Läser i dagboken från månadskiftet februari - mars 2008. Varför? När det gör så ont.
David är rädd för att somna, rädd för mardrömmar.
Tilltagande smärtor. Metadon sätts in. "Upploppet nu", sade dr G.
Mer ångest. Mer stesolid.
David till Agnes: "Jag skulle vilja ha en dag där allt är normalt. En normal dag bara."
"Jag vill ha fina glas, kristallglas, på fot. Med isbitar och sugrör. Det är jag väl värd."
Buken hård, spänd och blåstrimmig.
Fruktansvärt mager. Huden vit och skrynklig. Läpparna blå. Klagar på hjärthugg.
Oxynorm, metadon, alvedon, betapred, saroten, lyrica, zantac, stesolid, zofran.
"David, du har kämpat så hårt. Du förtjänar att ha det bra. Så vila nu bara."
"Men mamma, det är ju det jag inte vill."
Mitt älskade barn. Stackars stackars dig.
6 kommentarer:
Så svårt att stå vid sidan om någon som har det så svårt och extra sorgligt när det är ens barn! Kram
Ja, stackars, stackars David! Varför ska något barn behöva gå igenom ett sånt helvete? Jag gråter när jag läser det du skrivit och tänker på dig och David. Härliga David, denna stora person i en så liten kropp. Så många stora tankar och funderingar som han hade, han kommer aldrig bli bortglömd! Så länge vi lever kommer David finnas med inom oss.
Saknar dig!
Många Kramar
Helena :o)
Tänker på er. Kram
Våra stackars barn, som inte får vara barn... Sakerna de tvingas genomgå, livet är helt enkelt förjävligt ibland.
Styrkekramar i massor fina ni <3
Pöss
//Marianne
Jag försöker förstå, men hur gärna jag än vill så kommer jag nog aldrig göra det till hundra :/ ...
Skickar en stor Kram!
Kram
Kram
Kram
Kram
Ingela
Skicka en kommentar