Musse och Musse

Ibland, när som helst och i vilka situationer som helst, far ett ord genom huvudet. En tanke. Hans namn. David. I de situationerna undrar jag ofta varför hans namn kommer just då, varför just där. Jag, som är så lite andlig man kan vara, tänker ändå att det faktiskt kanske är så att David sitter vid sitt stora vackra berg och just då tänker på mig och vill ge mig sin kärlek. För att finna stöd för att han finns i en annan dimension letar jag i minnet efter andra händelser då han plötsligt varit hos mig. De finns. Och så minns jag en händelse som inträffade några dagar innan han dog. För att ni ska förstå min berättelse måste jag ge er lite bakgrundsinformation. Den gäller två saker.

David stod mycket nära sin gammelmormor och gammelmorfar, som båda dog innan David blev sjuk. Gammelmormor och gammelmorfar bodde i samma bostadsområde som David och han träffade dem ofta. Gammelmormor tyckte mycket om hans namn. "Äntligen ett barnbarn som fått ett riktigt fint namn!" Ja, David var som ett barnbarn för sin gammelmormor och gammelmorfar. Ett särskilt älskat barnbarn.

Ni måste också veta det, att i familjen, innan David föddes, fanns två hundar, Musse och Chaplin. David älskade att höra berättelser om dem, särskilt om Musse som var en mycket personlig och egensinnig liten westie.

Så tillbaka till kvällen, kort tid före Davids död.

Vi var i köket och David låg i soffan. Han hade inte varit vaken på nästan hela dagen när han plötsligt ropade:

"Mamma mamma, kom!"
"Jag är här. Vad är det, David?"
"Musse och Musse! Jag ser dem! De kommer hitåt! De springer nerför backen!"
"Vilken backe, David?"
"Backen från där gammelmormor och gammelmorfar bor!"

Dröm kanske, eller hade han redan börjat sin resa?