är fortfarande en riktig upptäckare. Allt ska undersökas. Han skulle ha en egen blogg men han har inte tid med sådant. Han får i stället twittra lite om sina upptäckter.

"Jag såg allt när du skällde på katten..."

Japp, så här var det.

I lördags skulle matte åka på nationella dressyrtävlingar för att titta på en avkomma till en hingst som hon är intresserad av. Jag fick följa med eftersom matte tyckte att det var ett bra träningstillfälle för mig. Vi gjorde lite olika övningar bland transporterna, på stallplanen och på framridningen. A piece of a cake. Sedan gick vi in i ridhuset där tävlingarna var. När man är på en dressyrtävling måste man vara alldeles tyst och stilla. Ett plötsligt ljud på läktaren kan vara skillnaden mellan succé och fiasko för dressyrfjantarna. Inga problem, tänkte jag. Jag sover en stund.

"Vi sätter oss inte på den läktaren", sade Agnes. "Det är en katt där."
"Det fixar Edison", sade matte.

Efter ett tag sade Agnes: "Nej, ta ut Edison. Katten retar ju honom! Han kommer att bli galen snart."
"Nej då", sade matte samtidigt som jag tänkte: "Stryker kattskrället förbi mig en gång till så ja, jag lovar, I'll kill that cat."

Japp. Som sagt.


www.fotoakuten.se

Inte några helgon direkt...

Igår, när vi tog vår nästan dagliga tur till kyrkogården, trodde vi att vi gått fel. Det var alldeles fullt med folk där. Va, ska nya E18 gå här? tänkte jag. Drutt, han tog genast posto, beredd att skrämma bort alla som närmade sig vår lilla husses gravplats. En tant tittade ilsket på oss, som om vi inte skulle få vara där. Jag spände ögonen i henne och väste att vi minsann är på kyrkogården flera gånger i veckan, i alla väder, och att det alltid brinner minst ett ljus på Davids grav, dag som natt, vardag som helg. Vi har minsann aldrig sett dig här förut! lade jag till. Men det förstås, det är ju ingen som ser din tjusiga kappa om du går hit på vardagarna!

Nej, vi är nog inte mycket till helgon i vår familj ...

Ur dagboken den 5 augusti 2005

"David, vi måste sätta nålen nu. Annars måste vi sätta på ett nytt emlaplåster."

"NI RÖR MIG INTE! ERA FÖRBASKADE ÄGGSKALLAR! IDIOTER! PUCKOSKALLAR! NI RÖR INTE MIG! OCH DIG MAMMA, DIG SKA JAG ALDRIG MER KALLA MAMMA! INGEN FÅR PETA PÅ MIG! OCH ALLRA HELST INTE NÅGRA IDIOTER TILL ÄGGSKALLAR!"

"David, jag förstår att du skriker och är arg. Det är så mycket för dig nu. Du har just fått ett fruktansvärt besked. Men David, vi ska klara det här."

"HAR DU GÅTT NÅGON KURS I AMATÖRPSYKOLOGI, ELLER?! INGEN RÖR MIG, SÅ DET SÅ! ÄGGSKALLAR!"

I bilen hem från kyrkogården blev Drutt och jag osams. Oj vad vi slogs innan matte slet upp bakluckan och fick tag i Drutt i nackskinnet. Han låg överst för tillfället.

Har ni haft en fridfull allhelgonahelg?

Fuskisar!

Ibland, eller alldelels för ofta, åker matte och Drutt iväg någonstans. Om Drutt är blöt och kall när han kommer hem förstår jag att han har varit och simmat. Det kan han gärna göra. Men vad har de gjort när Drutt inte är blöt och kall? Igår smög jag med dem ...

Jaha, en annan går långa promenader - i ur och skur - klättrar i backar, hoppar över hinder m.m. för att hålla sin kropp i trim. Vad gör Drutt? Han står, eller rättare sagt ligger, på en vibrationsplatta i 15 min medan matte kliar honom mellan öronen. Sedan får han godis och kliver ut till bilen, stöddig och redo för en inspelning av Gladia-torerna. Och matte? Ja, naturligtvis måste hon sitta på plattan för att inte Drutt "ska hoppa ned". "Oj, vilken fast rumpa jag fått", kvittrar hon sedan. Jag tycker hon ska lägga sig på mage på plattan istället.

