Saknar

Jag läser i boken som finns vid Davids grav. Jag inser att jag aldrig aldrig får glömma att det finns några som saknar David precis lika mycket som jag.

(Klicka på bilden för tydligare text)

Ondska

Jag satte på TV:n på förmiddagen för att se hur det hade utvecklat sig i Norge. Tio döda ungdomar var nu 84.

84 ungdomar, 84 David.

Jag rasade ner i det svarta skärande hålet där sorg, ilska och maktlöshet härskar. Samma hål som 84 familjer nu befinner sig i. Men med en skillnad. Jag kan känna tacksamhet. Jag kan känna tacksamhet över att mitt barn fick somna i min famn, med min hand på sitt hjärta, utan rädsla.

I mitt svarta hål finns ingen ondska.

Alla snubbar, alla snubbar...

... vill ju vara katt.

Va fan

Men va fan. Mattematte och hussehusse har lämnat mig här och åkt på semester. Jag är sur. Tänker inte gå ut. Tillbringar mina dagar i soffan framför TV:n. Men det är ju va fan, ursäkta mig, bara skit att titta på! Allsång på Skansen med ett välpolerat kräkmedel som är som en karikatyr av sig själv. Morden i Midsomer, som med den nye Barnaby förvandlats till en fars. Men värst av alla är det där ogräset Jakob Eklund! Kan ingen rycka upp honom med rötterna och se till att han aldrig mer dyker upp i en svensk actionfilm?

Ted, för världens finaste Jeppe

Drutt är bäst!!!

Rop och visslingar, skallgångskedjor, efterlysningar i radio och TV. Utan resultat. Vi kunde inte hitta Kostas, Davids favoritlandsköldpadda, som rymde från sin utebur igår eftermiddag.

Men så. Vid femtiden i dag gick vi ut i skogen för en kort promenad. Cirka 50 meter hemifrån började Drutt gräva frenetiskt under en gran. Vi gick fram och ja visst, där, långt under barr och jord, låg Kostas! Helt oskadd!

Ja, jag erkänner: Drutt är bara bäst! Vi hade aldrig hittat Kostas utan honom!

I en kyrka någonstans i Sydafrika...

Resor innebär möten. Denna gång med bland annat underbara, varma D, en kvinna, uppväxt i dåvarande Rhodesia. Hennes historia är som en bok.

År 1972 utsågs D, bara 15 år gammal, att representera Rhodesia i OS i Munchen, i simhopp. Under D:s första natt i OS-byn skedde attentatet mot de israeliska idrottsmännen och D skickades omedelbart hem tillsammans med övriga deltagare från s.k. terroristländer. "Jag fick inte ens se poolen", berättade D. När D var 16 år dog hennes far och hon skickades till Sydafrika av sin mor för att "skapa sig ett liv". Vid 19 års ålder drabbades dock D av cancer. Hon opererades 22 gånger, överlevde och kunde följa sin mors uppmaning att skapa sig ett liv, ett framgångsrikt liv. Efter en tid kraschade dock hennes äktenskap och hon flydde till London medan hennes barn stannade kvar hos sin far i Sydafrika. I London blev hon så småningom direktör för ett femstjärnigt hotell och hon träffade sitt livs kärlek, S. De levde ett liv i lyx men i ett rasande tempo med mycket mycket jobb. Tills för tre år sedan. Då drabbades D:s yngste son R av malignt melanom och D:s liv föll till sist i bitar. Hon och S flyttade till en liten by i norra Skottland, ett perfekt ställe för en sårad själ, där de nu driver ett Bed & Breakfast.

I den skotska lilla höglandsbyn, i ett av rummen på D:s pensionat, bodde förra veckan en viss herr pudels matte. D berättade sin historia och hon fick höra om vår Davids kamp. Den berörde henne naturligtvis ända in i hjärtat och hon berättade om David för sin släkt i Sydafrika.

I fredags ringde D:s son R till henne från Sydafrika. Han berättade att han hade varit i kyrkan. Han hade varit där en lång stund och tänkt, på livet och på döden. Han hade tänkt på David, en kille på 11 år från Sverige, en kille som inte hade överlevt. R bad D berätta för oss att han hade tänt ett ljus i kyrkan. För vår lille David.

Så, i en kyrka, någonstans i Sydafrika, brinner ett ljus för David. Tack vare mötet med D, en kvinna fylld av liv och berättelser.

Och vi hoppas och tror att R ska vinna sin kamp.