Jag satt på köksbordet. Tittade ut. Snyftade. Matte kom upp.
"Men vad är det Edison? Varför sitter du här och gråter? Behöver du gå ut?"
Nej.
"Har du ont i öronen?"
Nej.
Jag är ledsen för att jag är ledsen.
"Kom Edison."
Matte lyfte ner mig från bordet och bar mig till min korg invid hennes säng. Där somnade jag så småningom. Men snuttefilten från min mamma, med min lille husses t-shirt och med mattes hand på ryggen.
2 kommentarer:
Ibland är det så. Man är bara ledsen. Och då är det så. Kram på dig Sir Edison (eller om du inte gillar kramar så kommer jag gärna och kliar dig på magen någon gång)
Kramar till er allesammans
/Majsan
Skicka en kommentar