Igår var vi på picknick ute i Bresse. Förutom David, jag och Edison var det ett annat dagledigt sällskap där. De hade inte saft i sina flaskor. En kvinna i sällskapet gick fram till David. Inte den rakaste vägen, om man säger så. Hon frågade hur gammal David var och berättade att hon hade en son som var nästan lika gammal men att hon inte fick ta hand om honom. Nehej, sade David bara. Hon fortsatte att prata om allt möjligt. Hon frågade om hunden.
"Han heter Edison. Han är bara fyra månader men han ska bli polispudel när han blir stor", sade David.
(Försökte David skrämma bort kvinnan måntro?)
Kvinnan fortsatte att prata: "Men David, varför är du inte i skolan?"
"Jag har cancer."
Tårarna började rinna på kvinnan och hon satt tyst en lång stund. Sedan gick hon tillbaka till sina kamrater. Efter en stund reste de sig och plockade ihop sina saker. Kvinnan gick fram till David. Hon lade sina händer på Davids kinder och sade:
"Vi ska gå nu. David. Jag önskar dig all lycka till. Du ska bli frisk och din lilla hund kommer att bli den bästa bästa polispudeln."
2 kommentarer:
Underbar berättelse! Man blir ju nyfiken på om kvinnan fick någon annan syn på sitt liv efter mötet med David...
kramar i massor till er!
Tänk om polisen hade tjänstehundar som Edison! Då skulle hela samhället vara peace, love and understanding. Genialiskt! Kramar från oss
Skicka en kommentar