söndag 16 maj 2010

Att leva med sorg


Matte berättar:
Det har gått två år. Ändå kommer smärtan ibland tillbaka och slår ut mig fullständigt. Jag återupplever situationer och känner allt precis som det kändes då. Den enda skillnaden är att jag inte behöver vara stark. Jag kan låta känslorna ta över.

Jag har inte heller något val. Känslorna tar över vare sig jag vill eller inte. Jag skrev om det i inlägget "skarpt läge" men det uppstår hela tiden nya situationer som kastar tillbaka mig i tiden.

Jag skulle jag gå över en gata på väg till tåget. En bil stannade för mig. Jag såg att det var bilen från begravningsbyrån, bilen de hämtade David med. Jag fördes tillbaka till långfredagen 2008. Två mörkklädda män ringde på dörren, 20 minuter före det var sagt. Jag berättade att jag försökt sätta på David en luvtröja men att han var för stel. En av männen gick fram till David, böjde hans arm och sade: "Nej, han är inte så stel."

Hela mitt inre höll på att explodera. Jag ville skrika "Rör inte David!", "Rör inte mitt barn!" Jag ville flyga på honom, klösa ögonen ur honom, slå ner honom, sparka honom, mosa honom totalt. Jag ville vråla ut all min ilska.

Allt det kom nu, när likbilen korsade min väg.

Jag gick inte till tåget. Jag gick in i skogen, slog händerna mot ett träd, grinade och skrek.

Jag missade tåget.

När jag kom till jobbet lite senare än vanligt möttes jag av en leende kollega: "Sovmorgon?"

Hur skulle han kunna förstå?

Men det finns människor som förstår. Jag har mött dem via barncancerföreningen. Jag läser den fina artikeln från VLT om Lina, hennes familj och om hur det är att lära sig att leva med sorg. Jag läser andra föräldrars bloggar, till exempel Sarahs, Annas och Lenas.

Jag läste Anne Holts senaste bok "Frukta inte" och hittade det här stycket:

"Än kan jag vakna mitt i natten och tro att Elisabeth och Trine fortfarande finns. Det tar en sekund eller två innan jag förstår var i tiden jag befinner mig. Och den sorg jag känner just då, just där, är densamma som den dagen dom dog. Men det varar mycket kortare förstås. En halvtimme senare kan jag sova min bästa och tryggaste sömn."

I Anne Holts bok hade det gått tio år sedan berättaren förlorat sin fru och dotter. Och jag förstår. Det kommer alltid att vara så att jag slungas tillbaka till smärtan. Förhoppningsvis kommer jag bara att ta mig ur den snabbare.

11 kommentarer:

Anna sa...

Känner så väl igen bubblan du skrev om i skarpt läge. Utan den skulle jag inte fixa det här. Ser fram emot tiden då jag kan låta känslorna ta över. Skönt att läsa det du skriver så får jag en hum om hur det skulle kunna se ut om ett par år. Eller tio...Kram.

anna o hundarna sa...

För trettio år sen dog min bästa kompis i en bilolycka. Fortfarande händer det att jag tänker ringa henne... och sen kommer jag ihåg att det inte går. Men nu är det så länge sen så den känslan är nästan litet tröstande - hon är med mig än.
Jag hoppas att det kan bli så med saknaden efter ett barn också. Kram.

Anonym sa...

Kram från mig. Känner verkligen med dig. /Erika

Sarah sa...

För mig har snart fyra gått, och livet är ett virrvarr av vemod, vardag, vansinne och vanlig ångest. Jag längtar lika mycket idag som sommaren 2006. Jag gråter inte riktigt lika mycket. Minnen har jag inte, allt är så närvarande att jag inte kan prata om det som minnen - dåtid. Och ändå lever jag, och emellanåt ett riktigt bra liv.

Jag är glad att få dela dina upplevelser, Sir Edisons matte. Det är som att ge min egen sorg ett berättigande. Varmaste kramen till dig!

Anonym sa...

Kramar

/Majsan

Anonym sa...

Stora stora hjärtekramar! / Cat

Ingela sa...

Ja,vad säger man...
Jag har stått nära,jag kanske förstår lite,lite....
Jag har svårt att läsa dina rader..

Vad ni får kämpa,ni som mist era barn.
Min värsta skräck,naturligtvis.
Jag tänker på hur dåligt jag mått,med den veklighet vi lever i..kan då också snudda vid hur dåligt ni mår.
Det är era öden som ibland gör mej fullständigt skräckslagen för livet.Blandat med en enorm tacksamhet.
Kan bara skicka min kärlek och omtanke.
Jag tycker i allafall att det är bra att du bryter ihop,det är nog bättre än att stänga in..
Kram
Vi är inte mer än männsikor...

Lena sa...

Känner så väl igen mig i dina ord.Så här får vi ha det resten av livet, vi som mist, och just den vetskapen att inget kommer bli annorlunda, de som fattas oss, fattas oss, när jag tänker för länge på den tanken att vår Josefine aldrig mer kommer hem, ja varje gång blir jag lika förtvivlad. Stor kram till dig och de dina./Lena

Nelssonmatten sa...

Vad säger man? Ingen sorg är väl den andra lik och att förlora sitt barn måste vara det svåraste man kan uppleva. Det närmaste jag kommit (förutom min systerson, men det var på ett annat sätt) var nog när min mamma slutade sina dagar, 67 år gammal, i mina ögon alldeles för ung. Det är 20 år sedan, men jag kan fortfarande hamna i den där känslan av overklighet, av vanmakt och saknad, hon känns ännu levande och min dotter som aldrig träffat henne pratar om henne som om de känt varandra.
Och det vanliga livet fortsätter som om inget hänt.
Kram /Anna-Carin

Anonym sa...

När jag tänker på att jag aldrig kommer få krama om David nå mer, aldrig prata med honom något mer så skrattar jag, för det är det dummaste jag någonsin hört.

Agnes

Edisons matte sa...

Ja vi är många som lever med sorg. Det hör livet till. Att barn dör kan dock aldrig vara en del av livet. Ändå händer det.

Det är sant att sorgen har ett annat ansikte, som Anna och hundarna skriver. I sorgen finns ju en oändlig närhet.

Kram