Ja, jag vet att Drutt har ont i sina tåleder. Men nu är det väl dags att bli bra?

Nej, nu är jag orolig....

Jag läste i Aftonbladet om en kvinna som till följd av för stor belastning gick in i en psykos och då trodde att hon var en häst:

"Gnäggande galopperade jag in på psyket och började äta på en blomma som stod i en kruka i fönstret", berättar hon.

Läs det förra inlägget om mattes planer. Har jag missuppfattat allt? Hur mår hon egentligen? Vad har hänt med våra blommor?

Tick tack ...

Den biologiska klockan tickar. Hon är lite till åren. För gammal? Nej, säger experterna. Det kanske inte tar sig så lätt men annars ska det inte vara något problem. Lite överhull har hon också. Det är bra när det gäller äldre mammor.

Nu spanar vi in blivande pappor. Vi söker på nätet:
"Fantastiskt temperament med säker nedärvning."
"Samarbetsvillig och förtroendefull."
"Utmärkt balans och benteknik."
"Naturlig resning."
"Något tåvid, i övrigt välbenad."

Oj, oj, oj, säger matte och suckar med något längtansfullt i blicken.

Weltman 975

Hemnet

Vad konstigt det är att se sin bostad på hemnet. Man känner sig lite uppfläkt.

Bilderna bär inget spår av den fruktansvärda tragedi som utspelat sig här.

Väggarna kommer dock att minnas smärtan och sorgen.
Men de kommer också att berätta om en stor oändlig kärlek och en ofattbar närhet.
De kommer alltid att minnas den fantastiske lille killen som tog sina sista andetag här.

Sovrum 2. Nej. Davids rum.

Sömnlös

Vissa mornar går vi upp klockan fem. Vissa nätter kan vi inte sova.

Det är ingen bra kombination.

Ibland är det tankar och grubbel som håller oss vakna. Ibland gör det så ont i själen att det helt enkelt inte går att somna.

Ibland är det grannar som har party på nätterna. Drutt sjunger gärna med då.

I torsdags, strax innan vi skulle gå och lägga oss, läste vi på nätet om att en liten kille på sex år befann sig ensam i en luftballong som okontrollerat for fram i skyn. Då gick det inte att somna. När sömnen till sist ändå kom var den fylld av ångest. I drömmen var det David som var ensam i ballongen. Han var skräckslagen och skrek i panik. Vi försökte nå honom men han försvann högre och högre upp. Vi hörde hans skrik. De blev svagare och svagare. Vi var helt maktlösa.

Nu läser vi att det var en bluff. Pojken hade aldrig befunnit sig i ballongen. Allt var ett PR-trick av pojkens föräldrar.
Fy f-n så hänsynslöst.

www.fotoakuten.se

Hemma!

Under en vecka har jag jobbat som fläktmontör med Lasse. Vi har farit runt överallt i Stockholms kommun. Jag har haft det bra men oj vad jag är trött. En dag träffade jag matte och vi passade på att köra ett träningspass på Stockholms Central. I min terapihundsutbildning ingår att jag ska ha fem timmars träning på allmän plats. Snälla nån, jag borde få tillgodoräkna mig minst 40 timmar efter den här veckan. Jag tog tåget hem med matte men hon var tveksam till att låta mig få åka med: "Fy, vad du luktar illa", sade hon. Ja men hallå, jag har jobbat som grovis i en vecka! Det blev så att jag fick ligga på golvet i tågkupén, ingen fönsterplats denna gång. Det var lite jobbigt i Sundbyberg och Bålsta när massor av folk skulle kliva över mig där jag låg mitt i gången, mitt i min skönhetssömn, på rygg. Dessutom blev jag störd av att alla satt och fnös med sina rynkade näsor. Ja ja, bara kontorsnissar. Klia på tangentbord är inget man luktar karl av!

