Puh, ljusen har inte slocknat.
Jag ser mig om. Ännu snötäckta gravar. Inbäddade i mörkret. Det ser så lugnt ut.
Jag tittar på Davids grav. Snön är upptrampad. Ljus brinner. Blommor, lego, porslinshund, ett rådjur i halm.
Konstiga tankar föds.
Stör vi David? Stör vi David med våra täta besök? Med att ständigt ha tända ljus? Får han inte vila i ro?
David skulle vänta på oss i en tidlös värld vid berget Fuji, sade han. Hindrar vi honom från att ta sig dit?
Jag går ifrån kyrkogården med en känsla av att även David borde få vila under ett orört snötäcke.
Men hur skulle jag kunna släppa honom?
4 kommentarer:
Känner med dig och dina ord. Ljuset brinner alltid vid vår Josefine, iaf 4 dygn i veckan, tänder varje fredag, sedan har hon lykta som tänds av uppladdning. Vi vill att det ska lysa jämt. Hon får ta att vi är där så ofta vi kan,det ger oss ro att få vara där och jag tror nog våra änglabarn förstår oss:) Kram kram
Jag kan inte tänka mig att ni stör!!! Allting har sin tid. Fortfarande är det den tid när ni vill vara ofta vid graven. Och kanske är det det är enda sättet att uthärda. Så mycket kärlek. Föreställer mig att saknaden är obeskrivlig. Kram och många varma tankar till er
Ja,vad ska jag säga..
Det var precis just där i dom tankarna vi landade till slut.
Därav orden "dansa fritt i din himmel"
Men det tog många år.Vi höll krampaktigt..och det var jvlgt svårt att släppa..
Vi kände till slut att vi gav henne en slags "skuld","skuld" för vad som hänt,och att vi inte kom vidare.Att hon ständigt skulle behöva känna en slags oro över oss..
För hennes skull släppte vi taget.
Hon är med oss varje dag,i vardagen,i tankar,i dagliga samtal,hon kommer alltid vara en självklar del av oss.
Men nu "dansar hon fritt i sin himmel",och vi lever vidare här.
Konstiga ord,som kanske är svåra att förstå.Ännu svårare att "verkställa"..
Massor med kramar från Ingela
Så många tankar och funderingar. Ni måste göra det som känns bra för Er och det tror jag David förstår. Tänker på er kram Helene
Skicka en kommentar