Sent en kväll mötte jag, Drutt och matte en man som betedde sig underligt. Än slant han hit och än slant han dit (och än slant han nästan ner i diket).
– Schtanna schå får jag schnacka lite med voffschingarna! sade han.
Mannen ville inte släppa förbi oss. Drutt blev vansinnig. Han skällde, morrade och skakade i hela kroppen. Mannen ville fram till Drutt:
– Hörru kom schka jag schnacka med dig. Tror du jag är schkraj för dig?
Matte hade all sjå att hindra mannen från att gå fram till Drutt.
Jag löste situationen. Med kärlek.
Jag gjorde min jag-är-världens-snällaste-pudel-min och gav mannen en Edison-kram. Mannen satte sig ned och klappade mig. Då, snabbt som attan, gick vi förbi mannen. Och så vitt jag vet sitter han fortfarande kvar på samma plats.
Så tänk vad lite kärlek kan göra. Det behöver man inte ha nattsärk på sig för att förstå!
1 kommentar:
Naaaw vad gulligt!
Skicka en kommentar