Det där med vänner är ett svårt kapitel när man hamnar i kris. Man blir så otroligt förvånad och ledsen när man upptäcker att sådana som tidigare varit nära drar sig undan eller till och med flyr. Det var så många gånger vi såg vänner gömma sig bakom hyllor på ICA Maxi, så många gånger vi såg vänner springa ut bakvägen från stallet när vi kom dit.
Vi blev ledsna då.
De som undvek oss hade väl sina skäl till det, egna problem kanske, men vi blev ledsna. Nu kommer det ibland ett mail eller ett SMS: ”Hej jag har velat lämna er i fred, hör av er om ni orkar.” Nej, det orkar vi inte. Inte nu. Det är för sent. Och så bra för er förresten. Bollen liggen hos oss och ni behöver inte ha dåligt samvete.
Tack och lov finns det vänner som orkar lyssna, fråga, bry sig om. De betyder allt. Tack och lov finns det vänner som det går att prata normalt med och få vila ett tag från kampen, smärtan och sorgen. Ofta är det människor som själva har en tragedi i bagaget men det behöver det inte vara. Gemensamt är dock att de bär på en medkänsla som inte överskuggas av egen rädsla.
I kriser dyker det också upp nya typer av ”vänner”. Efter ett tag märker man att de livnär sig på lidanden. Anders Paulrud kallade dem ”katastrofhyenor” i sin bok ”Fjärilen i min hjärna”. De kännetecknas av att de inte vill prata om annat än det trasiga, svåra och inte glädjer sig åt framsteg. De låter en inte vila från smärtan utan vill alltid vara där och rota. Det är kanske människor som har ont och som inte vill vara ensamma om sin smärta. Jag vet inte. Deras medlidande känns i alla fall inte ärlig. Och oj vad bloggandet är till glädje för dem. I den världen kan de riktigt vältra sig i dödskamper, smärta, sorg och förnedring. De skriver medkännande kommentarer men döljer att de lever på blod.
Barncancerfonden ger, på sin hemsida, råd om hur man som vän kan stötta en familj med ett sjukt barn. Råden är så självklara - även i andra krissituationer - men ack så svåra att följa:
Ta kontakt även om du inte vet vad du ska säga. Säg exempelvis bara "Hej, jag ville bara höra av mig." Skicka SMS, skriv brev, berätta om vardagliga saker, visa att du finns där - även om du inte får svar alla gånger.
Gör spontanbesök - hälsa på! Ibland kanske det inte passar, din kompis är för trött eller familjen orkar inte ta emot folk. Men det betyder mycket att du visar din omtanke.
Våga fråga om sjukdomen. Då visar du att du vill förstå hur din kompis/familjen har det.
Glöm inte din kompis. Ska du ha fest? Bjud in din kompis så att han eller hon inte känner sig bortglömd.
Du som vuxen kan exempelvis ställa upp som barnvakt och göra roliga saker med syskonen som ofta blir eftersatta.
Hjälp till med vardagssysslor som att städa, tvätta, handla och laga mat.
Ibland orkar inte helt enkel inte kompisen eller familjen ta kontakt med sina vänner och bekanta. Då är det viktigt att du upprätthåller kontakten, och visar att du finns där.
Ur dagboken augusti 2007
David: ”Markus, du fyller ju snart 12 år. Vad önskar du dig då?”
Markus: ”En frisk bästa kompis."
I dag var matte figurant vid examensprov för terapihundar. Ni må tro att hon var engagerad när hon kom hem. Jag vet inte vad hon höll på med. Vid matbordet tappade hon saker hela tiden och bad mig hämta dem. Kunde jag väl göra. Sedan höll hon på med en massa cirkuskonster. Kunde jag väl ställa upp på. Men jag förstod inte varför jag skulle gå omkring med en tejpbit över ögat. Men ok, det kunde jag väl också göra. ”Men Edison”, sade hon. ”Du ska försöka ta bort den.” Varför det? Jag kände mig ju tuff ju.
