Den 20 mars 2008.
Klockan är fyra. Jag kan inte gå och trampa hos mattematte längre. Vänta på att telefonen ska ringa. Vi åker hem.
Vi springer in till vardagsrummet för att hälsa på David. Men något är fel. Fruktansvärt fel. David andas men hans kropp går upp som i brygga vid varje andetag. Hans ansikte är så vitt, nästan blått.
Drutt tvärstannar en bit ifrån David, lägger sig på golvet. Jag tassar fram. Omsorgsfullt pussar jag David i hela ansiktet.
"Det blir bra nu, min David. Du kommer inte att ha ont längre. Du kommer att kunna göra allt du vill, utan begränsningar. Du kommer att kunna resa vart du vill och uppfylla alla dina drömmar. Du kan bli vad du vill. Vi älskar dig så mycket och vi kommer alltid att vara tillsammans, var du än är eller vad du än gör."
Jag lägger mig på golvet nedanför David. Matte sitter i soffan med David i famnen. Mattematte i fåtöljen. Det är konståkning på TV. VM eller EM. Det är stilla.
Det går en stund.
Matte blir orolig. Hon känner efter Davids puls. Hon lägger handen på Davids hjärta som slår så hårt att det syns utanpå tröjan. Det slår snabbt, rusar, saktar av, rusar igen. Stannar.
Davids fina lilla hjärta stannar. Under mattes hand.
En inandning. En utandning. En inandning till. Tyst och stilla. En lång utandning, som en djup suck. Sedan alldeles tyst.
Klockan är strax före fem på eftermiddagen den 20 mars 2008. Skärtorsdag. Vårdagjämning i Japan. Vår älskade Davids grymma kamp är till sist över.
14 kommentarer:
Alla mina starkaste kramar till er,det spelar ingen roll hur tiden går....den står ändå stilla på något vis, inget blir någonsin som det varit igen, och man saknar något så enormt. Kram till er fyr och två benta:)
Hjärtekramar../Cat
Stor kram... känner massor med er...
Har försökt skriva något klokt flera gånger men finner inte ord.
Sänder en tanke och en kram istället.
Anna.
Idag tänker vi på er och David och sänder en kram liksom till min syster vars son Mikael (visserligen 31 år då, men i a f) lämnade jordelivet också den 20 mars men 2010.
Kramar
Varmaste kramarna till er alla!
Jag kan inte säga annat idag än många kramar till er...
Försöker hitta ord men finner inga ...
Kram Marianne
Kramar.
Ingela
Tre långa smärtsamma år, och ändå känns det som igår...
Kramar till "hela" familjen.
Siv
Många styrkekramar.
Många kramar och många tankar ..../Heléne
Tack kära vänner.
Den 20 mars är en svår dag.
Lilla David. Så ofattbart.
Skicka en kommentar