Ljuset i fönstret

Det är första advent i dag. Vi har gjort fint på kyrkogården men i våra fönster finns det inga adventsljusstakar eller stjärnor.

David älskade advent, julen, julgran och allt. Första advent var fest! Vi älskade att se David på julen.

Utan David vill vi inte ha någon jul.

Nej, i våra fönster brinner inga juleljus. Men i fönstret i vardagsrummet brinner ett särskilt ljus. I ett år, åtta månader och nio dagar har det lyst över Enköping.

Det tändes första gången på kvällen den 20 mars 2008.

Ur dagboken den 20 mars 2008
Klockan sju kom dr S. Hon gick in i vardagsrummet där David låg nerbäddad i soffan. Hon satte sig bredvid honom. Hon lyssnade på hans hjärta.

"Ja, David är död", sade hon.

"Han är så fin. Det ser faktiskt ut som om han ler. Lilla fina David. Vad han har kämpat. Jag vet inte om jag har träffat något barn vars vilja att leva varit så stark."

Dr S hade med sig ett ljus från personalen på barnonkologen i Uppsala. Hon tände ljuset och vi ställde det i fönstret. Det ska alltid få brinna. För vår älskade lilla kille.

Tack dr S.

Vi tar med ljuset till huset i skogen. Där kan alla skogens djur se dess låga. Och himlens alla stjärnor. Där får det fortsätta att lysa för vår älskade, älskade David.

Huset i skogen

Välkomna till huset i skogen!

Nja, vi har inte flyttat in än utan nu är det målning och sådant som gäller. Och Drutt och jag mutar in vår mark. Har ni sett vilken liten söt sjö vi har på tomten? Tilda är välkommen att ta ett dopp i den. Själv ska jag bara akta mig för att trilla i.

Det känns roligt att flytta men samtidigt så sorgset. Vår lille husse skulle ju naturligtvis ha varit med. Det blir så tydligt att han är borta när vi nu planerar för en ny sorts framtid. Fan fan fan.

Steg II

Ja, då är vi halvvägs igenom terapihunds-utbildningen. I helgen klarade vi av steg II. Matte har dock beslutat att det inte blir någon examen för oss i april. Anled-ningen är att vi inte hinner med alla praktiktimmar. Fem timmars träning på allmän plats, åtta timmar på äldreboende och sex timmar på dagis eller liknande kan vi få ihop men till det kommer 20 timmar specialpraktik där jag ska jobba med en person mot ett bestämt mål.

I stället har matte nu beställt ett tjänstetäcke där det står "terapihund under utbildning" och så kan vi utan press vara ute och praktisera till nästa examenstillfälle.

Naturligtvis gör vi alla andra moment och de tester vi får göra utan att ha fullgjort praktiken. Vi gjorde ett förberedande test i lydnad i helgen och jag hade blivit godkänd med bravur om det hade varit det riktiga testet! 46 poäng av 50! (Jag fick lite poängavdrag för att jag tänkte ta en godisbit på marken utan lov och för att jag blev ledsen när matte gömde sig bakom ett hus.)

Vad gjorde vi i helgen då? Vill ni höra?

Jo, förutom det förberedande testet tränade vi på typiska terapi-hundsmoment, t.ex. bakom, hakan i handen, krypa, ligga på sidan, hälsa fint, cirkuskonster, störningsmoment och apportering. Sedan var det mycket teori. Det kan vara nog så jobbigt eftersom jag är självutnämnd ordningsman i klassen. Alla SKA ligga på sin plats. Annars får de en ordentlig tillsägelse av mig. Inget upp och svansa här inte!

Teorin handlade denna gång ganska mycket om att läsa hund och att lära sig se hundens signaler. Äntligen förstår jag vad jag säger!

Hur som helst, vet ni någon som vill träffa mig i 20 timmar och jobba med t.ex. hundrädsla, motoriska övningar, koncentrations-övningar eller annat jag kan hjälpa till med? Vi lägger tillsammans upp ett träningsprogram. Om det är någon som har professionell hjälp så planeras övningarna naturligtvis tillsammans med den personen. Läs mer på terapihundsföreningens hemsida om vad jag kan hjälpa till med. Vi kör igång i februari, i så fall.

Min alldeles egna e-postadress är siredison1@gmail.com

Huvudbry

Är det konstigt att jag inte kan sova på nätterna?

