Då väntar vi på sommaren. En till sommar utan David.
Det har varit så mycket väntan. Väntan på diagnos, väntan på svar på biopsi, väntan på röntgensvar, väntan på behandling, väntan på provsvar, väntan på att mediciner ska ha effekt, väntan på att värden ska förbättras, väntan på operation etc. Och till sist en omänsklig väntan på slutet.
Det enda sättet för att inte gå under har varit att ta en dag i taget, och i långa perioder, en timme i taget. Det har även varit det enda sättet för att kunna ta vara på fina stunder, leenden, skratt och harmoni.
Men även nu, efter Davids död, fortsätter vi att vänta. På vad? Ännu en katastrof? På att David ska komma tillbaka? På att smärtan ska gå över?
Ofta känns det som om vi bara fördriver tiden. Medan vi väntar.
Tänk på Godot. Alla vet att han aldrig kommer. Ändå fortsätter de att vänta. Pjäsen sägs bland annat symbolisera människans eviga väntan på det obestämbara men också att hoppet alltid finns kvar.
Är vår väntan en form av hopp?
Är det så? Finns hoppet ändå kvar, trots att vi förlorat allt?
Hoppas vi fortfarande på att vakna upp från denna mardröm?
Foto: http://www.fotoakuten.se/
7 kommentarer:
Åh känner igen dina ord så väl...josefines rum står precis som när hon lämnade det, jag väntar fortfarande att hon ska susa in oh säga haha nu blev ni oroliga va, längtar så efter henne och hennes obeskrivliga humor...kram
Ett ögonblick i sänder är en fin strategi när livet är svårt. Tänker på er och på sommaren som ni har framför er utan David. Stor kram.
Ja,det är nog precis vad ni gör,hoppas att få vakna ur mardrömmen.Jag undrar i bland om det hoppet någonsin överger en.....
Det kändes som det slog på ett "reserv aggrigat",men som alla reserv aggrigat räcker strömmen" bara till det allra viktigaste.Att andas....
Det finns verkligen gånger när verkligheten är mer än man igentligen klarar av.....men vem fan frågade oss??????
Orättvis värld,ja.
Men vad sjutton ändras för att jag tycker det??
Nej, FY FAN rent ut sagt!!
MAKTLÖSHET!!!!!
Massor med kramar till er!
Det försvinner aldrig helt och hållet är min erfarenhet. Det finns bråkdelar av en sekund då man tänker "Oj det måste jag ringa och berätta om" eller "Det här kortet ska jag skicka till dem".
Senast i dag tänkte jag att det var dags att raka håret på pappa i samband med att jag rakade Larsas hår.
Var är han?
Bara för att komma på att det finns inte ngn pappa att raka håret på längre och då har det gått 5 år sedan de gick bort.
Ibland tänker jag att om jag ringer på deras mobil kanske de svarar. Att det inte fungerar, det vet jag rent logiskt. Men inte känslomässigt.
Nä hoppet det försvinner aldrig men som sagt det går längre och längre mellan stunderna.
Kram
Majsan
Tänker på er. Vi får försöka göra det bästa av sommaren.
Livet är orättvist
kram Helene
Tack för att ni delar med er. ja, hoppet är verkligen en urkraft, om än något oförnuftigt.
Kramar Lotta
En kram till dig idag......
Skicka en kommentar