Månadens gästbloggare: Agnes berättar om trafikolyckan

Somnade i Eskilstuna. Marcus skulle väcka mig när vi kom fram till en kiosk där vi kunde köpa cola. När jag vaknade nästa gång var det för att det skumpade som fan och huvet rycktes bort från fönsterrutan jag hade det mot. Där stod vi. Hade glidit ner för en brant sluttning. Bilen hade av nån anledning snurrat runt och de var det som räddat oss från att köra rätt in i ett träd. Vi hade lånat en cab av Marcus farbror och den var sjukt låg så den kunde stannas av gräset. Hade vi haft en högre bil hade vi åkt rätt ut i skogen. Sen gick allt fort, folk hoppade ur bilarna och jag kände hur nacken började göra förbannat ont. Marcus klarade sig utan skador men var ordentligt chockad.

Jag har på nåt sätt blivit immun mot sånt här och tyckte inte ens att de var konstigt att de hänt oss. De enda är att jag har insett hur lätt det är att faktiskt köra av vägen.

Nacken var en muskelbristning och bilen är bara att skicka till skroten. Vi hade en otrolig tur och är tacksamma för att vi lever. Ett tips är att om det bara är två personer i bilen, så bör den som sitter brevid aldrig somna.

Davids födelsedag

Den 14 juni. Davids födelsedag. I dag skulle vår lilla husse ha fyllt 13 år. Åh, vad han såg fram emot att bli tonåring. Vi är så ledsna i dag. Hjärtat värker av en fruktansvärd, ofattbar saknad. Kära lilla älskade David. Varför?

David sade ofta att han trodde att han skulle dö när han var fjorton år. Jag vet inte om det var för att lugna oss eller om han verkligen trodde det. Kanske tyckte han att 14 år lät långt borta och hoppades att han skulle leva så länge. På begravningen sade Jesper, en av Davids bästa vänner och lite av en idol för David: ”David, du lovade mig att du skulle leva tills du var 14.”

September 2007
”Mamma, jag tror att jag kommer att dö av cancern. Men inte förrän jag är 14 år. Det är bra. Då hinner jag vara tonåring ett tag. Men jag hoppas att jag lever tills jag är 15. Man vill ju inte dö utan att ha haft … ja, du vet.”

”David, om du vill ha sex nu kan du ju önska dig det på Min stora dag… AJ, AJ, SLÅ INTE SÅ HÅRT! AJ DAVID, SLÄPP MITT HÅR, AJ, AJ, AJ, DAVID SLUTA, DET GÖR ONT, SLÅ MIG INTE I HUVUDET, AJ!”

De smällarna hade matte gjort sig förtjänt av!

Vi tänker i dag på barncancerfonden, insamlingen Bragdhundhusse 2008.

Änglavakt

Agnes är på Katrineholms sjukhus efter en trafikolycka. Hon verkar ha klarat sig med en muskelbristning i nacken men ska kollas mer under kvällen. Hon och hennes pojkvän har haft en sagolik tur. Eller var det änglavakt? David lovade att alltid se till henne och skydda henne mot allt ont.


Agnes är upprörd. På olycksplatsen, bland brandbilar och ambulans, var det flera förbipasserande som stannade och fotograferade henne, pojkvännen och bilen med sina mobiltelefoner. Hur är man skapt då?

Brev till min lilla husse den 20 februari 2006

Det här brevet hittade vi häromdagen.

Jag skrev det den 20 februari 2006. Min lilla husse var inlagd på sjukhuset. Jag var bara tio veckor då.

Hej David, igår tog hussehusse ut mig i skogen vid ett ställe som heter Vallby. Det är skönt att vistas ute bland träd och buskar men tungt att gå i det där som människorna kallar snö. Men jag glömde att bajsa där ute så det gjorde jag på hussehusses sovrumsmatta när vi kommit hem. Det är varmare där och hussehusse tar ju bort skiten genast.

Efter lunch bestående av torrfoder och en gammal toffel sov jag middag.

På kvällen följde jag med mattematte och hussehusse till stallet och tittade på när lillmatte red på en väldigt stor pudel som heter Nikki. Den hoppade över stora bockar. Jag var inte imponerad för jag vet att det där kan jag också göra, om mattematte befriar mig från kopplet och ger mig en chans.