Huvudräkning är roligt men det här talet går mig på nerverna:

723+9x16+981+67x3+321+45x7+821-2

Svaret är lika med antalet levergodisar Drutt får per vecka av hussehusse.

Kolla bara!
Så nöjd han är också, gottegrisen!

Jag vet inte

Jag vet inte vad det är med mig nu för tiden. Jag sitter ofta stilla och bara tittar framför mig. Matte frågar mig: "Vad tänker du på, Edison? Du ser så ledsen ut."

Härom natten kunde jag inte sova. Jag satte mig på köksbordet och tittade ut. "Gå och lägg dig Edison", sade matte. Jag fortsatte att titta ut genom fönstret. Matte kom och bar mig till korgen. Efter en stund smög jag tillbaka till köksbordet.

Likadant var det i natt.

"Känner du att vi ska flytta, att det är en förändring på gång?" säger matte.

Jag vet inte.
Jag vet bara att jag vill titta ut genom köksfönstret.
Och se på månen.

Jävligt fel

Ur dagboken, på promenad med Edison på Gröngarn våren 2006

"Mamma, det är så orättvis. Jag har astma och är jätteallergisk mot allt som är gott. Varför skulle jag få cancer också? Räckte det inte som det var?"

"Jag vet inte, David. Du har kanske har fått allt det här för att du är en sådan stark kille, för att du fixar det här. I Bibeln berättas om Job som utsätts för massor av svåra prövningar av Gud. Men det beror på att Gud tror på honom och hans styrka."

"Då ska jag säga dig en sak: Om Gud har gett mig cancer för att testa mig så har han tagit jävligt fel på person!!!"

Vaccinkaos

Telefonsamtal i dag mellan matte och hennes husläkarmottagning:
"Hej, jag har en fråga angående vaccineringen bland annat?"

"Vi har just fått veta att vi inte får något vaccin förrän vecka 49!"

"Nehej, men jag kan kanske vaccinera mig på jobbet, jag undrar bara ...."

"Vi får inget vaccin förrän vecka 49."

"Nej, du sade det. Men jag undrar. Jag har astma och det är, ja förutom de allmänna skälen, en anledning till att jag bör vaccinera mig. Jag är äggallergiker men är inte extremt allerigisk. Jag vill kontrollera om jag kan ta sprutan."

"Vi får inget vaccin förrrän vecka 49!"

"Jag vet det, men enligt information jag hittade på nätet ska man först göra en pricktest för att se hur allergisk man är. Det är länge sedan jag testade mig. Jag kanske kan boka en tid hos er för det, och så har jag en öroninflammation som inte ger med sig. Det kanske kan kollas samtidigt. "

"Jag har ju sagt att vi inte får något vaccin förrän vecka 49!"

"Ok, jag ringer en annan gång."
Eller inte.

Darwin? Nej, Drutt

Uppfödaren kallade Drutt för Drutt eftersom det lät så när han sprang över golvet, drrrrutt. Drutt var en rymmare, alltid på väg någonstans för att upptäcka världen, så liten han var. Matte ville därför att han skulle få heta Darwin. Ett busigt namn, Disney eller Dennis, tyckte Agnes och David. Men när vår lille husse träffade Drutt första gången, i maj 2007, sade han: "Nej, han kan inte heta Darwin eller Disney eller Dennis, det är omöjligt. Han är ju en Drutt!"

Våren 2006 sade David: "Mamma, om jag får ett återfall, lova att jag får en hund till då. Jag vill ha en hund för varje tumör!"

"Naturligtvis, David."

Vi trodde inte att det skulle bli något återfall. Behandlingen var svår men gav förväntade resultat. Operationen hade faktiskt lyckats.

I september 2006, efter det fruktansvärda beskedet att tumören var tillbaka, sade David. "Nu är jag väl värd en ny mobiltelefon? Och så ska jag ju få en hund till!"

Mobiltelefonen köptes direkt - två faktiskt, för matte körde omgående den första nya telefonen i tvättmaskinen - men vi kom överens om att vänta med hundvalpen till efter behandlingarna. Vi visste att det nu skulle bli mycket tufft och att David skulle få vara mycket inlagd.

