David somnade strax utanför Enköping och vaknade till vid de första trafikljusen vid Fyrislund i Uppsala.
"Du körde mot rött", sade han trött.
"Nej David, det gjorde jag inte."
"Jo, jag såg att du tittade bort en kort stund och då slog det om till rött."
"Nej."
"Jo."
Nästa trafikljus.
"Du körde mot rött."
"Nej!"
"Joo."
Varje resa till sjukhuset, samma sak. "Du körde mot rött." Min envisa unge.
Den 14 juni 1996, klockan sex på morgonen. Vi körde samma sträcka. De långa molande värkarna hade övergått i krystvärkar. Jag förberedde mig på att få föda fram dig i bilen, vid vägkanten. Din pappa trampade dock gaspedalen i botten och vi hann fram till BB i sista minuten.
Då min älskade David, då körde vi mot rött.
8 kommentarer:
Liten goding, evis som man ska vara:) Blev så ledsen igår då jag återigen fick höra på omvägar....men är hon så ledsen än....det har ju ändå gått 1 1/2 år nu sen Josefine gick bort och hon vsste ju att hon var sjuk......vad säger man blir så jävla trött..upplever du mkt sådant runt dig?? kram kram
David, Din blick är obetalbar!
Kram
Majsan
Det är faktiskt riktigt bra med en portion envishet. Det gör en uthålligare.
Så vackert, så vackert att tårar trillar.
Alltid lika svårt att skriva något när Davids minne tonar fram så levande - jag läser, jag tänker, jag försöker - men det finns inga ord.
Kram Anna-Carin
Tack allihopa.
Ja, Lena visst möter jag oförstående ibland. Man känner sig lite trampad på då. Ett och ett halvt år är ingenting när det gäller saknad och sorg efter sitt barn. Många kramar
Lotta
Underbara David!
Sörj för jössenamn - de som uttrycker sig så har ingen förståeles alls.
Kramar i massor
Leone
Ett berörande inlägg....
Kram Maria
Skicka en kommentar