Drutt har varit på ett fint dagis hela veckan. "Han är väldigt blyg och försynt", sade de där. Va!!! "Har han inte skällt på andra hundar, drivit tikar till vansinne, rört runt i hela huset, ätit allt han kommit över ...?" frågade vi. "Nej, inte alls, och det märks att han inte är van att vara i skogen. Han var så rädd där. Men han blev lite tuffare sista dagarna."

Den grabben som är mer skogsmulle än skogsmulle själv!!! Dagismänniskorna får nog vara glada att Drutt inte hann bli mer varm i pälsen.

Nu är ordningen återställd. Hussehusse och mattematte har kommit hem från sin resa till Dublin. Sköna dagar väntar igen!

Under tiden jag har varit borta har insamlingen Bragdhundhusse 2008 tickat upp till 14 415 kr. Fantastiskt!

Brev från ett syskon

Hej Edison, i flera veckor har några otroligt mogna killar i min klass börjat använda ordet cancer som glåpord. De kallar varanda för "jävla cancerbarn" om någon gör något korkat osv. Om maten är äcklig i skolan kan dom säga något som: Man får ju för fan cancer av det här. De tycker cancer är äckligt och fattar ingenting. Jag har länge gått och irriterat mig på det men inte orkat ta någon fight. I dag vaknade jag på fel sida och när jag hörde någon säga jävla cancerbarn bakom mig så får jag nog och säger, okej skriker: Fan vad ni har hakat upp er på ordet cancer, är det kul tycker ni? Är de kul att det är något som barn faktiskt dör i var femte dag?

Vet du vad dom svarar ?
JA!

Jag får nog och gapar lite till och får även med mig Christoffer så han börjar gapa om hur respektlösa dom är och blablabla. När dom sa ja var det för mig som att höra att de var kul att min lillebror dog. Jag stack genast hem och låg och grät och tyckte synd om mig själv i en timme. Sen dess har jag satt mig ner vid datorn och kollat runt på internet. Inser igen hur syskon har det och att ingen ingen fattar.

Nu har jag spenderat mina egentliga pluggtimmar till att planera ett forum. Det ska vara till för ungdomar som förlorat ett syskon, en vän eller dylikt i cancer och även syskon som har bror eller syster under behandling. Det ska innehålla en flik med relevant fakta om barncancer, det ska finnas länkar till organisationer såsom min stora dag nalles resa, barncancerfonden etc.
,
Det ska även finnas ett inlogg för att det BARA ska vara ungdomar involverade i cancer i det. Ska även finnas en "änglasida" där syskon får lägga upp en bild och text på sitt syskon som de förlorat. Bara för att de ska få känna att deras syskon kan figurera utåt och fortfarande hjälpa. Det har hjälp mig mycket i sorgarbete.

Jag har skickat iväg mail till de organisationer som skulle kunna hjälpa mig, jag har även fått ihop ett gäng som kan hjälpa mig med att öppna forumet och göra design osv. När forumet är igång ska jag kontakta personer som kan göra reklam för det.

Puss
Agnes

13 565 kr!

Hallå, Drutt här.

Edison befinner sig någonstans, jag vet inte var. Han ringde i dag när han var på väg från Värtaverken till Årsta. Han jobbar hårt! Jag fick lösenordet för att kunna gå in här och säga

Tack!

Insamlingen Bragdhundhusse 2008 har nu nått sitt mål och mer därtill!

Tack än en gång alla snälla människor och hundar för ert bidrag till forskningen om barncancer! Jag blir faktiskt rörd.

Puss och kram

Sanna hjältar

David tyckte om att titta på House, serien om den elake doktorn, men en kväll fick han nog av hans cynism. Avsnittet handlade om en liten kille som var svårt sjuk i cancer. En av dr House elever kallade killen för en liten hjälte men då protesterade dr House: "Han är ingen hjälte. Han är ett barn som fått cancer och för det får han vård. Det gör honom inte till en hjälte."

David bröt ihop fullständigt. Det hjälpte inte att vi försökte förklara att dr House ska säga elaka saker för att sedan i slutändan visa sitt varma hjärta. David vägrade att titta klart på avsnittet och grät tills han somnade av utmattning.

