lördag 29 maj 2010

Puzzels märkliga promenad



Det här är Puzzel, Drutts pappa. Tillsammans med sin systerdotter Zweetie och deras matte Majsan finns han vid vår sida. Vet ni, vi har upptäckt att pudlar och pudelmänniskor är ett omtänksamt släkte!

För en tid sedan hade Puzzel ett ärende till Enköping. I Majsans blogg hittade jag det här inlägget från den dagen. Läs om Puzzels märkliga promenad.

Vi gick mot den högt belägna kyrkan som jag tidigare på vår färd mot torget hade observerat. Tänkte att uppifrån där har man nog en bra utsikt samt att jag tycker det är rofullt att stilla vandra runt en kyrkogård samtidigt som jag tänker på mina föräldrar. Väl framme vid stora porten fanns det ingen skylt som upplyste om man fick ta med sig hunden in eller ej. Så jag vandrade vidare runt utanför.

Vi gick vidare.

Helt plötsligt hittade Puzzel en stor sandlåda som han plötsligt hoppade upp på. Den var hög, riktigt hög. Jag blev lite perplex för han brukar inte hoppa upp på så höga platser. Men där visade det sig att det fanns upplysningar om att hundar kunde tas med in om de inte rastades eller släpptes lösa. Så då knallade vi upp för den lilla trappan. Väl inne på kyrkogården slog det mig att det kanske var här som jag kunde finna en mycket speciell Lillhusses gravplats. Så jag vandrade runt lite och kikade, här är det mycket rofullt måste jag säga.

Medan vi gick där så började Puzzel streta i kopplet. Hmpf, det är inte tillåtet och jag ville inte att han skulle få för sig att göra något otillbörligt. Så det blev väldigt kort koppel. Nu så här i efterhand så vet jag exakt var han började visa var han ville gå åt ett annat håll än jag. Kan vara en efterhandskonstruktion, ja visst, men jag vet hur Puzzel har betett sig ute på ön efter mina föräldrars bortgång, av oförklarliga anledningar, så jag tror mer på Puzzel än jag tror på mig själv när det gäller detta.

Puzzel började streta när vi gick runt en stor gran, tror jag det var, där det var placerat gravvårdar runt själva trädstammen. Men jag lyssnade inte på Puzzel då.

Vi gick vidare längre in och kom fram till vad som kanske är en minneslund, jag vet inte för jag hittade ingen information. Men otroligt vackert tycker jag att det är där.

Nu började Puzzel protestera ljudligt också. "- Vad vill Du?" frågade jag honom. "-Ja ja, visa vart DU vill gå då" så fick han hela koppellängden och jag knallade bak efter. Inget stretande utan bara ett målmedvetet lunkande. Till slut var vi tillbaka vid granen, tallen med gravvårdarna. Men det ska tilläggas, en helt annan väg än vi tidigare hade gått. Då tänkte jag att här var vi förut, och inte hittade något, lika bra att gå tillbaka ner till centrum, och då till höger om oss ser jag plötsligt platsen som jag letade efter men inte visste om det var här på denna kyrkogård vi skulle kunna finna den.


Det känns fint att ni varit hos David.

onsdag 26 maj 2010

Inte bara surtanter! Del 2

Damen fortsatte: "Jag är en riktig föreningsmänniska. Jag är med i allt! Det skulle vara så trevligt om du ville komma med. Vi har bygdegårdsföreningen, kyrkoföreningen, hem och samhälle, ja massor. Vi har trädgårdkurser, rundvandringar och olika temakvällar." (Inga pudelträffar?!)

"Jo tack", sade matte. "Det vore trevligt. Men jag håller snarare på att rensa lite i min almanacka."

"Jaha, men jag måste berätta", fortsatte damen. "Jag jobbar som brottsofferstödjare i tingsrätten. Det är så meningsfullt och givande. Vi behöver folk där. Du skulle inte vilja följa med någon gång? Jag kan nog ordna så att du kan få komma och lyssna på en rättegång någon gång!"

Jo, men det skulle väl vara kul.



tisdag 25 maj 2010

Inte bara surtanter!

Folk börjar flytta ut i sina sommarstugor, folk börjar komma ut ur sina stugor. Igår, när vi tog en promenad, var det en dam som ropade på oss.