Många kramar

Edison

P.S. Lillhusse! Jag har hört att du snart kommer hem. Kul!!! Då kan vi leka med alla dina grejer. Vov vov vov vov. D.S.

Vi hade hela livet framför oss. Hoppades vi.



Februari 2006: David hårt tagen av cytostatikan men så lycklig över sin lilla hundvalp, ljuset i hans liv.

Veni vidi vici

Det är inte lätt att imponera på okunniga människor men jag tror ändå att alla på agilityträningen ikväll insåg vem som är stjärnan i familjen.

Vi backar bandet lite: Drutt har ont lite överallt i kroppen, ryggen kanske, så han får bara gå korta koppelpromenader. Vi vet inte vad han har gjort men som han studsar och far är det inte konstigt om han gör illa sig. Eftersom han inte verkar bli bättre får nog stackars dr Drutt besöka en veterinär i morgon. Han har ju haft några fästingar också så han får nog räkna med ett stick i benet, stackarn.

Så, den andres bröd… Jag får gå lös och ledig utan att jag behöver vakta på Drutt. Jag får gå långa skogspromenader där jag kan njuta av fågelkvitter och inte behöver valla in Drutt när han drar sina repor. Men det bästa av allt: Ikväll fick jag vara stand-in på agilitykursen. Inte har de talat om vilket paradis kursen är! Söta små pudelflickor och läckra terrierhannar. Jag spände upp mig i all min tjusiga manlighet och for runt banan som en gasell. Matte pustade, stånkade och ropade efter bättre sportbehå och inkontinensskydd men vad brydde jag mig om det? Nada, för vem kom, vem såg och vem segrade?

Sir Edison förstås!

Väntan

Då väntar vi på sommaren. En till sommar utan David.

Det har varit så mycket väntan. Väntan på diagnos, väntan på svar på biopsi, väntan på röntgensvar, väntan på behandling, väntan på provsvar, väntan på att mediciner ska ha effekt, väntan på att värden ska förbättras, väntan på operation etc. Och till sist en omänsklig väntan på slutet.

Det enda sättet för att inte gå under har varit att ta en dag i taget, och i långa perioder, en timme i taget. Det har även varit det enda sättet för att kunna ta vara på fina stunder, leenden, skratt och harmoni.

Men även nu, efter Davids död, fortsätter vi att vänta. På vad? Ännu en katastrof? På att David ska komma tillbaka? På att smärtan ska gå över?

Ofta känns det som om vi bara fördriver tiden. Medan vi väntar.

Tänk på Godot. Alla vet att han aldrig kommer. Ändå fortsätter de att vänta. Pjäsen sägs bland annat symbolisera människans eviga väntan på det obestämbara men också att hoppet alltid finns kvar.

Är vår väntan en form av hopp?
Är det så? Finns hoppet ändå kvar, trots att vi förlorat allt?

Hoppas vi fortfarande på att vakna upp från denna mardröm?


Foto: http://www.fotoakuten.se/

Omplacering

På grund av hennes allergi söker vi ett nytt sommarhem till

Agnes

17 år, snart 18, olika hårfärger från dag till dag. Glad, omtänksam och framåt tjej med ett jäkla humör. Gärna lydnad (lycka till). Kräver ett fast förhållningssätt där det är viktigt att du visar att du är hennes ledare. Du får vara beredd att hålla hårt i plånboken.

Helst på landet. Sjötomt och egen brygga. Hennes mamma vill kunna hälsa på vid fint väder. Fullständig uppassning krävs vid dessa tillfällen.

Pojkvän medföljer. Men han kan variera.

Så trött på matte

I dag var matte figurant vid examensprov för terapihundar. Ni må tro att hon var engagerad när hon kom hem. Jag vet inte vad hon höll på med. Vid matbordet tappade hon saker hela tiden och bad mig hämta dem. Kunde jag väl göra. Sedan höll hon på med en massa cirkuskonster. Kunde jag väl ställa upp på. Men jag förstod inte varför jag skulle gå omkring med en tejpbit över ögat. Men ok, det kunde jag väl också göra. ”Men Edison”, sade hon. ”Du ska försöka ta bort den.” Varför det? Jag kände mig ju tuff ju.

