Jo, David visste att han var sjuk. Han visste att han skulle dö. Jag och läkarna svarade på hans frågor, men faktiskt inte helt ärligt och sant. Jag tänkte att det var rätt att göra så. Det lät sunt. Men jag förstod inte att vissa frågor var för svåra att ställa. Jag förstod inte heller vilket behov David hade av att få veta. Ett exempel är när han frågade sin läkare om det fanns något lika sjukt barn som han som överlevt. Läkaren svarade nej men lade till att han inte träffat alla barn. David frågade då om man kan bli frisk utan mediciner. Läkaren svarade nej men sade att man inte ska underskatta naturens krafter. Sanningen var ju att allt hopp var ute. Men det sade vi inte.
Några månader innan David dog var vi till Turkiet. På väg hem konstaterade David att det var hans sista resa. Nu skulle han hem och dö. Jag kramade om honom och sade bara aldrig, aldrig. På julafton, hans sista, sade han att det var vår sista jul tillsammans, att jag skulle få fira kommande jular utan honom. Jag svarade bara att jag aldrig, aldrig skulle fira jul utan honom. Så fortsatte det. Det finns många exempel. David sade flera gånger åt mig att ta av mig hope-halsbandet. Det finns ju inget hopp, sade han. David, du känner väl mig, svarade jag. Jag ger aldrig upp.
Vi pratade mycket om döden, hur han ville dö, begravningen och vad som skulle hända efter döden. Jag lovade att vi alltid skulle vara tillsammans. Vi var oskiljaktiga. Det var så många och svåra frågor och jag försökte svara. Jag bet ihop. Jag höll ihop. Men jag svarade aldrig David på hans svåraste och viktigaste frågor, de han inte kunde ställa rakt ut. Kommer jag att dö av cancern? När?
Varför svarade jag inte honom? Det var inte för hans skull. Det var jag som inte kunde hantera svaret. Att jag inte skulle få ha min David kvar.
Ja, Grey's anatomy. Verkligheten överträffar dikten. Och jag får leva med den.
 |
| Turkiet, oktober 2007 |
5 kommentarer:
Jaa Du, det här går ju nästan inte att kommentera. Men jag antar att man gör så gott man kan i den situation ni alla var i då, när David var så sjuk. Det är vår uppgift som förälder, att inge hopp, att ändå vara så ärlig man kan och göra det som man tycker är bäst. Och en del frågor ställs aldrig, de behöver kanske inte ställas för frågaren vet egentligen svaret men behöver höra hoppet. /Kram. Anna-Carin
Om jag vore barnet i det läget som David var i så skulle jag nog vilja ha just en sådan underbar mamma som på ett plan aldrig ger upp trots att hon vet att det är kört. Jag skulle behöva och önska den tryggheten. Men det är så svårt, så svårt med vad som blir sagt och inte. Kan fortfarande, 16 år senare, tycka att det är så sorgligt, allt det som vi aldrig pratade om, min pappa och jag, innan han dog i cancer.Kram/Erika
Hej. Är mamma till en tio-åring som behandlades för lymfom när han var fem. Det var tufft men ändock så mycket lättare än för er familj. Vi hamnade aldrig i det förskräckliga läget att allt hopp var ute. Men jag tänker ändå att man behöver 'hoppet' även när det inte finns. Förlorade min far i cancerr för tio år sedan. Det fanns aldrig någon bot. Vi pratade mycket de sista månaderna, om begravning och hur han ville ha det.. Men har drog en gräns,Min älskade pappa, Han sa det får inte bli alltför sorgligt. Då blir det outhärdligt, allt detta tunga. Så vi pratade också om allt mellan himmel och jord. Och om sommaren som skulle komma och att han skulle ner till Skåne och bada i havet. Fastän vi båda visste att det inte skulle bli så... Vi behövde hoppet även när det inte fanns kvar. Tack för din fina blogg. Hälsningar Madeleine
det är svårt att veta exakt vad som är rätt att säga i en situation som aldrig någonsin borde få hända... david visste. och även om jag aldrig kände honom, tror jag att han förstod att du sa som du gjorde för att du inte klarade av det själv. ingen människa borde veta att deras barn snart ska dö. kram
Du är en Fantastisk människa,och en UNDERBAR mamma!
Kram..
Ingela
Skicka en kommentar