David var 9 år när han blev sjuk. Han vägrade att medverka i behandlingar. Han vägrade att låta någon göra någonting med honom. "Det är ingen idé", sade han. "Min kropp är för svag. Jag kommer ändå att dö."
Vad vi försökte tala honom till rätta. Vad vi försökte få honom att förstå att han visst hade en chans. Ibland lät han sig övertalas, ibland fick han slippa. Men ofta, alldeles för ofta, var läget så akut att vi tvingades hålla fast honom, hårt för att han skulle vara alldeles stilla och nålen kunna sättas.
Vi utsatte David för övergrepp efter övergrepp. Allt i syfte att rädda hans liv. Men vad jag lider av dessa övergrepp. Jag ser dem framför mig. Jag drömmer om dem.
Vad David led.
I Malmö håller en ordningsvakt fast en nioåring på ett livsfarligt sätt. Inte för att rädda hans liv. Jag såg filmen och ett avgrundsskrik tog plats i mitt hjärta. "Lära sig en läxa", såg jag att någon skrev på Facebook och "klappa ordningsvakten på axeln". Skriket inom mig växte sig djupare av dessa kommentarer.
Våldet mot David känns idag inte försvarbart, trots att det skedde för att rädda hans liv.
Våldet mot nioåringen i Malmö är ett exempel på ondska. Det var våld mot ett barn, ett barn som flytt för att få skydd. Inte någon gång, någonsin, kan ett sådant våld vara försvarbart.