Barn med cancer är sanna hjältar!

De rycks bort från familj, kompisar, dagis, skola, fritis, fotboll, handboll, ridning m.m.
De får besked som pendlar mellan hopp och förtvivlan.
De får cytostatika i doser som ligger precis på gränsen för vad de kan överleva.
De tappar håret.
De får strålning i sådana doser att deras skelett inte kan växa och deras hjärnor skadas för alltid. De sövs gång på gång.
De genomgår svåra operationer.
De sväller upp till dubbel storlek av cortison.
De drabbas av svåra ibland livshotande infektioner på grund av att deras immunförsvar slås ut.
Deras kroppar måste ofta tillföras nytt blod.
De måste isoleras långa perioder.
De måste genomgå mycket påfrestande transplantationer.

Vart fjärde barn med cancer får beskedet att det inte kommer att överleva sjukdomen.

Mitt i allt detta gör barnen allt för att inte oroa sina föräldrar eller sina syskon. De biter ihop för att slippa se sina föräldrar vara ledsna. De försöker behålla hoppet hos sig själva och sin familj.

De gör allt för att hänga kvar i vardagen.

De gör allt för att fortsätta leva.

De är verkligen sanna hjältar!

I veckan läste vi i Aftonbladet om Albin, 9 år, som är nominerad till priset "Svenska hjältar". Albin lider av rhabdomyosarkom, alltså samma cancer som David hade. Läs artikeln om Albin så förstår ni varför vi ska rösta på honom. En sann hjälte i sig själv och en symbol för alla kämpande barn.

När David vaknade igen efter det hemska dr House-avsnittet sade han: "Mamma, hädanefter ska jag bara dricka ur de fina glasen, de med fot, kristallglasen. Och när jag dör, då ska jag ha en ärofylld krigarbegravning!"

Ja, så fick det bli.

David, en sann hjälte, en bland alldeles för många.

David, februari 2006

Snart flyttar vi!

Det ni ser på bilden är en del av vår trådgård! I alla fall snart. Kontraktet är undertecknat!

Tack för ert stöd i era fina kommentarer. Många nospussar!

Jaha, då var det bara en sak. Betalningen av köpeskillingen. Är det någon som har en helikopter att låna ut?

Men...

Håll tummarna nu! Om ingen bjuder över oss är huset i skogen vårt. Vi vill verkligen ha det!

Men...

Det är en sak som oroar mig .

Om vi flyttar...

Hur ska vår lilla husse då hitta hem?

Steg I

Äntligen kunde matte slita sig från jobb, Nikki och Drutt för att ägna sig åt mig en helg. Vi har nu klarat av steg 1 i terapihunds-utbildningen. Oj, vad vi är trötta. Och mätta. Jag ska aldrig mer se åt korv. Ja, i alla fall inte på ett par timmar. Vad har vi gjort då? Jo, vi har tränat lite allmänlydnad och så sådana saker som en terapihund bör kunna, t.ex. ligga stilla på sidan, apportera, lägga hakan i handen på folk, acceptera att få fingrar i munnen, gå bakom, krypa, backa. Mattarna fick sig rejäla duvningar i massor av olika teoretiska ämnen medan vi hundar då ägnade oss åt passivitetsträning. Jag tycker att det är riktigt trevligt med passivitetsträning men när de började prata om Maslows behovstrappa och Supported health care design blev jag så trött att jag lade mig och sov i en soffa en stund.

En övning var lite klurig. Jag gick in i ett rum där några människor satt och fikade. Det låg massor av godis och fikabröd på bordskanterna och människorna höll det gottaste godis jag sett i händerna. Sedan började de tappa kakbitar och annat smask på golvet. Jag åt upp allt jag kunde hitta, inklusive det på bordet och i händerna, och tittade sedan på matte för att få min korvbelöning. Men inte då! Hon tittade strängt på mig och sade att detta får vi minsann träna på. Vadå? Det var väl inte så många smulor kvar?

Vi var tio hundar på kursen. Här är två av mina trevliga kollegor: Chicco och Baltazar (som min miljöskadade matte kallade Alcatraz hela lördagen).