"Vad nu då", tänkte jag och vis av tidigare erfarenheter tog jag i från tårna i inställsamhet. Men det var okej. Det visade sig att damen var lika mån om att vara trevlig som jag.

"Oj oj oj, vilka stiliga pudelherrar", sade damen. "Jag har minsann sett er ute på promenad. Ja, jag har sett er matte också och jag tänkte att nu får jag allt hålla i gubben min!"

Jo, jag tackar jag. (Kan gubben rensa avlopp?)


David, januari 2008
"Mamma, du har ett fint inre. Men ditt yttre har rasat ihop av cancern."


En stilig pudelherre i sina bästa år.


söndag 23 maj 2010

Prinsessor



Det är mycket prat om prinsessor i massmedia. En är lyckligt kär, en är olyckligt kär. Båda har hela världens uppmärksamhet.

Jag har lärt känna två underbara små prinsessor, Lina och Linn. De får aldrig bli kära. Varken lyckligt kära eller olyckligt kära.

Jag har följt prinsessan Lovas kamp. Lovas kamp är nu över. Lova får aldrig vandra fram till altaret. Inte med sin pappa, inte utan sin pappa.

Prinsessan Moa fyller år den 10 juni, samma dag som prinsessan Madeleine. Moas familjs enda önskan är att Moa ska få uppleva den dagen.

Jag tänker på alla andra prinsessor jag kommit i kontakt med de senaste åren och för vilka livet inte varit självklart eller ens en möjlighet. Jag skulle vilja nämna dem alla.

Det är dessa prinsessor som ska ha världens uppmärksamhet.

"Vad ska du ge kronprinsessparet i bröllopsgåva?" frågades i en tidning.

Ni vet vad jag tänker säga.

Till minne av charmtrollet Linn
Lovas spargris
Prinsessan Moa

Min gåva går till de riktiga prinsessorna.

torsdag 20 maj 2010

Kan någon ringa Aschberg?


Bredvid vår fastighet ligger en fritidsfastighet. Vi erbjöds att köpa även den men tyckte inte att vi hade råd eller tid. Sedan ångrade vi oss. Då var den såld. Men eftersom vi inte sett någon där på hela vintern började vi hoppas på att fastigheten skulle bli till salu igen. Men inte. I söndags fick jag syn på en kvinna som höll på att lasta in saker i huset.Jag sprang genast fram till henne, glad i hågen.

"Hej, jag heter Edison. Jag är din granne. Jag är världens snällaste och finaste pudel. Vad heter du?"

Stamp i backen: "Ge dig i väg!"

Jag försökte igen, på avstånd: "Jag är en snäll och vänlig liten hund."

"Gå till matte!!!"

Matte hade äntligen uppfattat situationen och kom till min undsättning.

Tanten stövlade fram till matte. Utan att presentera sig sade hon: "Jag tycker inte om hundar och jag vill inte ha dem springande här."

Jag såg hur det började bulta i mattes panna. (Nej. Hornen! Hornen är på väg fram. Lugn matte, det finns faktiskt folk som inte tycker om hundar. Eller är rädda!)

"Min tomt är inhägnad", sade matte. "Det blir inget spring hos dig. (Nej då, Drutt rymmer aldrig.) Edison blev bara så glad av att se någon här och ville hälsa. Det gör han nog inte om."

Tanten fortsatte: "Jag har svårt för alla djur. Jag har köpt det här stället för att jag är så trädgårdsintresserad. Och för att det är så lugnt och tyst här."

"Ja, det är verkligen lugnt här", sade matte. (Nu var hornen i pannan klart synliga.) "Det enda som hörs är mina hundars skällande. Men det vänjer du dig väl vid." (Matte som blir vansinnig när vi skäller.)

"Jag har bestämt att skaffa höns", fortsatte matte. "Jag tänkte ha hönsgården här. Hoppas det är ok. Men det blir inte så mycket kackel om man har en tupp, har jag hört." (Nej nu! Höns!!! Aldrig! Matte, du är ju allergisk mot ägg!)

"Förresten", sade tanten, "vet du vad bonden heter? Jag måste ringa honom. Jag såg att han har hästar och det är någon som har ridit på min väg. Det kan jag inte acceptera."

