Jag hörde en härlig intervju på radio i dag. Den var med Marie-Louise Ekman, Dramatens chef. Hon berättade att hon och Kristina Lugn hade bestämt sig för att avskaffa döden. De hade inte haft årsstämma än i år men kampen gick vidare. Hon tyckte att det var förskräckligt att folk bara fortsatte och fortsatte att dö. Det var dags att de slutade med det nu, sade hon.
Jag hade också bestämt mig för att aldrig dö.
"Du får inte dö", sade David.
"Tok heller, jag ska aldrig dö. Det har jag bestämt. Så är det bara!"
Men nu är jag inte lika säker. Jag vet att jag aldrig kommer att träffa David mer i livet. Oavsett tro och tvivel är faktiskt chansen till ett återseende större i döden.
Usch, vilka tankar.
10 kommentarer:
Just så. Jag har tyvärr ingen tro på något liv efter detta, men eftersom det ändå är större sannolikhet att stöta på Jeppe på andra sidan än här, finns ett litet gömt hopp långt därinne.
Ska vi hoppa studsmatta med grabbarna då? Jeppe skulle ha älskat den som står i vår trädgård nu. Och se alla filmer som inte hade kommit än? Och kramas tills tiden tar slut?
Ja Sarah, det gör vi då. Och spelar alla spel som inte hade kommit ut, och tittar på sista säsongerna av Scrubs, och ser våra pojkar växa upp, bli stöddiga men gosiga tonårsgrabbar som tar sina första fyllor. Och vi håller dem i handen. Och vi släpper ALDRIG.
Kram
Ja, vad ska man tro. På något vis är jag obotligt troende :). Jag tror på ett liv efter döden. Jag tror och hoppas att tiden har upphört där. Jag tror att ni kommer att ses igen. Och fastän tiden för en mamma som har förlorat sitt barn är oändligt lång tills hon får träffa sitt barn igen så hoppas jag att tiden inte är lång för barnet. Tro och hopp är på något vis sammanbundna. Utan hopp ingen tro. Kram Erika
Ps. Jag förstår om du tycker att det är väl lätt för mig att säga som har mina barn hos mig. Menar dock alls inte att låta hurtfrisk, utan tänker mer på varat och döden, hoppet och tron./E
Avskaffa döden YES.
även då jag verkligen tror på ett liv efter detta så tycker jag det saknas att få munhuggas här och nu.
Detta levande att få vara osams och bli sams. Oj va jag saknar just det. Den dagen jag anländer till himmelen ska jag först krama om honom sen ska jag skälla ut honom efter noter över allt jag inte fått ge honom bannor för i livet som inte blev. Sen ska vi vandra iväg och bli sams igen under muntra ordväxlingar för att möta fler som ska få sig en skopa ovett.
Jag tror på livet efter detta och jag tror på att jag då får träffa Linn igen. Det gör ju att jag på sitt sätt längtar efter att få dö, men var sak har sin tid. Först måste jag ju leva det här livet med mina andra kära barn, men när stunden är kommen kommer jag vara så nyfiken! Jag hoppas och tror att tiden på "andra sidan" inte känns lika lång som här, så för Linn kommer det bara vara en kort stund tills vi ses =). Åhhh vad jag saknar henne!
Många Kramar
Där säger precis som David sade, Erika. "Det blir värst för dig mamma som får vänta länge på att vi ska ses. Dit jag kommer finns ingen tid. Där finns vi alla samtidigt." Kram
Ja du Carina. Härligt! Om du träffar David före mig kan du väl skälla på honom för att han inte spolar efter sig på tolatten. Det gjorde han inte här och det gör han säkert inte där. Kram!
Många kramar till dig också Helena.
det där med tiden... jag tänker på bröderna lejonhjärta.
skorpan: jonathan, jag är rädd. jag vill inte komma till nangijala. jag vill vara här hos dig.
jonathan: ja men jag kommer ju dit jag också, så småningom
skorpan: så småningom ja. du kan ju leva tills du blir nittio år. då får jag gå och vänta på dig tills du blir nittio år.
jonathan: ja men även om jag blir 90 år, så är det bara ungefär som två dagar hos dig. jag menar, två dagar kan du väl stå ut ensam.
det kanske är så. kramar!
Ja Moa, det är så fint det där avsnittet i Bröderna Lejonhjärta.
Kul att träffa dig i Göteborg! Kram!
Skicka en kommentar