In memorian

David Johansson

den 14 juni 1996 -
den 20 mars 2008

Hur kan jorden fortsätta snurra
Hur kan våra hjärtan ännu slå

Vår älskade David
Kan någon förstå hur mycket vi saknar dig


Tänk på barncancerfonden

www.barncancerfonden.se/2326 eller pg 90 20 90-0

Bildspel gjort av Agnes den 22 mars 2008

Varför?

Det är så många minnen just nu.

Den 17 mars 2008 var en fruktansvärd dag för många. Vi satt i soffan bredvid David som var på gränsen till medvetslös. Varje andetag var en kamp för livet. TV:n stod på, det var nyheterna. Vi fick veta att två små barn, Max och Saga, kämpade för sina liv efter ett brutalt överfall mot dem och deras mamma. Efter en stund meddelades att barnen hade avlidit. Det var många känslor. Ilska, vrede, sorg, maktlöshet, förtvivlan. Att se vår lilla husse kämpa för varje andetag samtidigt som två små barn brutalt slås ihjäl. Varför? Varför? Varför? Barn ska inte dö! Vad är det för ondska?

Karin Fossum är en norsk författare som skriver psykologiska romaner i form av deckare. Lite övertydliga kanske men bra. I den senaste boken ”Den onda viljan” sitter kommissarie Seijer och funderar. Han tänker att eftersom det går att lära hundar att nosa rätt på narkotika, cancer, lik, ja det mesta, borde det gå att lära dem nosa reda på skuld. Men sedan tänker han att skuld kanske inte alltid hänger ihop med att vara skyldig.

Jag ska berätta en sak. Vi hundar känner redan människornas skuldkänslor. Det behöver ingen lära oss. Nästan alla människor plågas av skuldkänslor. Varför? Om man utifrån sina kunskaper, sitt förnuft och sin medkänsla gör sitt bästa i varje situation behöver man väl inte känna skuld? Det kanske blir fel men man har ju i alla fall försökt att göra rätt. Mer kan ingen begära. Å andra sidan kanske skuld hänger ihop med att känna ett ansvar, att ta ansvar för saker som händer i livet, att inte skylla på någon annan, att inte vara ett offer. Ja, så kan det vara. Usch vad det verkar vara svårt att vara människa.

Christine Schürrer är dömd för morden på Max och Saga. Trots det tror jag inte att vi hundar kan känna ens några doftspår av skuld hos henne. Beror det på att hon helt saknar förmågan till empati? Eller att hon inte tar ansvar för sina handlingar? Både och kanske. Är hon en människa då?

Jag undrar hur ondska doftar. Som en cancertumör kanske.

Max och Saga. Vi tänker på er och er familj, särskilt idag.

Det blir sorgliga inlägg nu men något annat är tyvärr omöjligt. Vi är snart på banan igen. Matte var på möte med agilitysektorn igår och hon funderar på att åka med de andra medlemmarna på agilitytävlingar på Gotland veckan efter midsommar. Först tänkte hon bara ta med Drutt men jag håller på och övertalar henne att få följa med. Jag tycker att matte är lite larvig när hon tycker att det är för höga hinder för mig (jag måste starta i large). Jag kan ju träna på låga hinder. Hjälp mig att övertala henne!

Foto: www.fotoakuten.se

Vem är Mikael Persbrandt?

Min stora dag är en organisation som infriar svårt sjuka barns önskedrömmar. Det kan handla om allt möjligt, åka isbrytare, mjölka en ko, träffa en kändis, få en hund. Sjukhuset väljer ut de barn som ska komma i fråga.

Davids dröm var att bli filmregissör och spelkonstruktör (och läkare och FN:s generalsekreterare). Min stora dag hade ordnat så att David skulle få åka till London och vara med på en filminspelning med regissören Danny Boyle som tidigare gjort bland annat ”The Beach”. Tyvärr hann David bli så dålig att vi insåg att han inte skulle orka med resan. En kväll i november 2007 ringde Louise från Min stora dag. Hon sade att Mikael Persbrandt hade hört talas om David och gärna ville ta hand om honom under en inspelningsdag i Gamla Stan i Stockholm istället. Vi pratade med David:

”David, Mikael Persbrandt vill ta med dig på en filminspelning!”

Agnes jublade och hoppade jämfota bredvid. Persbrandt, eller Gunvald Larsson rättare sagt, är en av hennes stora idoler. (Det ska hon nog inte säga högt om hon söker till polisskolan.)

