Breakdance

Nä matte, det var inte jag.

Jaså, Drutt var i köket med dig. Hm …

Men det var inte meningen.
Jag tappade honom …

Vilken breakdance, hihi …

Lasse

I helgen passade jag på att umgås med en kompis till hussehusse, Lasse. Honom tycker jag om. Djävulen visar emellanåt sitt fula tryne även hos vuxna och vi håller nu klor, tassar och tummar för att Lasse har besegrat honom. För en kort tid sedan förlorade Lasse sin lilla fina hund Stina och jag känner hur mycket han saknar henne.

Hur mår du?

Tjoho!

Matte, skriv upp två timmars praktik i min terapihundsbok!

"En frisk bästa kompis"

Det där med vänner är ett svårt kapitel när man hamnar i kris. Man blir så otroligt förvånad och ledsen när man upptäcker att sådana som tidigare varit nära drar sig undan eller till och med flyr. Det var så många gånger vi såg vänner gömma sig bakom hyllor på ICA Maxi, så många gånger vi såg vänner springa ut bakvägen från stallet när vi kom dit.

Vi blev ledsna då.

De som undvek oss hade väl sina skäl till det, egna problem kanske, men vi blev ledsna. Nu kommer det ibland ett mail eller ett SMS: ”Hej jag har velat lämna er i fred, hör av er om ni orkar.” Nej, det orkar vi inte. Inte nu. Det är för sent. Och så bra för er förresten. Bollen liggen hos oss och ni behöver inte ha dåligt samvete.

Tack och lov finns det vänner som orkar lyssna, fråga, bry sig om. De betyder allt. Tack och lov finns det vänner som det går att prata normalt med och få vila ett tag från kampen, smärtan och sorgen. Ofta är det människor som själva har en tragedi i bagaget men det behöver det inte vara. Gemensamt är dock att de bär på en medkänsla som inte överskuggas av egen rädsla.

I kriser dyker det också upp nya typer av ”vänner”. Efter ett tag märker man att de livnär sig på lidanden. Anders Paulrud kallade dem ”katastrofhyenor” i sin bok ”Fjärilen i min hjärna”. De kännetecknas av att de inte vill prata om annat än det trasiga, svåra och inte glädjer sig åt framsteg. De låter en inte vila från smärtan utan vill alltid vara där och rota. Det är kanske människor som har ont och som inte vill vara ensamma om sin smärta. Jag vet inte. Deras medlidande känns i alla fall inte ärlig. Och oj vad bloggandet är till glädje för dem. I den världen kan de riktigt vältra sig i dödskamper, smärta, sorg och förnedring. De skriver medkännande kommentarer men döljer att de lever på blod.

Barncancerfonden ger, på sin hemsida, råd om hur man som vän kan stötta en familj med ett sjukt barn. Råden är så självklara - även i andra krissituationer - men ack så svåra att följa:

Ta kontakt även om du inte vet vad du ska säga. Säg exempelvis bara "Hej, jag ville bara höra av mig." Skicka SMS, skriv brev, berätta om vardagliga saker, visa att du finns där - även om du inte får svar alla gånger.

Gör spontanbesök - hälsa på! Ibland kanske det inte passar, din kompis är för trött eller familjen orkar inte ta emot folk. Men det betyder mycket att du visar din omtanke.

Våga fråga om sjukdomen. Då visar du att du vill förstå hur din kompis/familjen har det.

Glöm inte din kompis. Ska du ha fest? Bjud in din kompis så att han eller hon inte känner sig bortglömd.

Du som vuxen kan exempelvis ställa upp som barnvakt och göra roliga saker med syskonen som ofta blir eftersatta.

Hjälp till med vardagssysslor som att städa, tvätta, handla och laga mat.

Ibland orkar inte helt enkel inte kompisen eller familjen ta kontakt med sina vänner och bekanta. Då är det viktigt att du upprätthåller kontakten, och visar att du finns där.

Ur dagboken augusti 2007

David: ”Markus, du fyller ju snart 12 år. Vad önskar du dig då?”
Markus: ”En frisk bästa kompis."

Tok heller

Jag vet inte vad som händer med mig. Jag är en pudel som kan uppföra mig bland folk. Jag går oftast lös och jag är vänlig och snäll mot alla. Jag jagar ingenting och kommer på inkallningar (oftast, om jag inte har öroninflammation). Men så fort jag kommer till brukhundsklubben förvandlas jag till en pajas. Jag gör allt för att få uppmärksamhet och jag struntar i vad matte säger. Jag knycker saker och drar järnet runt området. Matte blir vansinnig milt sagt. Hon brukar nonchalera mig och övergå till att träna Drutt istället.

Idag skrek matte ”NEJ” så högt hon kunde när jag drog iväg med en plastkon istället för att komma på en inkallning. Jag tänkte sedan att det nog var bäst att göra som hon säger men hur kul är det? Okej då, jag kan väl komma när du ropar men jag tar ett steg i dag och ett steg i morgon. Okej då, jag kan väl lägga mig på ligg men det får ta sin lilla tid. Lite platsliggning provade vi på också. Men då låg det ett plastlock på marken som bara skrek om bli runtburet på området.

Matte är hes nu.

