Steg I

Äntligen kunde matte slita sig från jobb, Nikki och Drutt för att ägna sig åt mig en helg. Vi har nu klarat av steg 1 i terapihunds-utbildningen. Oj, vad vi är trötta. Och mätta. Jag ska aldrig mer se åt korv. Ja, i alla fall inte på ett par timmar. Vad har vi gjort då? Jo, vi har tränat lite allmänlydnad och så sådana saker som en terapihund bör kunna, t.ex. ligga stilla på sidan, apportera, lägga hakan i handen på folk, acceptera att få fingrar i munnen, gå bakom, krypa, backa. Mattarna fick sig rejäla duvningar i massor av olika teoretiska ämnen medan vi hundar då ägnade oss åt passivitetsträning. Jag tycker att det är riktigt trevligt med passivitetsträning men när de började prata om Maslows behovstrappa och Supported health care design blev jag så trött att jag lade mig och sov i en soffa en stund.

En övning var lite klurig. Jag gick in i ett rum där några människor satt och fikade. Det låg massor av godis och fikabröd på bordskanterna och människorna höll det gottaste godis jag sett i händerna. Sedan började de tappa kakbitar och annat smask på golvet. Jag åt upp allt jag kunde hitta, inklusive det på bordet och i händerna, och tittade sedan på matte för att få min korvbelöning. Men inte då! Hon tittade strängt på mig och sade att detta får vi minsann träna på. Vadå? Det var väl inte så många smulor kvar?

Vi var tio hundar på kursen. Här är två av mina trevliga kollegor: Chicco och Baltazar (som min miljöskadade matte kallade Alcatraz hela lördagen).

Minns du?

Min lilla husse. Var är du nu? Vad gör du? Hur mår du? Det har i dag gått ett och ett halvt år sedan du lämnade oss. Vi tänker på dig jämt och ständigt, ofta med ett leende men lika ofta med en stor ofattbar smärta.

Minns du våren 2006? Allt gick bra i behandlingen. Jag var en liten valp men växte mig större och starkare för var dag. Jag var en bitig och ganska bråkig valp men du var en hård husse. När jag var olydig tog du mig i nackskinnet och trots att jag pep för att komma loss höll du fast mig. "När du har slickat dig om munnen släpper jag", sade du. Du hade läst i en hundbok att det var ett tecken på underkastelse.

Två gånger i veckan var vi ner till sjukhuset i Enköping för att ta blodprover. Då fick jag vänta i bilen. Jag gnällde men jag visste ju att du snart skulle komma tillbaka. Sedan såg jag dig när du kom ut från entrén. En bit från parkeringen tog du fnissande upp en nummerlapp och visade matte. Personalen på lab lät alltid dagens första könummerlapp ligga framme på ett skrivbord för att ha kontroll över antalet besökande under dagen. Den lappen knyckte du alltid, trots tillsägelser från personalen och bevakning. Personalen brukade byta ställe att lägga lappen på men du kom alltid ut med ett pillimariskt leende. Det ligger fortfarande kvar några nummerlappar i vår bil.


Minns du hur du sedan släppte ut mig ur bilen och jag fick värsta pudelfnattet? Vi gick upp på Gröngarnsåsen och vi busade och levde runt, du och jag. Vi kom fram till himlabacken. Den har fått sitt namn för att den är brant och ser ut att gå rakt upp i himlen, om man står nedanför den. "Jag måste träna", sade du och så nästan rullade vi ner för backen för att sedan börja vår mödosamma klättring upp igen. Du var alltid först, trots att ditt vänstra ben gjorde allt för att hindra dig.

Minns du att du alltid ville ha en liten present efter blodprovstagningen? Matte och jag väntade i bilen medan du sprang in på Fannahandlarn och köpte hockeybilder eller pokemongubbar. En gång kom du ut med blicken full av bus. Du hade köpt en present till matte. Ett tuggummi stort som en tennisboll, tuggummi för mammutar stod det på förpackningen. Det tyckte du var så roligt. Tuggummit ligger fortfarande i dörrfacket i bilen. Det rullar hit och dit i varje kurva och påminner oss om dig och om vår tid tillsammans.

Minns du sedan när vi kom hem? Vi gosade ner oss i soffan. Du pysslade lite med dina bilder eller gubbar. Sedan låg vi tätt tillsammans och tittade på en film. Jag och du, min älskade lilla husse.

Roasting

Roast på Berns med Pernilla Wahlgren. Jag tänker inte säger det som jag tror att det är tänkt att man ska säga. Däremot kan jag inte låta bli att kommentera att alla sade att Pernilla Wahlgren är sååå sexig. Men hallå, en vuxen kvinna med ett kroppsspråk som en fyraåring och en röst och ett skratt som en sexåring. Usch, det säger mer än jag vill veta om männen i panelen. (Hurra, nu fick jag roasta lite också!)

Nej, Roast på Berns tittar jag inte på igen. Då väljer jag den här klassikern i stället.

Efterlysning

Har någon sett vår matte? En medelålders tant med minst fyra gråa hårstrån och en näsa som för tankarna till svininfluensan. "Har matte inbyggd simring?" frågade Drutt igår. "I så fall var det hon som var med mig på min simträning."

Det är någon tant som vissa kvällar faktiskt hämtar oss hos mattematte och hussehusse men hon stupar i säng så snabbt när vi kommer hem att jag inte hinner se om det är matte.

Nåja, jag klagar egentligen inte. Vi har det bra hos hussehusse och mattematte. De kan inte vägen till brukshundsklubben och har en välfylld frysbox.

