År 1972 utsågs D, bara 15 år gammal, att representera Rhodesia i OS i Munchen, i simhopp. Under D:s första natt i OS-byn skedde attentatet mot de israeliska idrottsmännen och D skickades omedelbart hem tillsammans med övriga deltagare från s.k. terroristländer. "Jag fick inte ens se poolen", berättade D. När D var 16 år dog hennes far och hon skickades till Sydafrika av sin mor för att "skapa sig ett liv". Vid 19 års ålder drabbades dock D av cancer. Hon opererades 22 gånger, överlevde och kunde följa sin mors uppmaning att skapa sig ett liv, ett framgångsrikt liv. Efter en tid kraschade dock hennes äktenskap och hon flydde till London medan hennes barn stannade kvar hos sin far i Sydafrika. I London blev hon så småningom direktör för ett femstjärnigt hotell och hon träffade sitt livs kärlek, S. De levde ett liv i lyx men i ett rasande tempo med mycket mycket jobb. Tills för tre år sedan. Då drabbades D:s yngste son R av malignt melanom och D:s liv föll till sist i bitar. Hon och S flyttade till en liten by i norra Skottland, ett perfekt ställe för en sårad själ, där de nu driver ett Bed & Breakfast.
I den skotska lilla höglandsbyn, i ett av rummen på D:s pensionat, bodde förra veckan en viss herr pudels matte. D berättade sin historia och hon fick höra om vår Davids kamp. Den berörde henne naturligtvis ända in i hjärtat och hon berättade om David för sin släkt i Sydafrika.
I fredags ringde D:s son R till henne från Sydafrika. Han berättade att han hade varit i kyrkan. Han hade varit där en lång stund och tänkt, på livet och på döden. Han hade tänkt på David, en kille på 11 år från Sverige, en kille som inte hade överlevt. R bad D berätta för oss att han hade tänt ett ljus i kyrkan. För vår lille David.
Så, i en kyrka, någonstans i Sydafrika, brinner ett ljus för David. Tack vare mötet med D, en kvinna fylld av liv och berättelser.
Och vi hoppas och tror att R ska vinna sin kamp.
8 kommentarer:
Jag ryser när jag läser och tårarna trillar. Det är som att vi alla är sammankopplade på ett eller annat sätt och vägar korsas när man minst anar det. Jag skänker underbara David mina varmaste tankar och tänder ett ljus här, i lilla Uppsala. Stor varm kram
Åh, så läckert. Inte bara på Fuji brinner Davids stjärna klart, utan också i Sydafrika. Och i Uppsala. Och i Örebro. Och på många andra ställen runt om.
Ibland måste man bara älska människor! Det finns så många, mest, fina!
Det är samma här, en tår rullar ner..
Tänker på er.
Kram
Så vackert....rörande och fint på samma gång kram
Davids ljus, här på min fönsterbräda och på andra ställen i världen, får omfatta Linn, Jeppe, Lina, Josefine och alla andra barn som inte finns kvar hos oss. Det får följa med dig Sarah på din vandring. Som Helena säger är vi alla sammankopplade och våra vägar fortsätter att korsas. Kram!
Gråter
Du lyckas verkligen fina rätt ord! Både din matte och D är starka och underbara personer. Kram H
Skicka en kommentar