Kl. 22:17 på kyrkogården

Puh, ljusen har inte slocknat.

Jag ser mig om. Ännu snötäckta gravar. Inbäddade i mörkret. Det ser så lugnt ut.

Jag tittar på Davids grav. Snön är upptrampad. Ljus brinner. Blommor, lego, porslinshund, ett rådjur i halm.

Konstiga tankar föds.

Stör vi David? Stör vi David med våra täta besök? Med att ständigt ha tända ljus? Får han inte vila i ro?

David skulle vänta på oss i en tidlös värld vid berget Fuji, sade han. Hindrar vi honom från att ta sig dit?

Jag går ifrån kyrkogården med en känsla av att även David borde få vila under ett orört snötäcke.

Men hur skulle jag kunna släppa honom?

En sak med hus...

....är att det alltid händer saker som måste fixas. Avlopp slammar igen, växthus rasar, åskan slår ner i modem, telefoner strejkar, tapetvåder lossnar etc. Ja, ni vet.

Till hussehusses stora fasa fixar vi en del av detta själva. Oj vad han blir nervös när matte säger att hon ska täta ett rör, skarva en eltråd, laga torkskåp eller något annat sådant som hör till. Ett exempel är när matte på morgonen, när hon lämnar oss hundar, säger:

"I kväll ska jag byta fönsterbräda! Vad kul! Det är väl inget svårt!"

Oj vilken fart gubben får! Och oj vad skönt att det är fixat när matte kommer från jobbet!

Men ibland har gubben andra planer och plikter. Då får han det jobbigt. Som i dag:

"Hej, diskmaskinen fungerar inte. Jag har tagit ur silen, gjort rent, kollat översvämningsskydd, lossat på avloppsslangen. Ingenting hjälper. Har du något förslag?"

"NEJ, RÖR INGENTING. RING EN REPARATÖR. F-N ATT JAG INTE KAN ÅKA UT. JAG MÅSTE JU LAGA MAT TILL MATTEMATTE. VAD DU ÄN GÖR, PETA INTE PÅ NÅGONTING! RING EN REPARATÖR. JAG LETAR REDA PÅ TELEFONNUMRET! NEJ, JAG RINGER!"

Jo, reparatören kom. Han fixade felet på två sekunder och sade strängt. "Det här hade du kunnat göra själv!"

Jaha, men det syntes inte på fakturan. Kan vi skicka den till dig hussehusse!


P.S. Lampan vid grindhålet fungerar inte. Fast vi nyss bytt glödlampa. Måste vara sensorn. Funkar en stjärnmejsel tro? Nej, en hammare blir bättre...

www.fotoakuten.se

Ett hus utan ondska

Jag vaknar alltid när vi svänger av stora vägen. Snart är vi hemma. Jag sätter mig upp, spanar efter huset och gnäller lite på att matte kör för sakta. Sedan ser jag huset. Det lyser i trädgården. Över dammen. Vi kör upp, parkerar, jag hoppar ur, fnattar runt några varv i trädgården. Vi fyller på mat till småfåglarna. Vi tittar till Nikki. Kanske rider matte en sväng. Sedan infaller lugnet. Med tända ljus umgås vi en stund i vardagsrummet innan natten.

Jag undrar så ofta hur jag skulle ha klarat mig utan vårt hus, vår trädgård, vår landsbygd. Med Nikki nu alldeles intill. Vi skrattar, får besök av goda och kära vänner. Vi gråter. Det gör vi ofta. Det gör man när man förlorat sin lilla husse och sitt barn. Men vi lever i ett hus, i en trädgård helt utanför världens ondska. Hur skulle vi ha överlevt utan vårt hem, vår oas?

Gåtan löst

Tack mina trogna pudelmattar för er omtanke!

Efter en natt till med gråt på köksbordet förstod vi varför jag är ledsen. Det är nämligen så att matte släpper ut kattungarna en stund på kvällen. När de ska ropas in stänger hon dörren till oss hundar för att inte Drutt ska jaga ut dem igen. Kattungarna sover sedan i den ombyggda garagedelen. Jag har alltså inte sett att katterna kommit in utan trott att stackarna varit ute hela natten i kylan. I natt visste jag att de var inne och kunde sova lugnt.

