Semestertider. Vi går igenom kort.
När David blev sjuk började vi skriva en behandlingsdagbok. Vi tog mycket kort. Vi trodde att det skulle vara bra för David att ha i framtiden, för att förstå vad han gått igenom. Att David inte skulle överleva var helt otänkbart.
Vi hittade det här kortet. Det är taget den 12 september 2006. Det var tänkt att bli det sista kortet i behandlingsdagboken.
David hade sedan några månader stått på en låg underhållsdos cytostatika. Håret hade växt ut (lockigt, till hans stora ilska). Han hade kommit tillbaka till skolan och börjat träna ki-aikido. Innan han blev sjuk spelade han handboll men tumören hade orsakat skador så att han inte längre kunde springa. Ki-aikido passade honom perfekt och han älskade det.
Den 12 september 2006 befann vi oss på barnonkologen i Uppsala för den sista cytostatikabehandlingen (oncovin). Vi var framme. Den långa svåra resan som påbörjades den 29 juli 2005 var över. David skulle också genomgå en MRT i narkos.
På bilden har David just fått den sista cytostatikabehandlingen och lugnande inför sövningen. Han var på ett strålande humör och sjöng högt i sängen när han rullades till röntgenavdelningen. "Jag vill leva la dolce vita" ekade i korridorerna.
Ett par dagar senare kom beskedet.
Tumören var tillbaka. På exakt samma ställe.
Återfallet var ett faktum.
12 kommentarer:
Det finns ingen rättvisa.....
HUR kan livet tillåtas att bli så grymt?????
Det borde väl ändå finnas någon gräns????
Kramar......
Ja livet är verkligen grymt! Får tårar i ögonen när man läser ditt inlägg. Det är ens största mardröm, att skitet kommer tillbaka.
Tänk att sån lycka bara kan få vara ett par dagar för att ni sedan skulle tryckas ner på jorden igen..orättvist.
Kram
Hjärtat värker i bröstet på mig, varje gång jag ser en bild, eller läser något du skriver om den här lille, späde, tappre, store krigaren!//gunn
Förstår att det är nästan olidligt sorgligt för er att gå igenom bilderna, och ger samtidigt säkert en stor lyckokänsla också, för han verkar ha varit en STOR liten människa. Kram!!! Tänker på er./Erika
Så sorgligt, känner små svarta hål i bröstet. Men David får mig också att le när jag tittar på honom, och det känns som om jag riktigt kan höra hans kommentarer om lockarna.
Många kramar
Majsan
Många varma kramar till er Lotta!
Diza suckar besviket över att Drutt inte är bättre än, hon ville gärna leka med sin kusin.
Tack för era fina kommentarer. Sorgen är fruktansvärd ibland och varje andetag blir då en kamp. I sorgen är jag ju dock som närmast David och det vill jag inte vara utan.
Kram till er alla
Shit Lotta,nu var du så där KLOK Igen..............
Massor med kramar!!!
Det är så fruktansvärt, att barnen ska få gå igenom detta. Vad har de gjort för att förtjäna detta? Det svaret lär vi aldrig få. Min Victoria har fått besked om sina 2 återfall i samband med rutinundersökning, ett slutprov för att se att allt är som det ska. Varje j-vla gång har det funnits leukemiceller kvar i ryggmärgsvätskan, tösen är hur pigg som helst och vissa inga tecken på sjukdom. Jag är så trött på detta, vill bara leva vanligt liv. Men jag ska inte klaga jag har min tös kvar och jag är såååå tacksam för varje dag. Det går inte en dag utan att jag ser på henne och är lycklig över att hon lever.Jag bara undrar för hur lång tid, när slår det till igen?? Kram till er!
Till Maria: Ja jag förstår inte hur man någonsin ska kunna känna sig trygg efter att, som ni, ha varit med om två återfall. Jag följde ju Victorias kamp, först genom mailinglistan och sedan i bloggen. Jag grät med er när jag läste mailet om det andra återfallet och hur ni istället för en efterlängtad semester fick lägga in er på sjukhuset för behandling. Jag har beundrat och beundrar Victoria och hela familjen för er otroliga uthållighet och värme. Jag hoppas innerligt att Victoria nu får fortsätta att må bra. Det ska hon!!! Många kramar Lotta
Det är en så svår fråga. När vågar man slappna av och tro? Jag kan ofta känna att jag inte vågar, för att jag tänker att jag inte skulle överleva att bli så besviken igen.
Men om man inte vågar tro, vilket liv lever man då?
När jag ser bilden, tänker jag att det ändå är en lycklig bild. Just då var ju ju glädjen och lättnaden där.
Samtidigt är det så obegripligt och orättvist. Det går inte att förstå!
Kram Anna
Till Anna. jag försökte skriva en kommentar i din blogg men åkte ur hela tiden. I sista inlägget skrev du om sannolikhet och statistik. Det kan man grubbla ihjäl sig på. Som du skriver här är kanske det enda sättet för att orka vidare just att våga tro. Klichéer som " ta en dag i taget" och "leva här och nu" blir livsviktiga. Det är det enda sättet för att kunna ta tillvara på fina stunder och leenden oavsett vad som sedan kommer. Många kramar
Skicka en kommentar