K-J sade att han förstod oss precis. När han var fyra år utspelade sig följande konversation i det johanssonska hemmet.

"Pappa, du vet hon?"
"Vem hon?"
"Jo hon, hon som kommer hit och äter ibland."
"Vem menar du? Menar du mamma?"
"Ja, just det. Mamma. Så heter hon. Vet du, henne tycker jag om."

Pappatema

Det verkar vara pappatema i bloggvärlden just nu. Jag har inte så mycket att skriva om min pappa, den svenska och internationella m.m. champinjonen Archie (Minarets Wot Dreams R Made Of). Jag var bara åtta veckor sist jag träffade honom. Mattarna och Drutt träffade honom på en utställning för ett tag sedan och kunde konstatera att jag ärvt min fars fina gång och svanshållning. I övrigt hade äpplet fallit långt från päronträdet, sade de. Jag förstår inte vad de menade.

Men tillbaka till pappatemat. Jag bloggar väl om mattes pappa, min hussehusse, i stället. Om honom finns det mycket att skriva ... Vad ska jag ta? Jo, tapeterna!

När matte köpte vår lägenhet var hon nyseparerad. Hon skulle minsann klara sig själv nu! Först skulle lägenheten målas och tapetseras. Vilken lycka att hitta tapeter med svagt insprängda kvinnomärken! De var svindyra men vad sjutton.

Jojo, klara sig själv betydde att hussehusse skulle tapetsera. En eftermiddag ringde han till matte på jobbet:

"Nu är jag klar. Men jag upptäckte att det var några märken i tapetmönstret. Inte visste jag hur de skulle vara, vad som var upp och vad som var ner. Jag satte tapeterna så att det såg rätt ut."

"Hjälp", tänkte matte och körde hem. "Femtio procent. Femtio procent. Femtio procents chans att tapeterna sitter rätt."

"Såg rätt ut".

Matte kunde bara konstatera att kvinnorörelsen har mycket kvar att göra.

Syskon

De är 18 och 22 år.

De har gått igenom alldeles för mycket.

Omgivningen ställer för stora krav på dem.

De ställer för stora krav på sig själva.

Ibland blir allt övermäktigt.

De reser sig igen, även om smärtan känns outhärdlig. Gång på gång.

Kärlek.

Omtanke

Underbara barn! Ja, de är väl kanske inga barn längre. De är tonåringar nu.

På en promenad häromdagen såg vi ett gäng killar på trottoaren. Vi var på väg att passera när en kille sade: "Kolla, det är Davids hundar!" Matte stannade upp och vi såg då att det var Davids klasskompisar: "Oj, vad stora ni har blivit. Jag kände inte igen er."

Vi pratade om lite allt möjligt och jag passade förstås på att pussa på dem. När vi skulle gå sade de: "Ha det så bra som det går, vi berättar för de andra i klassen att vi träffat er."

Trots att skolan gjorde allt för att ta ur dem förmågan till empati och deltagande visade killarna en sådan omtanke och värme att tårarna rann på matte när vi gick därifrån.

Jag skulle kunna skriva mycket om skolan men det skulle bli ett bittert och argt inlägg som känns meningslöst nu. Det skulle också vara orättvist mot D, den lärare som David hade när han blev sjuk. D gjorde allt för David men när han blev tjänstledig efter ett halvår fick vi ingen att visa ens ett uns av hans engagemang. Det skulle dessutom vara orättvist mot klasskompisarnas föräldrar som skapade glädje för David hans sista tid när de förstod hur skolan agerat. Vi får ju inte heller glömma att halva skolledningen kom på Davids begravning.

På kvällen gick vi som vanligt till Davids grav. I den bok som alltid finns vid graven hade en kompis skrivit: "Hej David, förlåt för att jag inte har varit här på ett tag. David, jag vill att du gör mig en tjänst. Jag vill att du visar dig för din mamma och Agnes så att de får se att du har det bra. Kram."

Översta bilden: Skolavslutning åk 2, juni 2005. David i röd tröja bredvid D.
Nedersta bilden: Barncancerfondens dag på Eskilstuna Zoo, 2006

Hantverkare, vaktpudlar och en arg matte

"Pang, tjoff, dång", vaknade vi av tidigt i måndags morse. Mattes sista semesterdag. Jag blev så arg! Jag hoppade upp ur korgen, skällde och morrade som en värsta, ja jag vet inte vad. Min skönhetssömn förstörd igen! Drutt blev lika arg men han stannade kvar hos matte.

"Gå och lägg dig igen Edison", sade matte. "Det är bara några hantverkare som ska sätta dit en plåtbit på ytterdörren."

Jag gick och lade mig, smågruffande. Men då .... En nyckel sattes i dörren och in i hallen kom två stora livs levande hantverkare! Då blev jag galen! Så gör man INTE! Matte studsade upp ur sängen och satte på sig en morgonrock. Hantverkarna studsade ut på loftgången igen. Men var var Drutt? Ja, det vill jag inte berätta. Då blir han nog retad av sin brorsa, nakenpudeln Nelsson.

Matte var arg hela förmiddagen:

"Kliver bara in sådär, jag har inte gett tillstånd till att använda huvudnyckel, ringer inte på ens. Och vilka vakthundar jag har! Drutt gömmer sig under sängen och den andra verkar först farlig men faller för lite smicker och PUSSAR inkräktarna ....."

Mutter, mutter, elefantsteg...

"Jaha, nu är hon sur igen", brukade vår lilla husse säga. "Det hörs. Då går hon som en elefant."