"Ja, du kan få hans telefonnummer. Jag ska själv ringa honom. Jag måste prata mark. Jag funderar på att ta hem min häst på lösdrift och vill ha henne gå här mellan fastigheterna och vägen." (Men hallå, det var ju ett tvåårsprojekt! Minst! Och var det inte i skogen Nikki skulle gå?)

Se den spännande fortsättningen.

På hemnet eller TV4.

söndag 16 maj 2010

Att leva med sorg


Matte berättar:
Det har gått två år. Ändå kommer smärtan ibland tillbaka och slår ut mig fullständigt. Jag återupplever situationer och känner allt precis som det kändes då. Den enda skillnaden är att jag inte behöver vara stark. Jag kan låta känslorna ta över.

Jag har inte heller något val. Känslorna tar över vare sig jag vill eller inte. Jag skrev om det i inlägget "skarpt läge" men det uppstår hela tiden nya situationer som kastar tillbaka mig i tiden.

Jag skulle jag gå över en gata på väg till tåget. En bil stannade för mig. Jag såg att det var bilen från begravningsbyrån, bilen de hämtade David med. Jag fördes tillbaka till långfredagen 2008. Två mörkklädda män ringde på dörren, 20 minuter före det var sagt. Jag berättade att jag försökt sätta på David en luvtröja men att han var för stel. En av männen gick fram till David, böjde hans arm och sade: "Nej, han är inte så stel."

Hela mitt inre höll på att explodera. Jag ville skrika "Rör inte David!", "Rör inte mitt barn!" Jag ville flyga på honom, klösa ögonen ur honom, slå ner honom, sparka honom, mosa honom totalt. Jag ville vråla ut all min ilska.

Allt det kom nu, när likbilen korsade min väg.

Jag gick inte till tåget. Jag gick in i skogen, slog händerna mot ett träd, grinade och skrek.

Jag missade tåget.

När jag kom till jobbet lite senare än vanligt möttes jag av en leende kollega: "Sovmorgon?"

Hur skulle han kunna förstå?

Men det finns människor som förstår. Jag har mött dem via barncancerföreningen. Jag läser den fina artikeln från VLT om Lina, hennes familj och om hur det är att lära sig att leva med sorg. Jag läser andra föräldrars bloggar, till exempel Sarahs, Annas och Lenas.

Jag läste Anne Holts senaste bok "Frukta inte" och hittade det här stycket:

"Än kan jag vakna mitt i natten och tro att Elisabeth och Trine fortfarande finns. Det tar en sekund eller två innan jag förstår var i tiden jag befinner mig. Och den sorg jag känner just då, just där, är densamma som den dagen dom dog. Men det varar mycket kortare förstås. En halvtimme senare kan jag sova min bästa och tryggaste sömn."

I Anne Holts bok hade det gått tio år sedan berättaren förlorat sin fru och dotter. Och jag förstår. Det kommer alltid att vara så att jag slungas tillbaka till smärtan. Förhoppningsvis kommer jag bara att ta mig ur den snabbare.

torsdag 13 maj 2010

En jobbig dag


En jobbig dag. Värst för Drutt naturligtvis, men det var för mycket som påminde om vad David fick gå igenom.

Först blev det en noggrann undersökning. Alla prover var bra och inga förstorade lymfkörtlar hittades. Det tyder på att det i vart fall inte är någon spridning.

Sedan fick Drutt somna på en mjuk och skön filt.



Medan Drutt låg på operationsbordet gjorde vi vårfint hos David. Vi läste i hans bok där det fanns flera nya hälsningar. Det är så fint och rörande att läsa dem. Tack!

Vi tänkte ta en promenad i skogen men då ringde de från veterinären och sade att Drutt hade vaknat och att han definitivt inte ville vara kvar hos dem. "Bättre han får sova klart hemma". Naturligtvis, det är ju Davids hund. Sådan herre...

Vi hämtade en omtöcknad Drutt som ändå blev så glad att han lyckades äta upp mattes örhänge. Ja vi får se om det kommer ut eller om det blir en vända till på operationsbordet.



