torsdag 18 mars 2010

David

Härom dagen fick jag anledning att återvända till Expressens artikel om Agnes och David. Den är så fin.

Jag log när jag läste "var så lillgammal att ingen kunde låta bli att skratta när han satte igång".

Det är ofattbart vad jag saknar honom, alla hans tankar och funderingar. Det gick till exempel inte att se en hel film med honom. Alltid var det något han fäste sig vi och ja, då var han igång. Även om man befann sig på en biograf. Och hyschade. Och väste strängt. "David tyst vi pratar sedan. Du stör de andra". Det hände att han framkallade mer skratt i en biosalong än filmen. Behöver jag säga att Agnes och K-J vägrade att gå på bio med David?

Ja, älskade David. Vi närmar oss den 20 mars. Det är svårt.



"Mamma, berätta för alla om mig. Berätta vem jag var och och om mina drömmar. Berätta om mitt stora lidande. Berätta att jag har levt mitt sista liv och nu ska förenas med den stora själen."

10 kommentarer:

Jessica(Ryans mamma) sa...

Får tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg, sån klok kille. Tror inte annat än att du stolt berättar om din fina kille som kämpade så tappert.
Om alla hans bravader och roliga påhitt. Han har ju en fantastisk mamma!
Kram och många tankar inför den 20:e...

ingela sa...

Ja Lotta.Det är väl nu man känner att man skulle vilja skriva nåt tröstande.Men det kommer inget,det är bara totalt tomt.Kanske för att jag vet att INGET tröstar,det är bara en helveteskamp som man ska ta sej igenom.
Jag skickar MÅNGA tankar,kramar och kraft till er ALLA.
Tackar också för att du orkar dela med dej av David,och dej själv. Ni har lärt oss massor.
Det är konstigt,man lever med det hela tiden.Men vid årsdagen är man helt tillbaka.Kroppen minns så mycket man försöker stoppa undan till vardags,för att klara allt. Men dessa dagar lever kropp och hjärna ett eget liv,med helvetes massa minnen.
Kramar till er alla!

Majsan sa...

Kramar

Erika sa...

Stor kram.

anna o hundarna sa...

Dina berättelser är så fina - jag tycker nästan att jag har fått en ny herrbekant i David. Jag skulle ha gillat honom - jag GILLAR honom, för så länge någon minns så finns han kvar. Och det är väl härligt att han kan få nya vänner även nu? Kramar till dig och hundarna!

Lena sa...

Ja du vet som vanligt finner jag inga ord annat än jag vethur du känner....hur tufft livet är utan våra små kära:( stor kram....

Gunn sa...

Kram//Gunn

Nelssonmatten sa...

När man sitter här i natten och läser artiklarna om David känns det nästan som om man träffat honom i verkligheten. David lever verkligen vidare i minnet och har (som någon annan skrev här) fått nya vänner efter att han lämnade det här livet.
Kramar från Anna-Carin

ingela sa...

(((((omtanke)))))

Leone sa...

En sen cyberkram från mig och alla 4-benta!

Heja på David - låt dig leva vidare i våra minnen