tisdag 10 februari 2009

Kärleken är dödens motsats

är en fantastisk liten bok av Roberto Saviano. Ni vet, han som skrev Gomorra om den napolitanska maffian. En riktig bragdmänniska tycker jag. Kärleken är dödens motsats är en berättelse om en ung kvinna som mist sin pojkvän i ett sprängattentat. Hon är övertygad om att hon kan hålla kvar sin pojkvän genom att fortsätta älska honom. Och så är det. Genom att fortsätta att älska vår lilla husse finns han kvar hos oss. Det är därför vi fortfarande letar efter honom när vi kommer hem.

Vid den här tiden förra året upptäckte David att cancern hade spridit sig. Matte brukade inte lämna honom ensam för att gå ut med oss men just vid det här tillfället var David bra smärtlindrad och lugn varför hon lade telefonen hos honom och gick ut på en snabb kissrunda med oss. När vi kom upp igen hörde vi redan i hissen hur han skrek. När vi kom in i lägenheten hade han ramlat ner på golvet och var helt panikslagen. Han hade hittat en stor tumör på halsen och förstått att döden var närmare än han anat.

Matte lyfte upp honom i knät och vyssjade honom. Jag pussade honom överallt där jag kom åt. Drutt tyckte att det var läskigt och höll sig lite på avstånd. Matte försökte lugna David och efter ett tag sade han: "Jag är inte rädd för att dö men jag vill inte skiljas från dig." Matte svarade att banden mellan dem var så starka att ingenting skulle kunna skilja dem åt, inte ens döden. "Vi kommer alltid att vara tillsammans", sade hon. Min lilla husse blev lugn och sade efter ett tag: "Ja, dit jag kommer finns ingen tid. Där finns alla samtidigt. Jag kommer alltid att vara tillsammans med dig men du får vänta ett tag på att träffa mig igen."

Det kan vara sorgligt att läsa detta men genom att berätta om David finns han forfarande kvar hos oss. På så sätt är han alltid närvarande. Döden hålls borta. Av kärleken.

5 kommentarer:

Erika sa...

Åh så vackert och sorgligt du skriver. Och det är ju precis så det är, att de som har gått före lever i oss i vår kärlek till dem. Kram.

Maria sa...

Så klok, så klok, vilka ord. Tack för att du delar med dig. Varma kramar Maria mamma till Victoria och Marcus

Majsan sa...

Finner inte ord, men det känns...

anna o hundarna sa...

Men käre nån, här sitter jag med vått o skrynkligt nylle och jag brukar sannerligen inte klappa ihop! Det är bara för hemskt det här - du är så duktig som skriver nåt fint ändå. Nu ska jag gå och snyta mig!

Jessica(Ryans mamma) sa...

Får tårar i ögonen när jag läser detta. Så fint men så sorgligt!
Vilken klok kille David var, många vettiga tankar och funderingar.

Kram Jessica