Nej

Nej, inte det här.

Du är värd det bästa. Du ska ha det bästa. Finaste vän. Inte det här.

Ett djupt andetag.

En dag i taget.


















www.fotoakuten.se

Fyra år och tusen nålar

Jag fick ett svar
Ett rakt besked
Nån dag kvar, inte mer
Det är så det e'

Jag andas tungt
Du sover lugnt
Mitt i en dröm
En sista sömn

Jag vet hur det e'
Det är så de e'

Håll mig hårt
En sista gång
Säg mitt namn
Älskling ljug, gör vad du kan

Se på mig, som du gjorde då
När jag var allt som du litade på
Det var då

----

Det känns som 1000 nålar
Jag går på krossat glas

(text: Martin och David Stenmarck)

Grey's anatomy

Det senaste avsnittet av Grey's anatomy handlade bland annat om en cancersjuk pojke som inte fick veta hur sjuk han var och att han riskerade att dö. Fråga mig inte varför jag plågade mig igenom avsnittet. En pojke på 11 år, en tumör på ryggraden, en operation som misslyckades. Men där upphör likheterna, tänkte jag. Eller?

Jo, David visste att han var sjuk. Han visste att han skulle dö. Jag och läkarna svarade på hans frågor, men faktiskt inte helt ärligt och sant. Jag tänkte att det var rätt att göra så. Det lät sunt. Men jag förstod inte att vissa frågor var för svåra att ställa. Jag förstod inte heller vilket behov David hade av att få veta. Ett exempel är när han frågade sin läkare om det fanns något lika sjukt barn som han som överlevt. Läkaren svarade nej men lade till att han inte träffat alla barn. David frågade då om man kan bli frisk utan mediciner. Läkaren svarade nej men sade att man inte ska underskatta naturens krafter. Sanningen var ju att allt hopp var ute. Men det sade vi inte.

Några månader innan David dog var vi till Turkiet. På väg hem konstaterade David att det var hans sista resa. Nu skulle han hem och dö. Jag kramade om honom och sade bara aldrig, aldrig. På julafton, hans sista, sade han att det var vår sista jul tillsammans, att jag skulle få fira kommande jular utan honom. Jag svarade bara att jag aldrig, aldrig skulle fira jul utan honom. Så fortsatte det. Det finns många exempel. David sade flera gånger åt mig att ta av mig hope-halsbandet. Det finns ju inget hopp, sade han. David, du känner väl mig, svarade jag. Jag ger aldrig upp.

Vi pratade mycket om döden, hur han ville dö, begravningen och vad som skulle hända efter döden.  Jag lovade att vi alltid skulle vara tillsammans. Vi var oskiljaktiga. Det var så många och svåra frågor och jag försökte svara. Jag bet ihop. Jag höll ihop. Men jag svarade aldrig David på hans svåraste och viktigaste frågor, de han inte kunde ställa rakt ut. Kommer jag att dö av cancern? När?

Varför svarade jag inte honom? Det var inte för hans skull. Det var jag som inte kunde hantera svaret. Att jag inte skulle få ha min David kvar.

Ja, Grey's anatomy. Verkligheten överträffar dikten. Och jag får leva med den.

Turkiet, oktober 2007