Minns du?

Min lilla husse. Var är du nu? Vad gör du? Hur mår du? Det har i dag gått ett och ett halvt år sedan du lämnade oss. Vi tänker på dig jämt och ständigt, ofta med ett leende men lika ofta med en stor ofattbar smärta.

Minns du våren 2006? Allt gick bra i behandlingen. Jag var en liten valp men växte mig större och starkare för var dag. Jag var en bitig och ganska bråkig valp men du var en hård husse. När jag var olydig tog du mig i nackskinnet och trots att jag pep för att komma loss höll du fast mig. "När du har slickat dig om munnen släpper jag", sade du. Du hade läst i en hundbok att det var ett tecken på underkastelse.

Två gånger i veckan var vi ner till sjukhuset i Enköping för att ta blodprover. Då fick jag vänta i bilen. Jag gnällde men jag visste ju att du snart skulle komma tillbaka. Sedan såg jag dig när du kom ut från entrén. En bit från parkeringen tog du fnissande upp en nummerlapp och visade matte. Personalen på lab lät alltid dagens första könummerlapp ligga framme på ett skrivbord för att ha kontroll över antalet besökande under dagen. Den lappen knyckte du alltid, trots tillsägelser från personalen och bevakning. Personalen brukade byta ställe att lägga lappen på men du kom alltid ut med ett pillimariskt leende. Det ligger fortfarande kvar några nummerlappar i vår bil.


Minns du hur du sedan släppte ut mig ur bilen och jag fick värsta pudelfnattet? Vi gick upp på Gröngarnsåsen och vi busade och levde runt, du och jag. Vi kom fram till himlabacken. Den har fått sitt namn för att den är brant och ser ut att gå rakt upp i himlen, om man står nedanför den. "Jag måste träna", sade du och så nästan rullade vi ner för backen för att sedan börja vår mödosamma klättring upp igen. Du var alltid först, trots att ditt vänstra ben gjorde allt för att hindra dig.

Minns du att du alltid ville ha en liten present efter blodprovstagningen? Matte och jag väntade i bilen medan du sprang in på Fannahandlarn och köpte hockeybilder eller pokemongubbar. En gång kom du ut med blicken full av bus. Du hade köpt en present till matte. Ett tuggummi stort som en tennisboll, tuggummi för mammutar stod det på förpackningen. Det tyckte du var så roligt. Tuggummit ligger fortfarande i dörrfacket i bilen. Det rullar hit och dit i varje kurva och påminner oss om dig och om vår tid tillsammans.

Minns du sedan när vi kom hem? Vi gosade ner oss i soffan. Du pysslade lite med dina bilder eller gubbar. Sedan låg vi tätt tillsammans och tittade på en film. Jag och du, min älskade lilla husse.

Roasting

Roast på Berns med Pernilla Wahlgren. Jag tänker inte säger det som jag tror att det är tänkt att man ska säga. Däremot kan jag inte låta bli att kommentera att alla sade att Pernilla Wahlgren är sååå sexig. Men hallå, en vuxen kvinna med ett kroppsspråk som en fyraåring och en röst och ett skratt som en sexåring. Usch, det säger mer än jag vill veta om männen i panelen. (Hurra, nu fick jag roasta lite också!)

Nej, Roast på Berns tittar jag inte på igen. Då väljer jag den här klassikern i stället.

Efterlysning

Har någon sett vår matte? En medelålders tant med minst fyra gråa hårstrån och en näsa som för tankarna till svininfluensan. "Har matte inbyggd simring?" frågade Drutt igår. "I så fall var det hon som var med mig på min simträning."

Det är någon tant som vissa kvällar faktiskt hämtar oss hos mattematte och hussehusse men hon stupar i säng så snabbt när vi kommer hem att jag inte hinner se om det är matte.

Nåja, jag klagar egentligen inte. Vi har det bra hos hussehusse och mattematte. De kan inte vägen till brukshundsklubben och har en välfylld frysbox.

K-J sade att han förstod oss precis. När han var fyra år utspelade sig följande konversation i det johanssonska hemmet.