Kram!

En lång natt

Jag satt på köksbordet. Tittade ut. Snyftade. Matte kom upp.

"Men vad är det Edison? Varför sitter du här och gråter? Behöver du gå ut?"

Nej.

"Har du ont i öronen?"

Nej.

Jag är ledsen för att jag är ledsen.

"Kom Edison."

Matte lyfte ner mig från bordet och bar mig till min korg invid hennes säng. Där somnade jag så småningom. Men snuttefilten från min mamma, med min lille husses t-shirt och med mattes hand på ryggen.

Konstgjord andning

Vet ni, jag känner ingen lust att blogga, ingen lust att skriva, ingen lust att tänka.

Jag är avstängd. Jag gör det jag ska. Jag är. Men jag orkar inte känna. Inte just nu.

En klok och god vän sade att vi nog behöver stänga av ibland för att orka. Tack. Jag gör det. Jag låter någon annan andas åt mig ett tag.

Vi går mot den 20 mars.

I dag är det den Internationella barncancerdagen.

VOV!!!

Igår fick Barncancerfonden motta en miljon kronor som samlats in genom skoljoggen.

I Enköping deltog de här skolorna:

Lillkyrkaskolan
Hinden
Fjärdhundraskolan
Örsundsbroskolan
Grillbyskolan
Bergvretenskolan

Heder åt dem!

Men som ni ser saknas Davids skola. Korsängsskolan. En av Enköpings största skolor, om inte den största.

Drutt har skällt på skolan förut för detta men eftersom han skäller på det mesta vill jag understryka hans

VOV!!!

Jo, jag kom för en tid sedan att diskutera skolans bristande engagemang under Davids sjukdomstid och fick då höra en förklaring:

"Men han var ju så lite här."

Just det. Han var sjuk. Och han var utanför.

Som Barncancerfondens generalsekreterare säger ger skoljoggen, förutom pengar till forskning, uppmärksamhet till sjuka barns situation.

Det behövs. Men hur nå dem som inte vill nås?

Tjuvlyssnat

Jag stod i en lång kassakö. Bakom mig stod en äldre man och en pojke i sjuårsåldern.

"Åh, morfar. Kan vi inte bara ta våra saker och gå?"

"Nej du, så kan man inte göra. Men vet du i, i Princeton i USA levde en man som gjorde så. Han betalade aldrig någonting. Lite lätt förvirrad gick han in i affärer, tog det han ville ha och gick ut utan att betala. Men ingen blev arg på honom. Alla i staden var nämligen så stolta över honom och glada över att han bodde i deras stad. Mannen hette Albert Einstein."

Jag ville höra mer men det blev min tur att betala. Sedan började jag fundera på sensmoralen...

Alfons

...är mitt bästa gosdjur!





Nej då, jag försöker inte äta upp honom. Jag vill bara få ett bra tag så jag kan bära omkring honom. Det tycker i alla fall jag är jätteroligt!

P.S. Nej, jag vet. Filmerna kommer inte att nomineras till någon Oscar.

Hundkommandon

I Erikas hundblogg läste jag om hur viktigt det är att vara tydlig mot sin hund och bara använda sig av ett fåtal kommandon.

Så här låter det hos oss:

"Edison, nu kommer du hit. Jag är så trött på att du alltid ska rymma när vi ska åka någonstans. Kom hit, säger jag. Kom hit nu. Hoppa in i bilen nu. Om inte du kommer hit nu så får du vara ensam kvar hemma. Hur roligt är det på en skala? Nehej, då åker jag nu. Hej då Edison, hej då. Nu får du vara ensam hemma. Titta på Drutt vad duktig han är. Han får mycket godis han. Det får inte du. Tro inte att du får något tandben i kväll heller. Usch vad olydig du har blivit! Nu åker jag utan dig. Hej då. Nej, kom nu Edison. Nu. Nu. Hit. Kom. Nehej. Hej då! Nu får du vara ute och frysa. Ensam hela kvällen. Så det så. Hit. Nehej."


P.S. Jag fick tandben i alla fall.