Kom tillbaka

Jag sätter mig ibland och bläddrar i Davids papper. Försöker förstå. Tar fram Agnes blogg som vi har i bokform. Minns Davids sista tid och den närmaste tiden efteråt med hjälp av hennes ord. Hon är spontan, funderar inte på grammatik eller meningsbyggnad. Hennes känslor bestämmer.

Orden i bloggen påverkar mig på olika sätt, vid olika tider, beroende på var jag befinner mig i sorgen.

Första meningen i ett inlägg den 22 mars 2008, två dagar efter Davids död, säger allt jag känner just nu, just här.

Snälla kom tillbaka David!

Frits, Frits, Frits

...tar all tid.

Jag är så långhårig att jag måste ha tofs i pannan. Drutt blir tjockare och tjockare eftersom han inte får någon motion. Och katternas låda stinker.

När Nikki blev av med sin box och fick börja gå ute på nätterna tog hennes tålamod slut. I lördags packade hon sina väskor och flyttade till en gård i Övre Rickeby. Hon har inte hört av sig sedan dess.

Ett möte

I måndags tog Drutt och jag en promenad med hussehusse och mattematte. Vi mötte en man som jag träffat några gånger och Drutt någon enstaka gång. Ni som känner Drutt vet hur han beter sig mot obekanta människor. Ja, allt annat än trevligt. Han brukar behöva tio minuter på avstånd innan han kan hälsa. Men inte nu. Till vår förvåning hoppade han överlycklig upp på mannen och försökte pussa honom. Han till och med pep av glädje. "Vad i hela friden?" sade mattematte.

Ja, vad kände Drutt?
Mannen var K-J:s, Agnes och Davids pappa.

Lite olycklig

Eksem, måste bada varannan dag.
Saknar mina katter och min Drutt.
Vill att min matte ska ha lite tid med mig.

Suck.

Sarahs "Du"

Det har varit så mycket en tid att jag inte hunnit gråta. Det betyder inte att sorgen lättat. I stället för att komma ut lägger den sig som en klump i bröstet. Den växer och jag vet att den till slut skär sönder mig.

Så, på jobbet, oförberedd, läste jag Sarahs inlägg "Du". Tårarna började rinna, lite längre ner övergick tårarna i gråt och när jag kom till kärleken mellan Jeppe och hans pappa brast allt. Jag tog skydd i vilorummet för att få gråta i fred.

Och varför läsa något som gör att jag gråter? Jo, för att texten ger odefinierbar sorg, smärta och ångest ord. Det obegripliga blir på något sätt hanterbart. Sorgen, smärtan som äter upp mig inifrån blir förstådd.

Läs, känn och njut av det vackra språket. Gråt.

Ride of Hope

I dag går de i mål, alla tappra cyklister som deltagit i Ride of hope. Bilderna är från gårdagens etapp Västerås-Uppsala med depåstopp i Enköping med hussehusse självklart i centrum. 11 mil!

Skratt, tårar, hopp, förtvivlan, skrubbsår, plåster, empati och goda bullar!

Mattes nya kärlek...

... heter Frits. Han är från Tyskland och är fyra år. Jag måste hålla med matte. Frits har de snällaste ögon jag någonsin sett.

Ja, nu är vi två hundar, två katter och två hästar i familjen. Nu ska vi bara skaffa en sköldpadda till, bygga oss en båt och sedan, attan du Noak, är vi också redo för syndafloden!

Min nya bästis...

... har inte taggarna utåt.

Saknar

Jag läser i boken som finns vid Davids grav. Jag inser att jag aldrig aldrig får glömma att det finns några som saknar David precis lika mycket som jag.

(Klicka på bilden för tydligare text)

Ondska

Jag satte på TV:n på förmiddagen för att se hur det hade utvecklat sig i Norge. Tio döda ungdomar var nu 84.

84 ungdomar, 84 David.

Jag rasade ner i det svarta skärande hålet där sorg, ilska och maktlöshet härskar. Samma hål som 84 familjer nu befinner sig i. Men med en skillnad. Jag kan känna tacksamhet. Jag kan känna tacksamhet över att mitt barn fick somna i min famn, med min hand på sitt hjärta, utan rädsla.

I mitt svarta hål finns ingen ondska.