"Pappa, du vet hon?"
"Vem hon?"
"Jo hon, hon som kommer hit och äter ibland."
"Vem menar du? Menar du mamma?"
"Ja, just det. Mamma. Så heter hon. Vet du, henne tycker jag om."

Pappatema

Det verkar vara pappatema i bloggvärlden just nu. Jag har inte så mycket att skriva om min pappa, den svenska och internationella m.m. champinjonen Archie (Minarets Wot Dreams R Made Of). Jag var bara åtta veckor sist jag träffade honom. Mattarna och Drutt träffade honom på en utställning för ett tag sedan och kunde konstatera att jag ärvt min fars fina gång och svanshållning. I övrigt hade äpplet fallit långt från päronträdet, sade de. Jag förstår inte vad de menade.

Men tillbaka till pappatemat. Jag bloggar väl om mattes pappa, min hussehusse, i stället. Om honom finns det mycket att skriva ... Vad ska jag ta? Jo, tapeterna!

När matte köpte vår lägenhet var hon nyseparerad. Hon skulle minsann klara sig själv nu! Först skulle lägenheten målas och tapetseras. Vilken lycka att hitta tapeter med svagt insprängda kvinnomärken! De var svindyra men vad sjutton.

Jojo, klara sig själv betydde att hussehusse skulle tapetsera. En eftermiddag ringde han till matte på jobbet:

"Nu är jag klar. Men jag upptäckte att det var några märken i tapetmönstret. Inte visste jag hur de skulle vara, vad som var upp och vad som var ner. Jag satte tapeterna så att det såg rätt ut."

"Hjälp", tänkte matte och körde hem. "Femtio procent. Femtio procent. Femtio procents chans att tapeterna sitter rätt."

"Såg rätt ut".

Matte kunde bara konstatera att kvinnorörelsen har mycket kvar att göra.

Syskon

De är 18 och 22 år.

De har gått igenom alldeles för mycket.

Omgivningen ställer för stora krav på dem.

De ställer för stora krav på sig själva.

Ibland blir allt övermäktigt.

De reser sig igen, även om smärtan känns outhärdlig. Gång på gång.

Kärlek.

Omtanke

Underbara barn! Ja, de är väl kanske inga barn längre. De är tonåringar nu.

På en promenad häromdagen såg vi ett gäng killar på trottoaren. Vi var på väg att passera när en kille sade: "Kolla, det är Davids hundar!" Matte stannade upp och vi såg då att det var Davids klasskompisar: "Oj, vad stora ni har blivit. Jag kände inte igen er."

Vi pratade om lite allt möjligt och jag passade förstås på att pussa på dem. När vi skulle gå sade de: "Ha det så bra som det går, vi berättar för de andra i klassen att vi träffat er."

Trots att skolan gjorde allt för att ta ur dem förmågan till empati och deltagande visade killarna en sådan omtanke och värme att tårarna rann på matte när vi gick därifrån.

Jag skulle kunna skriva mycket om skolan men det skulle bli ett bittert och argt inlägg som känns meningslöst nu. Det skulle också vara orättvist mot D, den lärare som David hade när han blev sjuk. D gjorde allt för David men när han blev tjänstledig efter ett halvår fick vi ingen att visa ens ett uns av hans engagemang. Det skulle dessutom vara orättvist mot klasskompisarnas föräldrar som skapade glädje för David hans sista tid när de förstod hur skolan agerat. Vi får ju inte heller glömma att halva skolledningen kom på Davids begravning.

På kvällen gick vi som vanligt till Davids grav. I den bok som alltid finns vid graven hade en kompis skrivit: "Hej David, förlåt för att jag inte har varit här på ett tag. David, jag vill att du gör mig en tjänst. Jag vill att du visar dig för din mamma och Agnes så att de får se att du har det bra. Kram."

Översta bilden: Skolavslutning åk 2, juni 2005. David i röd tröja bredvid D.
Nedersta bilden: Barncancerfondens dag på Eskilstuna Zoo, 2006

Hantverkare, vaktpudlar och en arg matte

"Pang, tjoff, dång", vaknade vi av tidigt i måndags morse. Mattes sista semesterdag. Jag blev så arg! Jag hoppade upp ur korgen, skällde och morrade som en värsta, ja jag vet inte vad. Min skönhetssömn förstörd igen! Drutt blev lika arg men han stannade kvar hos matte.

