onsdag 28 april 2010

Vi ses vid Fuji

En blogg jag följer är Sarahs Smarties. Hon skriver så tänkvärt om att leva en vardag med dess glädjeämnen samtidigt som ens inre känns som ett stort svart hål. Jag har träffat Sarah. Jag är glad för det. Men inte varför jag träffat henne.

I Sarahs blogg hittade jag den här filmen. Den är en puff för en längre film som gjorts av Barncancerföreningen Södra. Den handlar om Matilda som dog i cancer midsommarafton 2007.





Filmen blev nästan för mycket för mig. Instinktivt skyddade jag mig med att tycka att den var för melodramisk med läsningen ur Bröderna Lejonhjärta. Ibland blir skildringar av barns död nästan vackra och sentimentala. Så blir också mina inlägg då och då. Det kan bero på att det finns så mycket kärlek till barnet. Men ett barns död kan aldrig vara något fint. Den är bara brutal och hänsynslös. Matildas gråt på slutet gör att filmen visar den grymhet det innebär att som mamma inte kunna lova sitt barn det enda de önskar sig: Livet.

Stackars stackars fina Matilda. Varför?

Ur dagboken, september 2007, ett av de sista besöken på sjukhuset i Uppsala
Vi klev ur hissen för att gå till bilen. David tog min hand och jag kände att han darrade. Jag tittade på honom och såg hur han behärskade sig för att inte börja gråta.

"Hur är det David?"


"Mamma, jag vill inte dö."

Allt brast för honom och han tittade på mig med panikslagna ögon som skrek "hjälp mig". Vi satte oss på en soffa alldeles utanför hissen. Jag tog honom i knät och vaggade honom fram och tillbaka. Vi satt så länge. David bara grät. Folk passerade oss till och från sina bilar i garaget. Jag hade lovat att aldrig ljuga för David men jag sade: "Nej, David, jag kan aldrig släppa dig. Du kan inte dö från mig. Du vet hur envis jag är. Jag ger aldrig aldrig upp."

Så småningom kunde vi köra hem. Jag höll David i handen hela vägen. Stackars stackars barn. Varför?

Förresten, David berättade var vi ska leta efter honom när det är vår tur. Han finns vid berget Fuji, sade han. Den dagen vi sluter våra ögon flyger vi direkt dit! Ingen vulkanaska kan stoppa oss då!

7 kommentarer:

Anonym sa...

Stor kram.

Tänk om man kunde ta över sina barns lidande.

/Erika

Anonym sa...

Kramar!
/Majsan

Lena sa...

Ja det vi som mist våra barn gått och går igenom finns det ing ord för. Josefine frågade också ofta kan man dö av min sjukdom.....många tuffa svar att ge..stor kram till dig.../Lena

Sarah sa...

Lotta! Fuji är nu tillagd till drömresemål i livet. Det är klart att jag vill se hur det ser ut innan jag ska dit "på riktigt". Och kanske får jag syn på David där. Och Jeppe. Och Matilda. Och alla de andra barnen jag känner, men aldrig träffat.

Stor kram!

Leone sa...

Åh jag förstår inte varför jag nästan "springer" in här för att se om du skrivit nåt nytt... jo, det är klart att jag gör! Du skriver med humor men med en fin touche av tänkvärdhet och sorg. Det är så speciellt att jag ofta blir varm i hjärtat, får tårar i ögonen eller att det suger till i magen!
Kram till dig min vän

anna o hundarna sa...

Det GÅR inte att förstå. Och jag är tacksam över att jag inte har nån möjlighet att förstå. Men så långt det går - det gör ont i mig också när jag läser sånt här. Vilken hjälplöshet - det svindlar. Kram!

Anna sa...

Vågar inte titta på filmen... Men du skriver fint och i natt ska jag drömma om Fiji.