I torsdags tittade jag på ett avsnitt av Criminal Minds. En mamma mördade flera personer på årsdagen av sin sons död. Hon upplevde att ingen mindes eller sörjde sonen och detta kombinerat med skuldkänslor hade fört henne till vansinnets rand. Jag tänkte det när jag såg avsnittet och jag fick det bekräftat nu. Hon hade behövt starta en blogg. Hon hade behövt en visommist-grupp där hon hade kunnat älta skuldkänslor. Hon hade behövt vänner.
Jag vet att det inte är så enkelt. Men det kan väl få vara det här i pudelvärlden? Och jag lovar er mina vänner. Era kommentarer och ert tålamod med mitt ältande hjälper mig att inte ta steget över kanten. Kärlek! Massor!
Min David.
3 kommentarer:
Du skriver så fint och vackert Edison så jag blir alldeles rörd, kramar i massor
//Marianne
Kramar i massor från Prinsessan och hennes matte! <3
Tillsammans står vi. För varandra
För oss själva.
Skicka en kommentar