Ha så trevligt nu alla som ska träna lydnad i helgen med Leone. Matte hade behövt vara med men hon ska snyfta tillsammans med Barncancerfondens vi-som-mist-grupp. Hon behöver det också. Jag och Drutt får en skön helg, ingen lydnad, inga ”NEJ”, bara skogspromenader och glasstrutar. Tjock? Bortskämd? Jag?

Tok heller.

Träning och Beach 2009

Oj oj oj vad träningen har blivit avancerad och viktig nudå. Vi som är mer eller mindre autodidakta agilityhundar får börja om från början. Jag får inte ta några balanshinder förrän min "targetträning" har gett resultat. Blir lite sur. Agnes har i alla år tjatat om det stora traumat när hon, 6 år och styv i korken, kom till simskolan och genast förpassades till barnbassängen eftersom simlärarna inte accepterade hennes blandning av hund-, katt- och människosim. Nu förstår jag henne. Hon hade simmat på djupt vatten sedan hon var fyra år och jag har minsann tagit vippbrädan sedan jag var ett!

På tal om simning måste jag påminna er om att Beach 2009 närmar sig. "Och?" undrar ni om ni är kloka men matte har faktiskt ett bra bantningstips:

Köp en McChicken på McDonalds, ät den och vänta sedan i 20 minuter. Såvida ni inte har TV på toaletten bör ni dock vänta med att äta den tills efter det där TV-programmet ni sett fram emot hela dagen. Och var inte oroliga, den gröna färgen i ansiktet försvinner över natten.

Kloka barn

På skogspromenad den 11 juli 2007

David: "Jävla Gud som gav mig cancer!"

Matte: "Jag tror inte att det var Gud som gav dig cancer. Jag tror att det var djävulen som ligger där nere och puttrar och som hittade ett kryphål att visa sitt fula tryne. Ja, ungefär som ett datavirus som tar sig genom en brandvägg."

David: "Jaha du mamma, så det är din teori om cancer. Intressant. Jag tror att det uppstår ett programmeringsfel i några celler. De rensas inte bort av kroppen utan börjar växa okontrollerat."

Världens bästa Tim

Världens bästa Tim har somnat in. Efter att i över fyra år har kämpat mot sin hjärntumör.

Tim, barnambassadör för Nalles resa, blev 12 år.

Vi tänker på hans föräldrar, lillebror och lilla hund. Vi vet hur ont det gör.

Vi tänker på Tim och vi kommer aldrig att glömma den fina fina killen. Vi har följt hans kamp via hans föräldrars blogg och Nalles resa.

Igen finns det anledning att ställa Agnes fråga:
"Är du nöjd nu jävla cancer helvete, när du tagit ännu ett barn från världen?"

Flytt?

Röstningen är avgjord. Som sanna demokrater rättar vi oss naturligtvis efter folkets röst. Skatteåterbäringen kommer att gå till ett litet hus på landet! (Ja, pengarna räcker nog till några blommor att ställa på den eventuella altanen men säg inte det högt, hm.) Vi ska på två visningar i helgen. Gulliga ni och tack, men det blir inte i Norrtälje eller Norberg. Vi kan hälsa på någon gång istället!

Det är mycket kluvet är flytta från lägenheten.

Här finns vår lilla husses doft kvar. Hans rum är orört. Kläderna hänger där de ska. Alla PS2-spel står i den ordning han ville ha. Han var ordentlig med sina saker vår lilla kille.

Hur ska vi kunna packa ner hans kläder, böcker, spel, lego, svärd och veta att de aldrig ska packas upp igen? Vad ska vi göra med allt?

Här stannade vår lilla husses hjärta, här andades han sina sista andetag. Är vi inte då för evigt förbundna med lägenheten?

Men samtidigt känns det som om vi går omkring i ett museum. Det befäster vårt icke-liv.

Fan fan fan.
Varför fick inte vår lilla husse vara kvar hos oss?

”Köpa en till hund” kom på andra plats i omröstningen men matte har nog fått sin brukshund i alla fall.

MEN HALLÅ GRABBEN, DU ÄR VEGETARIAN!!!

Oj, här gäller det att vara med.

Skatteåterbäring

För första gången på många år får matte tillbaka på skatten. Hon har stora planer. Hm, jag tror inte att hon har sett hur mycket, eller ska vi säga hur lite, hon ska få tillbaka. Men låt tanten drömma! Hon har, som sagt, stora planer:

Köpa en liten stuga på landet
Köpa en till hund, en brukshund
Köpa en ny häst

Ja, jag förstår att hon vill köpa ett nytt hus för här har dammråttorna gjort myteri.

En till hund? Men hallå, fostra Drutt istället!

En ny häst? Ok då, men bara om vi gör korv av Nikki. (Jag är stolt över att vara ett rovdjur!)

Nej, jag har tre andra förslag till matte.

Gå en matlagningskurs. (”Mamma, blir det köttbullar eller korv till makaronerna i dag?”)
Sticka färdigt vintertröjan Sofia skulle ha fått på sin ettårsdag den 31 januari.
Börja pensionsspara

Visst är det tur att någon står för förnuftet i denna lilla familj?

Jag har sett att andra bloggar har så roliga omröstningar och jag vill inte vara sämre. Rösta på vad ni tycker att matte ska göra med skatteåterbäringen!

Du måtte vara stark

Du måtte vara stark
händer det
att mänskor säjer
till mej

Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka mänskor böjs inte
De bryts

och brister

Märta Tikkanen, 1978

"Århundradets kärlekssaga"

Foto: www.fotoakuten.se