I mars 2007 hade allt gjorts för att få bort tumören. David hade flera gånger varit nära att gå under men tumören hade inte påverkats. Den hade visserligen inte växt i storlek men var fortfarande aktiv. Den 26 april 2007 gjordes på nytt en röntgenundersökning. Katastrofen var ett faktum. Tumören hade börjat växa. Det bestämdes att David skulle gå på en underhållsdos cytostatika för att försöka hejda tillväxten. Samtidigt skickades Davids journaler till andra läkare, i Sverige och i Tyskland, för att se om någon hade en idé om vad som skulle kunna rädda Davids liv.

Det var dags att infria löftet till David. På Drefvikens kennels hemsida hittade matte en återbudsvalp som beskrevs som en liten vilde med ett sjujäkla humör. "Det där är vår valp!" sade matte.

Så hälsade David på Drutt och hans syskon. Det blev kärlek vid första ögonkastet.


Tack Leone för att du lät oss få Drutt, trots att du visste hur svår vår tillvaro skulle komma att bli.

Drutt är fortfarande en riktig upptäckare. Allt ska undersökas. Han skulle ha en egen blogg men han har inte tid med sådant. Han får i stället twittra lite om sina upptäckter.

"Jag såg allt när du skällde på katten..."

Japp, så här var det.

I lördags skulle matte åka på nationella dressyrtävlingar för att titta på en avkomma till en hingst som hon är intresserad av. Jag fick följa med eftersom matte tyckte att det var ett bra träningstillfälle för mig. Vi gjorde lite olika övningar bland transporterna, på stallplanen och på framridningen. A piece of a cake. Sedan gick vi in i ridhuset där tävlingarna var. När man är på en dressyrtävling måste man vara alldeles tyst och stilla. Ett plötsligt ljud på läktaren kan vara skillnaden mellan succé och fiasko för dressyrfjantarna. Inga problem, tänkte jag. Jag sover en stund.

"Vi sätter oss inte på den läktaren", sade Agnes. "Det är en katt där."
"Det fixar Edison", sade matte.

Efter ett tag sade Agnes: "Nej, ta ut Edison. Katten retar ju honom! Han kommer att bli galen snart."
"Nej då", sade matte samtidigt som jag tänkte: "Stryker kattskrället förbi mig en gång till så ja, jag lovar, I'll kill that cat."

Japp. Som sagt.


www.fotoakuten.se

Inte några helgon direkt...

Igår, när vi tog vår nästan dagliga tur till kyrkogården, trodde vi att vi gått fel. Det var alldeles fullt med folk där. Va, ska nya E18 gå här? tänkte jag. Drutt, han tog genast posto, beredd att skrämma bort alla som närmade sig vår lilla husses gravplats. En tant tittade ilsket på oss, som om vi inte skulle få vara där. Jag spände ögonen i henne och väste att vi minsann är på kyrkogården flera gånger i veckan, i alla väder, och att det alltid brinner minst ett ljus på Davids grav, dag som natt, vardag som helg. Vi har minsann aldrig sett dig här förut! lade jag till. Men det förstås, det är ju ingen som ser din tjusiga kappa om du går hit på vardagarna!

Nej, vi är nog inte mycket till helgon i vår familj ...

Ur dagboken den 5 augusti 2005

"David, vi måste sätta nålen nu. Annars måste vi sätta på ett nytt emlaplåster."

"NI RÖR MIG INTE! ERA FÖRBASKADE ÄGGSKALLAR! IDIOTER! PUCKOSKALLAR! NI RÖR INTE MIG! OCH DIG MAMMA, DIG SKA JAG ALDRIG MER KALLA MAMMA! INGEN FÅR PETA PÅ MIG! OCH ALLRA HELST INTE NÅGRA IDIOTER TILL ÄGGSKALLAR!"

"David, jag förstår att du skriker och är arg. Det är så mycket för dig nu. Du har just fått ett fruktansvärt besked. Men David, vi ska klara det här."

"HAR DU GÅTT NÅGON KURS I AMATÖRPSYKOLOGI, ELLER?! INGEN RÖR MIG, SÅ DET SÅ! ÄGGSKALLAR!"

I bilen hem från kyrkogården blev Drutt och jag osams. Oj vad vi slogs innan matte slet upp bakluckan och fick tag i Drutt i nackskinnet. Han låg överst för tillfället.

Har ni haft en fridfull allhelgonahelg?