måndag 25 januari 2010

Ett värmande leende

I fredags kväll låg jag i soffan mellan matte och Agnes och tittade på Let's dance. Så mysigt att ligga där på rygg och lyssna till deras småprat (särskilt då Drutt var platsad på behörigt avstånd).

Matte berättade:

En dag strax före jul, när jag tidigt på morgonen gick över bron från Centralen till Riddarholmen, mötte jag en kvinna. Det var svinkallt. Jag gick med huvudet inlindat i sjalar och hakan nerburrad i kragen. Jag kände att kvinnan såg på mig så jag tittade upp. Kvinnan mötte min blick och log mot mig. Det var ett sådant där äkta och varmt leende som les lika mycket med ögonen. Jag kände igen kvinnan och blev jätteöverraskad. Jag blev glad och varm. Ja, energin jag fick av det korta mötet på bron räckte hela dagen. Tänk att så lite kan betyda så mycket!

Kvinnan? Det var Gudrun Schyman.

Så nu håller vi på henne, i alla fall i Let's dance.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ja tänk vad mycket ett leende kan betyda.

Kram
Majsan

Erika sa...

Jag är faktiskt beredd att hålla med om att hon verkar najs. Förut tyckte jag att hon var första klassens salongskommunist och hade rätt svårt för henne. Men så ändrade jag mig när jag såg en del intervjuer och tyckte att hon var sympatisk, varm och rolig.

Ingela sa...

Ja,minst halva leendet sitter nog i ögonen...
Det är sååå sant,genuin vänlighet,och äkta leenden kan man leva länge på .Det kan förgylla och göra skillnaden på en bra eller dålig dag.
Borde man försöka tänka på själv...
Ha en skön dag.Skickar ett äkta leende och en varm blick!*skratt*