Det finns stunder då jag glömmer sorgen. Skrattar, fnattar. Ingen kan se på mig att jag har förlorat min lilla husse. "Hur kan han vara så glad?" kanske folk tänker.
Borde jag vara tacksam för de stunderna?
Jag vet inte. De har nämligen en baksida.
Om jag i leken, skrattet, glädjen går iväg en liten stund - kanske för att dricka vatten, kanske för att slå en drill mot en buske - påkallar sorgen direkt min uppmärksamhet. Inte på ett vänligt sätt. Den slår till mig som ett klubbslag. Den stryper mitt hjärta. Den kväver mina lungor.
Hjärtat skriker: "Jag vill ha min David!"
Ingenting annat betyder någonting.
Det är som om kontrasten mellan pudelfnatt och sorg blir för stor och svår att hantera.
Nej, det är nog så att jag helst vill vara kvar i min skog, nära sorgen, nära min David, i en dov smärta. Glädjens baksida gör för ont.
5 kommentarer:
Käre Edison. Hoppas, hoppas att de där kasten mellan glädje och sorg med tiden ska bli mindre smärtsamma.
Jag minns när vår Lill-Husse var som sjukast så fick jag ibland frågan hur jag kunde vara så glad när allt var så jobbigt. Därför att de människorna inte förstod att man kan vara glad fastän man är oändligt ledsen.
Så fortsätt att fnatta på!
Kram/Erika
Känslor som krockar...
En unik förmåga att sätta ord på sorg,och känslor har du L.
Tänker på er ofta,tittar in här varje dag.
Hälsa alla från oss i Norberg.
Kram Ingela
När ni känner den där glädjen för en kort stund,innan "baksidan" av den slagit klorna i er.
Var då tacksamma för den lilla stunden,för då sitter det nämligen en nöjd "lill husse" någonstans och ler emot er.
Det är ju så han vill att det ska vara.Tänk på det då i den stunden,när "baksidan" tar över,det brukar vi göra. Det brukar hjälpa oss...ibland..oftare och oftare.
Tungt..
Kram igen då,från Ingela.
Stor kram...det är bra med fnatt mitt i det onda...Kram kram
Vet precis vad du menar. Styrkekramar.
Skicka en kommentar