Jag sätter mig ibland och bläddrar i Davids papper. Försöker förstå. Tar fram Agnes blogg som vi har i bokform. Minns Davids sista tid och den närmaste tiden efteråt med hjälp av hennes ord. Hon är spontan, funderar inte på grammatik eller meningsbyggnad. Hennes känslor bestämmer.
Orden i bloggen påverkar mig på olika sätt, vid olika tider, beroende på var jag befinner mig i sorgen.
Första meningen i ett inlägg den 22 mars 2008, två dagar efter Davids död, säger allt jag känner just nu, just här.
Snälla kom tillbaka David!
6 kommentarer:
Utan förvarning dyker längtan upp. Tiden spelar ingen roll. Det går ju inte att jämföra men ändå - min mamma dog 1990, hon känns ännu levande/Anna-Carin i Boden
Har inga ord - men det värker i mitt bröst. Kramar till er alla
Finner inga ord men önskar att David skulle komma tillbaka till Er. Agnes blogg är så fin! Kramis
Jag önskar verkligen att ni kunde få David tillbaka! Inte lätt att veta vad man ska skriva men du/ni ska veta att vi tänker på er och jag har undrat så hur du har det.
Många kramar
Jessica(Ryans mamma)
Tack snälla ni.
Ja Jessica, tack för din omtanke. Jag har skapat mig ett bra liv efter David men naturligtvis skulle jag byta ut allt för att få bara hålla hans hand en gång till. Jag lever med sorgen varje sekund. Ibland med ett leende, ibland med en suckande känsla och ibland med skärande längtan, saknad, sorg. Så kommer livet se ut, för all framtid.
Våra pojkar var sjuka samtidigt, i samma sjukdom, och Ryan hade det också mycket tufft med flera bakslag. Du ska veta att jag ärligt gläds över att det gick så bra och att det fortsätter att gå bra. Jag följde ju hans kamp och jag glommer inte vad han och ni gick igenom. Kram!
Känner precis som du. Vill oxå ha min Adrian tillbacka. Styrkekramar.
Skicka en kommentar