Skratt, trots allt

Så tittar vi i dagboken igen. Vi behöver det, hoppas ni orkar. Det här avsnittet visar att det går att se humor i det mesta, att det går att skratta mitt i allt det tragiska. Berättelsen är från augusti 2005. David hade just kommit hem efter sina första tre veckor på sjukhuset. Eftersom tumören satt för urinledarna från vänster njure och urinblåsan hade han fått två stomier inopererade. De gav naturligtvis upphov till mycket besvär och många tårar men även, som denna gång, till skratt. Jag kan tillägga att när David blev av med stomierna efter ungefär fyra månader sade han att han kände sig som Pelle Svanslös.

En annan sak. Jag tvekade lite att skriva om den här händelsen. Kanske lämnar jag ut David för mycket. Men detta var en historia som David gärna själv berättade för utomstående så jag gav mig grönt ljus. David sade ofta: "Berätta om mig, låt inte världen glömma mig. Berätta om mitt liv, mitt lidande och mina åsikter. Skriv en bok om mig."

Ur dagboken, augusti 2005

I morse vaknade jag av ett "hjälp" någonstans ifrån. Jag tittade efter David i sängen bredvid men han var inte där. Jag gick upp. David stod i hallen. "Hjälp mig", sade han lite tillgjort ynkligt.

Kvällen före hade vi byggt ett legorymdskepp men David var inte nöjd. Han smög upp tidigt på morgonen för att rätta till några saker (som jag byggt). Han tog loss stomipåsarna från sängkanten och bar med sig dem till sitt rum. För att få händerna fria och kunna bära ut skeppet till köket hängde han stomipåsarna i linningen på kalsongerna. Men, att sätta fulla stomipåsar i kalsongerna på en liten avmagrad kropp kunde bara sluta på ett sätt. När han hade gått några steg gled kalsongerna ner av påsarnas tyngd. Där stod han, med legoskeppet i händerna, kalsongerna och stomipåsarna vid fotknölarna och rumpan bar. Det såg ganska komiskt ut men jag var beredd på ett ilskeutbrott och att legot skulle flyga genom hallen. "Men lilla gubben", sade jag när jag befriade honom. Då började David skratta. Sedan skrattade vi tillsammans en lång härlig stund. Ja, vi skrattade faktiskt den jäkla cancern rakt upp i ansiktet. Det kunde den ha!