Men sedan blev det allvar. Hon sade till mig och hussehusse att nu var det minsann slut med detta ”tappande” av mat. Va? Det är ju hussehusses och min bästa stund på dagen. Han lagar mat och jag städar upp det som hamnar på golvet. ”Ja, men Edison får inte ta maten förrän du har sagt varsågod”, sade matte till hussehusse. Vilket larv. Som straff hoppade jag upp på matbordet när ingen såg och snodde en bit kycklingfilé.

På agilityträningen i onsdags fick matte agera hund när de övade framför- och bakomombyten, eller vad det nu heter. Hon var riktigt duktig. Hon kan få fortsätta att vara hund. Världens första tvåbenta terapihund! Och jag får fortsätta att knycka mat, i lugn och ro.

Millennium Falcon

Lego är världens mest geniala leksak, skriver Jostein Gaarder i den underbara boken Sofies värld. Det kan jag verkligen hålla med om. Med lego är ingenting omöjligt. Man kan skapa alla världar man drömmer om.

David älskade lego. Tack vare det kunde vi göra sjukhustimmarna mer än uthärdliga. Även hemma var det mycket legobyggande.

”Mamma, jag tycker att vi köper ett nytt lego och en flaska vin och har en riktig myskväll!”

Vi blev riktiga legoexperter! David byggde fritt och skapade hela legostäder på golvet i sitt rum medan matte älskade att knåpa efter ritningar.

Vi byggde allt i Star Wars-serien, som till exempel Hyena Droid Bomber, Republic Attac Shuffle, Anakin`s Jedi Starfighter, AT-AP Walker, Spider Droid. Efter det gick vi över på Castle och byggde riddarborg efter riddarborg. Vi byggde Bionicle, Exoforce och Creator.

I februari 2006 hade tumören med hjälp av cytostatika krympt från 10 cm till 2 cm. Professor G skulle nu göra ett försök att operera bort resten. Det var en svår operation eftersom tumören satt mycket illa till och han gav oss inte mycket hopp om att få bort allt. Matte berättade för David att tiden går så sakta när man sitter och väntar under en operation.

”Då vet jag! Vi köper ett stort lego och så ska du ha byggt färdigt det när operationen är klar!”

Ja!

Ur dagboken den 16 februari 2006
Efter fem timmars operation kom professor G ut och berättade, strålande glad, att de hade fått bort hela tumören. Nu höll de på att avsluta och sy igen. Medan vi pratade blev dock G kallad tillbaka till operationssalen. David hade drabbats av en blödning då ett stort kärl brustit. Jag fortsatte att bygga lego i ett rasande tempo samtidigt som jag fick rapporter genom dr R. Det var lite kaotiskt, berättade han, det blir så när det inträffar en blödning. Läget var tack och lov snart under kontroll. Efter ytterligare tre timmar fick jag äntligen träffa David. Han var så onaturligt vit. Han fick blod i fyra infarter. Det var dränage satta på flera ställen. Syrgas, morfin, vätska, epidural och så all övervakningsutrustning. Jag frågade honom om han hade ont men han var bara intresserad av en sak:

”Är skeppet färdigt? Var är det? Blev det snyggt?”

Dreams come true

Igår när jag satt på balkongen och tittade ut trodde jag att jag drömde. Jag fick gnugga ögonen flera gånger om. Nere på gångbanan kom min Tobias! Och Kajzza, och Malva, och Monya, och Leone! Vilken lycka!

Vi blev alla så glada att ses att vi kissade på oss flera gånger om. Ja, kanske inte mattarna.

Tobias är lite svårflörtad men jag ger inte upp. Är man kär så är man. Drutts syster Monya är inte så tokig hon heller så jag uppvaktade henne flitigt när Tobias gömt sig.

Oj oj oj, vilken kväll.

Kajzza var så slimmad och fin i kroppen och busade runt med oss i lägenheten. Malva var mest intresserad av att pussa matte.

Men sedan åkte de hem.

Jag snyftade i två timmar. Men jag vet. Det är bättre att ha någon att längta efter än att vara så ensam att det inte finns någon att sakna.