"Mamma, jag har ju alltid sagt att jag har sådan otur. Nu måste du väl i alla fall hålla med mig?
Jag har cancer. Det är jätteovanligt.
Jag har en jätteovanlig cancer.
Jag fick cancer när jag var nio år. Det en jätteovanlig ålder att få cancer i.
Jag fick återfall fastän det är jätteovanligt.
Jag slår vad om att jag kommer att dö av cancern, fastän det är jätteovanligt.
Håll med om att jag alltid alltid har sådan himla otur!"
Ja, lilla älskade David. Min fantastiska jätteovanliga kille. Jag tvingas att till sist hålla med dig.
Du hade en sådan fruktansvärd otur.
Jag har cancer. Det är jätteovanligt.
Jag har en jätteovanlig cancer.
Jag fick cancer när jag var nio år. Det en jätteovanlig ålder att få cancer i.
Jag fick återfall fastän det är jätteovanligt.
Jag slår vad om att jag kommer att dö av cancern, fastän det är jätteovanligt.
Håll med om att jag alltid alltid har sådan himla otur!"
Ja, lilla älskade David. Min fantastiska jätteovanliga kille. Jag tvingas att till sist hålla med dig.
Du hade en sådan fruktansvärd otur.
5 kommentarer:
Ja,en sån jävla förbannade otur!
Varför kunde det inte istället ha fått bli en solskenshistoria.....????
Orättvisa,orättvisa jävla värld!
En sån klok kille..
Som lärt mej sååå mycket om livet,fast jag aldrig träffade honom....
Kommer ALLTID bära med mej honom.
Vilken tragedi.
Kramar i lass!
Det här inlägget ger mig två tankespår.
Det ena, att David förstås hade rätt :). Som jag ser det. Han hade maximal otur. Det handlar inte om rättvisa eller orättvisa. Det handlar möjligen om en mening som vi som är kvar här omöjligt kan förstå eller acceptera. Men framförallt handlar det om otur.
Det andra tankespåret är att för oss som har förmånen att få lära känna David i efterhand, något lite här i bloggen, så ger det oss massor att fundera över. Hur använder vi, som har haft tur att inte drabbas av någon svår sjukdom, våra liv. Vilka möjligheter har vi att välja att fylla vår tid här med mening och inte kasta bort den på meningslösheter? Lite till mans är vi nog många som, i någon sorts bortskämdhet, bara tar för givet att vi har den här dagen och nästa och nästa.
Ridterapifröken pratade förresten just om detta häromdagen, att hon verkligen försöker att fylla sin tid med sådant som hon tycker är viktigt. En strävan, liksom.
Kram Erika
Tack för era svar. Ja, det handlar om tur eller otur. Vi har lärt oss hur bräcklig tillvaron är. Tyvärr har det lett till ett katastroftänkande där sådant som bara hände andra nu naturligtvis även kan drabba oss. Jga är till exempel nojjig inför att ha K-J och Agnes ute i trafiken. Tur eller otur vilket möte de får, var älgen springer upp etc. Usch! Hör du det Agnes?! Kör försiktigt i morgon!!!
Eller hur, när sorgliga och svåra saker drabbar en själv och ens närmaste så känner man verkligen att varför skulle INTE oturen drabba oss? Jag hade några hemska år när Pappa dog i cancer, Mamma kort därefter insjuknade i en demenssjukdom (med alla sorger och bekymmer som det innebär), Markus insjuknade svårt och när han hade varit sjuk ett tag så dog Mamma. Då väntar man till slut bara på nästa elände :).
Många kramar från Erika
(Ps.Edison! Inte banga nu och softa hemma hos mattematte och hussehusse)
Ja kära Erika, så är det. Men det fungerar inte att bara leva livet i väntan på elände. Det vet vi ju. Men det är ett svårt tankemönster att ändra på. Djur, hundar och massor av frisk luft hjälper oss dock att få lite distans, eller hur?
Många kramar
Skicka en kommentar