Musse och Musse

Ibland, när som helst och i vilka situationer som helst, far ett ord genom huvudet. En tanke. Hans namn. David. I de situationerna undrar jag ofta varför hans namn kommer just då, varför just där. Jag, som är så lite andlig man kan vara, tänker ändå att det faktiskt kanske är så att David sitter vid sitt stora vackra berg och just då tänker på mig och vill ge mig sin kärlek. För att finna stöd för att han finns i en annan dimension letar jag i minnet efter andra händelser då han plötsligt varit hos mig. De finns. Och så minns jag en händelse som inträffade några dagar innan han dog. För att ni ska förstå min berättelse måste jag ge er lite bakgrundsinformation. Den gäller två saker.

David stod mycket nära sin gammelmormor och gammelmorfar, som båda dog innan David blev sjuk. Gammelmormor och gammelmorfar bodde i samma bostadsområde som David och han träffade dem ofta. Gammelmormor tyckte mycket om hans namn. "Äntligen ett barnbarn som fått ett riktigt fint namn!" Ja, David var som ett barnbarn för sin gammelmormor och gammelmorfar. Ett särskilt älskat barnbarn.

Ni måste också veta det, att i familjen, innan David föddes, fanns två hundar, Musse och Chaplin. David älskade att höra berättelser om dem, särskilt om Musse som var en mycket personlig och egensinnig liten westie.

Så tillbaka till kvällen, kort tid före Davids död.

Vi var i köket och David låg i soffan. Han hade inte varit vaken på nästan hela dagen när han plötsligt ropade:

"Mamma mamma, kom!"
"Jag är här. Vad är det, David?"
"Musse och Musse! Jag ser dem! De kommer hitåt! De springer nerför backen!"
"Vilken backe, David?"
"Backen från där gammelmormor och gammelmorfar bor!"

Dröm kanske, eller hade han redan börjat sin resa?

Födelsedag, sommarlov...

De dödas födelsedagar

Det är inte som om vi behöver påminnas om våra döda.
De döda lämnar oss inte i fred.
Deras födelsedagar är alltid deras födelsedagar.
Den blomstertid kommer inte.

I dag lånar jag Bodil Malmstens ord. De är brutala, som livet denna tid.

Jeppe, Linn, Lina, David och Gustav. Ingen av dem får sjunga om den blomstertid som nu kommer. Davids klasskamraters sång hörs till hans grav.

Det är den 14 juni 2011. I dag skulle David ha fyllt 15 år.

www.fotoakuten.se

Blommor

Nu är trädgården alldeles underbar. Allt blommar. Vilket lugn det ger att bara gå omkring och titta, dofta och njuta. Leone, Drutts stackars uppfödare, har tagit dessa bilder. Titta och njut. Och gissa gärna vad det är för blommor!

Här är universums ljuvligaste lilla blomma, min kära Kajzza.

Falling down?

En kommentar från en läsare som upptäckt min David. Jag blir varm om hjärtat och känner en sorgsen tacksamhet.

I torsdags tittade jag på ett avsnitt av Criminal Minds. En mamma mördade flera personer på årsdagen av sin sons död. Hon upplevde att ingen mindes eller sörjde sonen och detta kombinerat med skuldkänslor hade fört henne till vansinnets rand. Jag tänkte det när jag såg avsnittet och jag fick det bekräftat nu. Hon hade behövt starta en blogg. Hon hade behövt en visommist-grupp där hon hade kunnat älta skuldkänslor. Hon hade behövt vänner.

Jag vet att det inte är så enkelt. Men det kan väl få vara det här i pudelvärlden? Och jag lovar er mina vänner. Era kommentarer och ert tålamod med mitt ältande hjälper mig att inte ta steget över kanten. Kärlek! Massor!

Min David.

Pudeln i ett nötskal

Drutt och mattematte är kränkta och ursinniga. Hets mot hundgrupp, skriker de. Hets mot hundgruppsmattar! Missbruk av yttrandefriheten!

