lördag 16 maj 2009

"En frisk bästa kompis"

Det där med vänner är ett svårt kapitel när man hamnar i kris. Man blir så otroligt förvånad och ledsen när man upptäcker att sådana som tidigare varit nära drar sig undan eller till och med flyr. Det var så många gånger vi såg vänner gömma sig bakom hyllor på ICA Maxi, så många gånger vi såg vänner springa ut bakvägen från stallet när vi kom dit.

Vi blev ledsna då.

De som undvek oss hade väl sina skäl till det, egna problem kanske, men vi blev ledsna. Nu kommer det ibland ett mail eller ett SMS: ”Hej jag har velat lämna er i fred, hör av er om ni orkar.” Nej, det orkar vi inte. Inte nu. Det är för sent. Och så bra för er förresten. Bollen liggen hos oss och ni behöver inte ha dåligt samvete.

Tack och lov finns det vänner som orkar lyssna, fråga, bry sig om. De betyder allt. Tack och lov finns det vänner som det går att prata normalt med och få vila ett tag från kampen, smärtan och sorgen. Ofta är det människor som själva har en tragedi i bagaget men det behöver det inte vara. Gemensamt är dock att de bär på en medkänsla som inte överskuggas av egen rädsla.

I kriser dyker det också upp nya typer av ”vänner”. Efter ett tag märker man att de livnär sig på lidanden. Anders Paulrud kallade dem ”katastrofhyenor” i sin bok ”Fjärilen i min hjärna”. De kännetecknas av att de inte vill prata om annat än det trasiga, svåra och inte glädjer sig åt framsteg. De låter en inte vila från smärtan utan vill alltid vara där och rota. Det är kanske människor som har ont och som inte vill vara ensamma om sin smärta. Jag vet inte. Deras medlidande känns i alla fall inte ärlig. Och oj vad bloggandet är till glädje för dem. I den världen kan de riktigt vältra sig i dödskamper, smärta, sorg och förnedring. De skriver medkännande kommentarer men döljer att de lever på blod.

Barncancerfonden ger, på sin hemsida, råd om hur man som vän kan stötta en familj med ett sjukt barn. Råden är så självklara - även i andra krissituationer - men ack så svåra att följa:

Ta kontakt även om du inte vet vad du ska säga. Säg exempelvis bara "Hej, jag ville bara höra av mig." Skicka SMS, skriv brev, berätta om vardagliga saker, visa att du finns där - även om du inte får svar alla gånger.

Gör spontanbesök - hälsa på! Ibland kanske det inte passar, din kompis är för trött eller familjen orkar inte ta emot folk. Men det betyder mycket att du visar din omtanke.

Våga fråga om sjukdomen. Då visar du att du vill förstå hur din kompis/familjen har det.

Glöm inte din kompis. Ska du ha fest? Bjud in din kompis så att han eller hon inte känner sig bortglömd.

Du som vuxen kan exempelvis ställa upp som barnvakt och göra roliga saker med syskonen som ofta blir eftersatta.

Hjälp till med vardagssysslor som att städa, tvätta, handla och laga mat.

Ibland orkar inte helt enkel inte kompisen eller familjen ta kontakt med sina vänner och bekanta. Då är det viktigt att du upprätthåller kontakten, och visar att du finns där.

Ur dagboken augusti 2007
David: ”Markus, du fyller ju snart 12 år. Vad önskar du dig då?”
Markus: ”En frisk bästa kompis."

7 kommentarer:

Anonym sa...

Det är i samband med nöd/sorg/kris, man sållar agnarna från vetet. Den sk vänskaran tunnas ur rejält - men kvaliet är bättre än kvantitet!
Kram

ingela sa...

Så Jävla BRA skrivet Lotta!!!!!!!!
Precis så är det!!!

Hela livet ställs på sin spets,man får svart på vitt vilka man har runt sej...
Man går vidare,behåller vissa närmast hjärtat,de andra finns inte....
Allt blir så tydligt.För all framtid tar man avstånd från "jidder",tomt prat och ytlighet.
Det krävs mod att fråga...ännu större mod att lyssna på svaret!
Inte många pallade...men dom som pallade är guld värda.OVÄRDELIGA.

Med tiden lägger man mer focus på dom som trädde fram och öste över en kärlek.Dom som "smet", undvek, försvinner i perferin.MEN....man VET!!!!!

Med tiden menar jag efter den delen av processen när man är ARG!!

Det behövs såå lite,en blick,ett ord,en klapp på axeln,en kram.Finns det ÄKTA omtanke så blir den också förmedlad med en äkthet som når en direkt.Precis som det når en direkt när INTE äktheten finns där....
Svart på Vitt.Jobbigt som sjutton i bland..Men guldkornen väger upp!

Kram till dej du tappra kvinna!!

Anonym sa...

Det är viktigt med riktiga vänner sådana som man kan dela både glädje, svårigheter och sorg med. Otroligt bra skrivet som gör att man funderar.

Kramis Helene

Anonym sa...

Så sant som du har skrivet. Jag har förvånats över hur fantastiska en del människor har visat sig vara, men också hur en del skickligt glidit undan när allt inte har varit så enkelt och lättsmält. Tror också att de där vännerna som verkligen håller i år efter år ofta har utstått en hel del i sina egna liv och därför kanske har en större förståelse för hur viktigt det är att visa att man bryr sig om. Kram!/Erika

Leone sa...

Lotta - NU kan du läsa min blogg! Nalleknapp har jag gått runt med idag och många barn har frågat vad det är... så skönt att få berätta lite om varför jag väljer att ha den på mig

kramar

Jessica(Ryans mamma) sa...

Ja Gud vad man känner igen det du skriver om! Så många som stirrade när man var ute men aldrig vågade säga nåt, familj och vänner som tog avstånd och slutade höra av sig. Men nya vänner som stöttat oss fantasiskt bra, min bror och mamma som stöttat jättefint.
Egentligen så behöver ju inte folk säga så mycket utan bara vara som vanligt mot en. Jag gillade aldrig dem där blickarna med sorgna sankt bernards ögon mot en.
Våga fråga hur det är osv..
Bra skrivet Lotta!
Kram Jessica

Lena sa...

Precis så är det, det har jag bittert få erfara, men men de är ine ens värda längre att kalla vänner..bra skrivet...kram