lördag 3 juli 2010

Osommar

Jag ville skriva ett glassigt och soligt inlägg men jag ger upp. Sommaren är inte lätt. Sommaren hör barnen till. Barnen ska få finnas på sommaren.

Det finns ingen pool på kyrkogården.

Suck.

Jag säger som matte. Jag har ett bra liv men det känns inte som det är på riktigt. Det är en väntan. Ett oliv.

En opudel.

En osommar.

Ur Darling River av Sara Stridsberg

"Vad är egentligen en mor utan sitt barn?"

"Hur skulle ni själv beskriva henne?"

"Jag skulle vilja beskriva henne utan att förstöra henne."

"Gör ett försök."

"En omänniska. En solförmörkelse. En söndersliten ros."

7 kommentarer:

Anonym sa...

Kära Sir Edison,

Kanske förstår jag lite vad du menar. Jag tänker mig att det sommaren är lite som julen: speciella tider, särskilt för barnen.

Kyrkoherden i en församling där jag jobbar mycket som frilans och spelar sade någon gång att det finns en föreställning kring just sommaren som inte stämmer med verkligheten. Att sommaren förväntas vara underbar men egentligen är svår för många människor som av olika anledningar inte kan uppleva det idylliska.

Och svårt för pudlar som saknar sina Lill-Hussar och känner sig opudliga.

Stor kram, Erika

Sarah sa...

Åh, skruttpudel, du förstår ju precis. Att vara en omänniska och försöka njuta av värmen, är en ekvation svårare än mycket annat. Kram och kli bakom örat på dig!

Majsan sa...

Att sakna är bara så svårt.

I dag när jag satt på vårt dass så saknade jag morsans hojtande om att jag måste skynda mig för att hon måste in. Försökte berätta för Lillmatte om det, men hon bara tittade lite på mig. Men hon saknar andra saker det vet jag.

Och så saknar jag pappa. Jag skulle vilja se honom med hundarna. Han var fenomenal med djur.

Att sakna är väldigt jobbigt.

Kramar

Lotta sa...

Ja, Erika, det är detsamma med alla speciella tider. Det är så mycket som ska vara.
Sarah, tänk att du till sist skriver till en hund. Många kramar i din svåra tid.
Majsan: Ja sakna är jobbigt. Samtidigt finns det en sådan närhet i saknaden att den är ett måste. Vad vore värre än att sakna? Kanske att inte sakna. Bäst vore ju förstås att inte behöva sakna

Ingela sa...

Tänkt kommentera inlägget flera ggr.
Men blir bara sittandes med ord som bara fastnar..

Er verklighet är ju min värsta värsta mardröm.

Jag önskar verkligen(låter klychigt)men att det fanns nåt jag kunde göra. Trolla bort allt det onda,precis som jag önskat många ggr för vår egen del här hemma...
Men har nu också förstått, att det går inte..
Tog tid att ge upp det hoppet,smärtsamt som fan när insikten kom.
Man får leva med allt det ni skriver om..jämt...hela livet..
Inte konstiga att vi är ganska knäppa ibland,ellerhur?
Man SKALL klara,saker som faktiskt är ohanterbara..
Sanningen är nog,att igentligen är det ingen som "klarar" det ni gått igenom,det är bara vad andra tror.
frågar man någon drabbad så är inte svaret detsamma.
-Vad har jag för val,och lever jag?
Vilket pris har min överlevnad,
En KAMP hela resten av livet. Så är det..
men mitt i den kampen,mitt i det livet infinner sej stunder av lycka och tacksamhet. Då får man ta till sej dom,och försöka skapa en balans mellan det dåliga känslorna,och dom som fortfarande kan kännas bra..
Lång väg tillbaka..till vad?
Ett liv som kanske till slut till trots kan kallas liv.

Jag liderså med er alla.
Kram

Lotta sa...

Tack kära Ingela för din fina kommentar. Ni har så mycket att hantera. Ilska, hat, varför och mycket mer. Att finna livet och lycka i det är en konst. Många kramar

Anonym sa...

Vill bara berätta att jag i morgon ska skicka vidare Druttens valpflyta, med samma önskan som Zweetie fick den för. Den hamnar hos kompisar till Leone i Gbg,närmare bestämt pappan till Leones senaste kull.

Kram
Majsan