Tillsammans sliter de ut sida efter sida i boken och spottar fräsande ut ord som "inskränkta pensionärer" och "intetsägande ögonhålor".

Jag och matte tar saken med ro. Vi vet att vi är levande bevis på motsatsen. Eller hur? Läs och döm själva.

Ur Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Pudlar är som bekant sådana där krullhåriga hundar som ägs av inskränkta pensionärer, mycket ensamma och ömhetstörstande damer eller portvaktsfruar som sitter och ugglar i sina murriga lägenheter. Pudlar kan vara svarta eller aprikosfärgade. De aprikosfärgade är odrägligare än de svarta, som inte luktar lika gott. Alla pudlar stormskäller för minsta småsak, men särskilt när det inte händer något. Stelbent trippar de efter sin husse eller matte utan att röra på resten av den korvliknande kroppen. Framför allt har de små svarta, stickande ögon i intetsägande ögonhålor. Pudlar är fula och dumma, underdåniga och självgoda. Det är pudeln i ett nötskal.

Tårar

Ett fint och kärleksfullt meddelande till dig från klassen får mig att börja gråta. Sköna varma tårar som dock övergår i uppdämd saknad och smärta. Jag sätter mig ner i det fuktiga gräset vid din gravsten och gråter. Gråter och gråter. Så stannar jag upp och tänker. Det är inte jag som är död. Det är du. Du behöver min kärlek, inte mina tårar. Och jag minns hur du fruktade mina tårar ibland mer än sjukdomen. Om jag grät fanns ingen trygghet i ditt liv.

Jag torkar tårarna, reser mig upp och inser att jag måste vara rädd om mig. För att orka. För att orka leva vidare.

För din skull, älskade David.



Ur dagboken, september 2006, David till dr F
"Nästa gång du ska lämna ett tråkigt besked till en familj, gör det till föräldrarna först. När de har gråtit färdigt kan de åka hem och berätta för barnet."

Pudelrapport

Jag har det bra. Jag lever med hussehusse och mattematte och följer med dem både hit och dit. Ena dagen snickrar jag, nästa är jag på kundbesök och den tredje dricker jag kaffekask med gubbarna i hamnen. Jag har fått två nya bästa vänner, två barn som bor nära mattematte och hussehusse. De får låna mig så mycket de vill och vi hittar på massor av bus.

Matte då? Henne undviker jag. Hon är trött och sliten och gör inte en pudel glad. Säger dessutom att jag blivit olydig och muttrar något om att tiggeri borde vara förbjudet på fler ställen än i Sala.

Drutt? Har blivit världens mest mattiga hund. Åh, så fjantig. Dagmatte till honom sökes fortfarande.

Musikminne

Så hörde jag den igen. America med Santana. Senast var sommaren 2007 då David spelade den i bilen på väg till Uppsala.

"Mamma, lyssna! Lyssna på gitarren! Hör!!!"



"Mamma, förstår du hur sjutton man kan spela så?"

Älskade saknade David. Så många gåvor.

Olyckliga Lotta

Till och med blommorna gråter i huset i skogen.

Jag har flyttat. Jag bor hos mattematte och hussehusse nu. Det är svårt men både Drutt och jag mår bäst av det.

Drutt bor kvar i skogen. Problemet är bara var han ska vara när matte jobbar. Någon som vill bli dagmatte till en Druttskrutt?

Skilsmässa?

Hur ska vi göra? Sedan ett par månader går vi bara och stirrar på varandra. Vi kan inte kommunicera. Vi ryker upp ihop så hårtussarna far så fort inte någon av våra mattar är i närheten. Jag har blivit en liten rädd pudel som stryker runt väggarna. Drutt har blivit en terminator med blicken inställd på det edisonska släktet.

Det var så här en gång förut. Det var när vi flyttade och Drutt bestämde sig för att ta kommandot i den nya bostaden. Vi redde ut situationen och blev bästa vänner igen. Men nu är det mycket värre och jag förstår inte varför.

Hur många chanser ska jag ge grabben? Jag får magsår av detta och Drutt mår naturligtvis inte heller bra. Hjälp!