"Gå och lägg dig igen Edison", sade matte. "Det är bara några hantverkare som ska sätta dit en plåtbit på ytterdörren."

Jag gick och lade mig, smågruffande. Men då .... En nyckel sattes i dörren och in i hallen kom två stora livs levande hantverkare! Då blev jag galen! Så gör man INTE! Matte studsade upp ur sängen och satte på sig en morgonrock. Hantverkarna studsade ut på loftgången igen. Men var var Drutt? Ja, det vill jag inte berätta. Då blir han nog retad av sin brorsa, nakenpudeln Nelsson.

Matte var arg hela förmiddagen:

"Kliver bara in sådär, jag har inte gett tillstånd till att använda huvudnyckel, ringer inte på ens. Och vilka vakthundar jag har! Drutt gömmer sig under sängen och den andra verkar först farlig men faller för lite smicker och PUSSAR inkräktarna ....."

Mutter, mutter, elefantsteg...

"Jaha, nu är hon sur igen", brukade vår lilla husse säga. "Det hörs. Då går hon som en elefant."

Houston, we have a problem

Äntligen är Fuglesang i rymden! Har ni också en matte som är tokig i flygplan, raketer och astronauter? Det är så vackert, häftigt, sexigt, säger hon. Att titta på en raketuppskjutning är nästan lika skönt som ... NEJ, CUT!!!

Nåja, äntligen får vi sova på mornarna. Det var lite för många försök denna gång, tycker jag. Ack, min skönhetssömn, min skönhetssömn.

Men Houston, nu är det så att vi faktiskt har ett problem. Det gäller inte bränsleventiler eller åskväder utan det här yrvädret:

Vecka 42 åker hussehusse och mattematte bort. Matte kan omöjligt ta ledigt från jobbet. Jag och Drutt har alltså ingen dagmatte eller daghusse den veckan. Jo, jag har. Av alla på min kölista har jag valt att åka till hussehusses och min kompis Lasse. Jag ska få följa med honom till jobbet på dagarna. Men Drutt? Grabben skulle ha varit på hunddagis men det går inte nu när han måste ta det lugnt på grund av sin skada. Är det någon där ute som kan passa Drutt på dagarna den veckan? Han får bara gå korta promenader, han slåss med hanhundar och äter katter till frukost men kan vara väldigt gullig. Faktiskt. Ersättning för eventuella skador utgår.

Är det någon som vill och kan passa Drutt den veckan men bor långt ifrån oss får ni förstås hemskt gärna ha honom över natten. Han är en perfekt sängvärmare.

Tillbaka till rymden. Här kommer lite kuriosa:

"Houston, we have a problem" är egentligen ett felcitat. Apollo 13 var den tredje raketuppskjutningen med syfte att landa på månen i Apolloprogrammet. Efter 55 timmar i rymden exploderade en syretank. Piloten Swigert rapporterade "Okay, Houston, we've had a problem here" och när markkontrollen frågade vad han sa, upprepade befälhavaren Lovell med de klassiska orden "Houston, we've had a problem". Senare har detta felaktigt ändrats till "Houston, we have a problem". Månfärden avbröts och det primära målet blev i stället att få besättningen levande tillbaka till jorden, något man också lyckades med.(Källa: Wikipedia)

Målet nära

Hurra, tack vare er trogna bloggläsare, pudelägare och andra är nu insamlingen "Bragdhundhusse 2008" uppe i 9 100 kr!

Insamlingen "Bragdhundhusse 2008" startades den 2 december 2008 av Fru G efter det att Svenska kennelklubben utsett mig och Drutt till Årets bragdhundar 2008. Målet var att samla in 10 000 kr till Barncancerfonden under ett år. Vi är snart där!

