Jag var bara två år när jag förlorade min lillhusse. Den stora lillhussen var utflugen och snart flyttade även lillmatte. Vad gör man av livet då? Jag hade tänkt mig många år till med ett barn i huset. Jag hade inte tänkt att bli pensionärspudel så tidigt.
Tomt ödsligt sorgligt.
Jag testade olika aktiviteter för att fördriva tiden, få nya vänner eller för att känna mig meningsfull.
Jag vet inte om det fungerade så bra. Det är svårt att känna samhörighet när man lever med en stor inneboende smärta.
Nu fyller jag dagarna med jobb.
Tills jag vet vad jag ska göra av livet.
Tills jag vill göra något av livet.
På vardagarna spanare hos pensionärerna på Cross Medow Street.
På helgerna charmör hos pensionärerna på äldreboendet. 
4 kommentarer:
Åh Edison vad fin du är i ditt tjänstetäcke.
kram
Majsan
Edison, du är så fin. Jag behöver lite terapi tror jag bestämt. Kan du komma och lysa upp min dag? Kram från Erika
Ja du fia lilla vovve:) jag hade också tänkt mig liv i huset många år till:/ nu sitter vi själva i vårt hus och vet inte alls vad vi ska göra av all tid i fått, tid som vi inte alls vill ha:/ Puss och Kram till dig och din familj:)
Mmmmmm Edison,jag tror du delar din tomhet med din matte....*kram*
Tomheten är svårt att brottas med,det känns ibland som det är lättare att brottas med sorg,hat,saknad, osv,osv.
Tomheten är svårhanterlig.
Det är bara tomt....
Naturligtvis även en effekt av att ha brottats med massor av svårhanterliga känslor,under lång tid..
Kämpa på så gott ni kan,det gör vi.
Ni är ofta i våra tankar!
Kram.
Skicka en kommentar