"Jag är ju bara ett barn!"

Det är sista januari, snart februari och sedan mars. Månader som alltid kommer att vara förknippade med Davids kamp för att överleva. Han visste att cancern hade tagit över men tänkte inte ge sig.

Januari, februari och mars. Tunga månader med många smärtsamma minnen.

Vi träffade dr S och smärtenheten på Ackis. David skrek till dem: "Jag skiter i smärtan. Gör mig frisk istället! Ni kan inte bara ge upp!"

"Jag är ju bara ett barn!"

17 olika smärtstillande preparat skulle hålla David smärtfri till slutet. Det fungerade inte. Morfin, som man tror hjälper mot allt, var helt verkningslöst. En del av preparaten gjorde honom manisk. Andra gjorde honom dåsig och illamående. Cortisonet gjorde honom hungrig och arg. Men smärtan bestod.

David lärde sig att meditera bort en del av smärtan. Då gällde det att vara tyst. Minsta oväsen i lägenheten eller i huset kunde bryta hans koncentration och ge smärtan fritt spelrum.

Stackars stackars David. Men han ville inte ge upp. Han tänkte inte ge upp.

I januari började David träna som en besatt. Han skulle bli starkare än cancern.

Han trotsade smärtan och släpade sig flera gånger per dag in i sitt rum. Där gjorde han 100 bicepscurls med hantlar på 2 kg vardera plus 30 armhävningar. Varje dag. Han gjorde ki-aikidoövningar flera gånger per dag. Ibland vaknade vi mitt i natten av att David var inne i sitt rum och tränade. Ofta gråtande.

Oftast slutade träningspassen med att David föll ihop. Vrålande av smärta och ilska fick han bäras ut till soffan. Han vägrade att ta extradoser av smärtstillande fastän smärtan var outhärdlig.

Ja, i januari och februari 2008 var tillvaron ett enda förtvivlat kaos. Smärta, skrik, ångest, ilska, hunger, illamående, blöjor, mediciner varannan timme dygnet runt, långa oändliga berättelser om Japan, tårar för att man inte lyssnat och handkontroller som flög genom luften när han inte längre fixade de TV-spelsbanor han tidigare klarat galant.

Men det var också en oändlig kärlek och närhet med många fina samtal. De handlade om framtiden, de handlade om döden. Trots allt förberedde han sig för slutet. Han var inte rädd, sade han, men han ville leva ett helt liv först.

Den 28 februari 2008 ramlade David i sitt rum när han försökte träna karate. Hans kropp var slut. Han reste sig aldrig igen. Nu rörde det sig om dagar, sade läkarna. Det blev tre veckor.

Januari, februari, mars. Det är månader som för oss är förknippade med ett omänskligt lidande, en desperat kamp som inte kunde vinnas.

Stackars lilla älskade barn.

Att vara 11 år, snart 12, och veta att man ska dö. Att inte vilja dö. Att vilja leva. Att så jävla mycket vilja leva.

Jag behöver inte säga mer.

Våra tankar går till de barn som just i detta nu utkämpar samma strid.

Gustav, 12 år, är ett av de barnen. Han ler, skriver hans mamma, när han ser hur hans insamling växer. Snälla ni, hjälp till. Det kan inte med ord beskrivas hur värdefullt hans leende är.

David, februari 2008