Nu får vi vänta på vad analysen av knölen säger, och under tiden hålla Drutt från att klia på ärret. Han ska äta smärtstillande i fem dagar och på grund av det även magmedicin. "Vet du hur du ger det här?", frågade tanten på apoteket.

tisdag 11 maj 2010

Lisa för själen



Någon mindre trädgårdsintresserad än matte får man leta efter. Eller rättare sagt, fick leta efter.

Varje gång vi kommer hem går vi en runda i trädgården, tittar vad som hänt det senaste dygnet, plockar lite här och lite där. Sedan går vi in och äter mat, byter om och går ut igen. Plockar, krattar, klipper. Som yoga för kroppen och meditation för själen.

Matte har dock ingen aning om vad det är tänkt att man ska göra i en trädgård eller vilka växter hon tuktar.

Boken "Hjälp, jag har fått en trädgård", ligger uppslagen för jämnan på köksbordet.

Ibland kommer någon besökare och säger: "Oj vilka fina irisar!", "Vilket stort kastanjeträd!" eller "Härlig lavendel!". Då smyger matte in och skriver upp det i boken. "Kastanjeträd i mitten av rundeln", "lavendel runt grönsakslandet". Hon har blivit en mästare på att få folk att tala om vad blommor och blad heter utan att avslöja sin okunskap.

Men egentligen, åt fanders med Linné. Vi tycker om växterna vad de än har för namn, vilken art eller sort de än tillhör. Det viktiga är att få vandra runt bland dem, följa dem, dofta, sätta sig och titta på dem, låta tankar fara in och ut. Vi klipper bort gamla växter som aldrig kan blomma igen och ger plats för nya. Precis som det ska vara.

torsdag 6 maj 2010

Mona eller en skadeskjuten fågel

På tal om toblerone kom jag att tänka på en intervju jag läste för ett tag sedan. Den var med Mona Sahlin. Med i artikeln var en livskurva som Mona ritat, ni vet en sådan där kurva som visar hur livet har varit, med sina toppar och dalar. Under åren när tobleroneaffären fyllde alla tidningar och nyhetsprogram gick Monas livskurva nedåt, förstås. Men inte alls mycket. Den låg bara strax under mittenlinjen. Detta förvånade reportern och hon frågade Mona om det stämde.

"Men snälla du", svarade Mona. "Jag har förlorat ett barn. Vad är en toblerone mot det?"

Ja, det är kanske så det är. Sådant som för andra skulle medföra stora livskriser blir för oss en krusning på livets yta.

Men jag vet inte. Jag vill att alla ska vara snälla mot mig. Jag vill bli mött av en blick, ett varmt leende. För inuti känner jag mig som en skadeskjuten liten fågel.


onsdag 5 maj 2010

Sir Edison for president


Valrörelsen är i full gång. Alliansen har presenterat en lista på nio saker som de inte ska göra om de vinner valet. Bodström har svarat genom att på sin blogg presentera sin lista på vad han inte ska göra.

Ja, men då så. Då gör jag likadant. Nio saker som Sir Edison inte ska göra:

kissa på dementa
försnilla pengar från barncancerfonden
bita barn
tvinga någon att gå ut med Drutt
skjutsa pensionärerna ner för ättestupan
riva TV-licensavin
förbjuda matte att äta godis (tänkte skriva Toblerone men det var för lågt)
föräta mig på korv
avskaffa julen

Glasklart vilken politik jag vill föra, eller hur?

(Beträffande Bodström hörde jag av någon att när han var justitieminister kallades han för fotbollen. Jo, det gick ju att bolla med honom hur som helst och med hjälp av en liten tåfjutt kunde man skicka honom dit man ville. Och innehållet? Bara luft.)

Vad ska du inte göra om du vinner valet?

söndag 2 maj 2010

Trappalanda


Nikki är ledsen. Hon står vid grinden och ropar på sin bästis Elvira. Ibland springer hon en runda i hagen för att se om Elvira gömt sig någonstans. Sedan fortsätter hon ropa.

Elvira kommer inte tillbaka, hur mycket Nikki än ropar. Elvira är i Trappalanda. Där har den smarta lilla hästen fått ro i sin själ.

Nikki är ledsen. Hon känner sig ensam.

Det är inte lätt att förlora sin bästa kompis. Heller.

Vem vet, kanske Trappalanda ligger vid berget Fuji.