Varför?

Det är så många minnen just nu.

Den 17 mars 2008 var en fruktansvärd dag för många. Vi satt i soffan bredvid David som var på gränsen till medvetslös. Varje andetag var en kamp för livet. TV:n stod på, det var nyheterna. Vi fick veta att två små barn, Max och Saga, kämpade för sina liv efter ett brutalt överfall mot dem och deras mamma. Efter en stund meddelades att barnen hade avlidit. Det var många känslor. Ilska, vrede, sorg, maktlöshet, förtvivlan. Att se vår lilla husse kämpa för varje andetag samtidigt som två små barn brutalt slås ihjäl. Varför? Varför? Varför? Barn ska inte dö! Vad är det för ondska?

Karin Fossum är en norsk författare som skriver psykologiska romaner i form av deckare. Lite övertydliga kanske men bra. I den senaste boken ”Den onda viljan” sitter kommissarie Seijer och funderar. Han tänker att eftersom det går att lära hundar att nosa rätt på narkotika, cancer, lik, ja det mesta, borde det gå att lära dem nosa reda på skuld. Men sedan tänker han att skuld kanske inte alltid hänger ihop med att vara skyldig.

Jag ska berätta en sak. Vi hundar känner redan människornas skuldkänslor. Det behöver ingen lära oss. Nästan alla människor plågas av skuldkänslor. Varför? Om man utifrån sina kunskaper, sitt förnuft och sin medkänsla gör sitt bästa i varje situation behöver man väl inte känna skuld? Det kanske blir fel men man har ju i alla fall försökt att göra rätt. Mer kan ingen begära. Å andra sidan kanske skuld hänger ihop med att känna ett ansvar, att ta ansvar för saker som händer i livet, att inte skylla på någon annan, att inte vara ett offer. Ja, så kan det vara. Usch vad det verkar vara svårt att vara människa.

Christine Schürrer är dömd för morden på Max och Saga. Trots det tror jag inte att vi hundar kan känna ens några doftspår av skuld hos henne. Beror det på att hon helt saknar förmågan till empati? Eller att hon inte tar ansvar för sina handlingar? Både och kanske. Är hon en människa då?

Jag undrar hur ondska doftar. Som en cancertumör kanske.

Max och Saga. Vi tänker på er och er familj, särskilt idag.

Det blir sorgliga inlägg nu men något annat är tyvärr omöjligt. Vi är snart på banan igen. Matte var på möte med agilitysektorn igår och hon funderar på att åka med de andra medlemmarna på agilitytävlingar på Gotland veckan efter midsommar. Först tänkte hon bara ta med Drutt men jag håller på och övertalar henne att få följa med. Jag tycker att matte är lite larvig när hon tycker att det är för höga hinder för mig (jag måste starta i large). Jag kan ju träna på låga hinder. Hjälp mig att övertala henne!

Foto: www.fotoakuten.se