Jag vill också berätta att vi fortfarande ibland får brev från Barncancerfonden där det står att fonden har tagit mot gåvor till minne av David, husse till Edison och Drutt, bragdhundar 2008. Det är alltså gåvor som ges utöver insamlingen.

Tack alla givare och tack Fru G, som vi faktiskt aldrig har träffat. Nej, vi vet inte ens vem hon är. Vi vet bara att hon är en människa med ett stort hjärta, precis som ni kära bloggläsare. Dessutom har hon pudlar. Förstås!

En gammal själ

Ur "Maskarna på Carmine Street" av Håkan Nesser, 2009

Jag vet att jag som tonåring läste en bok om en mycket gammal själ som skickades ner till jorden för en sista gång, trots att den bara hade ett mycket litet antal år kvar, trots att den måste ta med sig ett barn tillbaka till himlen - men själen bad envetet om att ändå få göra en sista resa och till slut gick Vår Herre med på saken. Att sprida lycka och glädje under en begränsad tid måste ju ändå vara bättre än att inte sprida det överhuvudtaget.

Dagens tips 2

"Hur f-n ska jag få hunden att skita i en sån här?", sade en bekant när han, som en liten pik, fick en rulle hundbajspåsar av sin dotter.

Drutt har ett tips till honom och alla andra hundägare med bajspåseproblem:

1. Lägg lite hundgodis och en bajspåse i samma ficka på dina jeans. Töm inte fickan efter promenaden.

2. Byt om till ridbyxor och häng jeansen över en stol i sovrummet.

3. Lämna hunden - i det här fallet Drutt - ensam hemma.

4. Voilà!

På morgonpromenaden dagen därpå kommer din hunds bajs att komma ut - i bajspåsen! Bara att lyfta upp och kasta i närmaste bajstunna!

(Varning! En biverkan är att fickan på dina jeans är söndertuggad.)

Övervikt

Ur dagboken februari 2008

"Mamma. Du inser inte din storhet."
"Tack David, det var fint sagt."
"Åh dummer. Du ... sitter ... på ... min ... FOT!"

Balkongblues

"Jag kan aldrig bli lycklig", sade matte.

Hon och några tanter satt på balkongen. Som vanligt låg jag bredvid och lyssnade på deras samtal.

"Jo, det tror jag att du kan", sade en tant. "Du kan få uppleva saker som gör dig lycklig!"

Matte blev tyst.

Jag förstod vad hon menade.

Jag kan vara glad, få pudelfnatt, men jag kommer aldrig att kunna beskriva mig som lycklig. Inom mig kommer det alltid att finnas ett stort hål av sorg.

"Nej, jag har lärt mig att lycka är ett inre tillstånd", sade matte. "Tyvärr lärde jag mig det för sent och till ett alldeles för högt pris. Jag vet nu att det är en livslögn att yttre ting och händelser kan framkalla lycka."

"Jag kan skratta, njuta och känna harmoni", fortsatte matte, "men lycklig kan jag aldrig bli. Mitt inre är för evigt trasigt."

Jag klättrade upp i mattes knä och gav henne en puss. "Jag förstår", ville jag säga.

"Det paradoxala är att jag har blivit lugnare. Jag behöver inte längre jaga efter lyckan. Livet känns tomt och ibland helt värdelöst men då får det vara så."

Danskurs

Ända sedan Let's Dance har Drutt och jag velat gå en danskurs. Men nej då. "Aldrig", sade matte. "Vill jag fara runt och svettas gör jag det hos Friskis & Svettis där jag slipper bekymra mig om rinnande mascara och får svettas hur mycket jag vill."

Torrboll! Hon är nog rädd för killbaciller.

Gissa då om vi blev glada när det i fredags kväll ringde på dörren hos mattematte och hussehusse:

"Hej, jag heter Dimma och är en storpudelflicka. Jag hörde att ni vill lära er dansa!"

Yippie!!!

Drutt var först ut och han levde verkligen upp till sitt riktiga namn Gene Kelly.

Efter ett tag fick Drutt vila - medelst fasthållning - för att inte hans skada skulle förvärras. Då bjöd jag upp!

Men hallå! Är du redan trött? Kom igen då! Vi vill dansa mer!