För att klara av sorgen kapslar vi in oss i en bubbla, en skir tunn bubbla, som en såpbubbla. Där inne fortsätter livet, vi sover, äter, är, skrattar. Vi tränar agility. Sorgen är med men på ett mjukt kärleksfullt sätt. Minnena är positiva. Vi minns till exempel Davids robotdans som han alltid gjorde till ett visst reklaminslag på TV. Vi minns hur han fick unga läkare att rodna när han krasst sade:
”Usch, vilken andedräkt du har. Det får du tänka på nästa gång du undersöker någon.”
Men ett litet ord, en bild, en tanke kan spräcka den tunna bubblan. Verkligen blir brutal och naken. Vi ser Davids stora lidande, hans smärta, hans ångest, Vi ser att han inte vill vara död. David hade bråttom till världen. Efter tio minuter på BB, två krystvärkar, slog han sig ut i världen med handen före och knuten näve. Han besegrade döden flera gånger. Hans sista kamp varade i många långa veckor.
När bubblan spricker förstår vi att framtiden inte längre finns kvar.
Häromdagen sade mattes chef: ”Yttrandet måste vara klart på tisdag. Det är
skarpt läge nu.”
Poff! Bubblan sprack.
Ur dagboken, januari 2007CRP:t är fortfarande långt över 300. Förutom toxisk kolit har David nu blodförgiftning och lunginflammation. Fem antibiotikasorter, neupogen som ska piska på benmärgen, vätske- och näringsdropp, febernedsättande, morfin, blod, trombocyter, plasma. Inte ens en tillstymmelse till vita blodkroppar.
Jag vågar inte somna, inte gå på toaletten. Davids kropp är nära att gå under. Dr F sade alldeles nyss:
”Vi kan inte göra mer.
Det är bara att vänta, en nervpirrande väntan.
Det är skarpt läge nu.”