Underbara barn! Ja, de är väl kanske inga barn längre. De är tonåringar nu.
På en promenad häromdagen såg vi ett gäng killar på trottoaren. Vi var på väg att passera när en kille sade: "Kolla, det är Davids hundar!" Matte stannade upp och vi såg då att det var Davids klasskompisar: "Oj, vad stora ni har blivit. Jag kände inte igen er."
Vi pratade om lite allt möjligt och jag passade förstås på att pussa på dem. När vi skulle gå sade de: "Ha det så bra som det går, vi berättar för de andra i klassen att vi träffat er."
Trots att skolan gjorde allt för att ta ur dem förmågan till empati och deltagande visade killarna en sådan omtanke och värme att tårarna rann på matte när vi gick därifrån.
Jag skulle kunna skriva mycket om skolan men det skulle bli ett bittert och argt inlägg som känns meningslöst nu. Det skulle också vara orättvist mot D, den lärare som David hade när han blev sjuk. D gjorde allt för David men när han blev tjänstledig efter ett halvår fick vi ingen att visa ens ett uns av hans engagemang. Det skulle dessutom vara orättvist mot klasskompisarnas föräldrar som skapade glädje för David hans sista tid när de förstod hur skolan agerat. Vi får ju inte heller glömma att halva skolledningen kom på Davids begravning.
På kvällen gick vi som vanligt till Davids grav. I den bok som alltid finns vid graven hade en kompis skrivit: "Hej David, förlåt för att jag inte har varit här på ett tag. David, jag vill att du gör mig en tjänst. Jag vill att du visar dig för din mamma och Agnes så att de får se att du har det bra. Kram."
Översta bilden: Skolavslutning åk 2, juni 2005. David i röd tröja bredvid D.
Nedersta bilden: Barncancerfondens dag på Eskilstuna Zoo, 2006
5 kommentarer:
Svårt. Sorgligt.
Vi har ju en helt annan situation. Men det är en märklig känsla att träffa M:s gamla dagiskompisar och veta att om han inte hade blivit sjuk så hade han kunnat prata och leka precis som de gör.
Kram! /Erika
Mycket känslor bakom detta inlägg...
Omtanken från andra,är väl egentligen det enda som kan lindra smärtan lite,lite...
Massor med kramar!
Håller med dem andra ett känslosamt inlägg, men väldigt fint skrivet i boken tycker jag och fint att Davids klasskamrater kommer fram och pratar. Man vet ju annars hur lätt det är att folk inte vet vad dem ska säga och därför väljer att inte säga nåt alls.
Tråkigt att inte skolan tog sitt ansvar i kontakten kring hur David mådde osv. ryans rektor hörde inte av sig en enda gång för att höra hur han mådde! Men där emot var hans lärare fantastisk! Han gick utbildningar om hur det är att leva med cancer och hur man ska bemöta familjer som har barn med cancer, utbildningar som Barncancerföreningen stod för.
Hmm glömde skriva avsändare på mitt inlägg! Men jag tror att du gissade att det var jag Jessica som skrev det, inte många som har barn som heter Ryan,,,
Fina ord...
Jag minns den glada David på Eskilstuna Zoo. Ett minne jag bär med mig.
Vilken klok kompis!!! Jag hoppas hans/hennes önskan slår in
Kram Helene
Skicka en kommentar