”Vem är Mikael Persbrandt?” frågade David.

Agnes suckade högt.

”Det är han som spelar Gunvald Larsson i Beck-filmerna!”

”Jag hatar svenska polisfilmer. De är helt värdelösa. Någon sådan filminspelning vill jag inte gå på!”

Då var Agnes i upplösningstillstånd: ”Snälla, snälla, snälla David!”

”Aldrig!!!”

Nåja, på Min stora dags hemsida såg jag att Persbrant till sist fått uppfylla en önskedröm. Men stackars Agnes har inte hämtat sig än från när hon nästan fick träffa Gunvald Larsson.

Davids stora dag blev - efter hans förslag - istället på spelutvecklingsföretaget Dice i Stockholm. Där fick han bland annat spela de då inte utgivna ”Battlefield Bad Company” och ”Mirror’s Edge” tillsammans med testkörare från hela världen. David var så glad och lycklig. Som avskedspresent fick han dessutom en XBox 360-konsoll, massor av spel och andra produkter. När han gick ut från Dice för att åka limousine hem till Enköping kastade han sig om halsen på Louise från Min stora dag och sade: ”Jag älskar mitt liv.”

Dagen på Dice blev Davids sista utflykt.

Efter Davids död fick vi ett brev från Dice:
”David berörde våra hjärtan och spred en stor glädje runt omkring sig.
Det betydde mycket för oss att ha honom på besök.
Vi har startat ett samarbete med Min stora dag, med David som inspirationskälla.
Våra tankar går till er
Många kramar”

På Min stora dags hemsida såg jag att Dice har hållit sitt ord. Hurra för dem!

Visst är det fantastiskt att det finns organisationer som vill skapa glädje när livet är svårt, såsom Min stora dag och Nalles resa?

Undrar vad jag skulle göra om jag fick en önskedag. Korvgrillning på en egen ö med alla mina hundvänner och Tobias, kanske? Drutt skulle nog vilja ha en mysdag på tu man hand med matte. Vad skulle ni göra?

Foton: Dice den 16 november 2007, tagna av Louise på Min stora dag

Kursavslutning

Igår gick vi äntligen i mål i vår kurs i rallylydnad. Jag förstår inte varför man ska hålla på och snurra, vända, sitta, ligga för att få korv. Mattematte ledsnar efter en halvtimme och sedan sätter hon sig och äter korv: ”Åh, vad jag är snurrig i huvudet”, säger hon. Vem är inte snurrig i huvudet? Jag får fortsätta med matte som då turas om mellan mig och Drutt.

Vet ni vad matte sade när vi skulle gå en bana? ”Jag tar den tråkiga hunden först”, sade hon. Jag satte mig för att titta men förstod inte riktigt varför hon skulle ta en annan hund när hon har två egna. Men vem tror ni hon menade?

Moi!!!

Den tråkiga hunden!!!

Får man säga så?

Matte, vem är det som står för flest pudelfnatt i familjen? Vem är det som busar och gömmer saker (dina stallskor i sängen till exempel)? Vem är det som drar av vem strumporna på kvällen? Vem är det som väcker dig och pussas när du drömmer att Agnes blir uppäten av en tyrannosaurus rex?

Moi!!!

Nej, nu får du och den där roliga hunden Drutt gå ensamma på fortsättningskursen. Jag tänker vara hemma med min roliga matte och äta korv. Hämta mig när terapihundskursen börjar. Men bara om jag slipper cirkuskonster. Och om jag får korv.

Sista mötet med dr A

Den 7 mars förra året kom dr A och en läkare från Enköpings lasarett hem till oss. David hade varit lite piggare och kunnat dricka något men var nu åter mycket dålig. Han sov i stort sett hela tiden. De korta stunder han var vaken var han helt klar.

Dr A hade inte träffat David sedan i december och var märkbart tagen av att se honom. Han satte sig bredvid David i sängen och väckte honom försiktigt.

”Hej”, sade David, ”vet du, i Japan …”

”Nej du”, avbröt dr A, ”vet du, jag skiter i ditt Japan. Nu vill jag höra om dig, hur du har det. Jag vill så gärna höra om hur du gör när du mediterar bort dina smärtor.”

”Åh, okej då.” David berättade sedan: ”Först måsta jag öppna alla mina chakran och låta dem fyllas av kraft. Till exempel låter jag all mammas kärlek strömma in i mig. Sedan går jag liksom ur kroppen.”

David och dr A fortsatte att prata om smärtor, meditation och även om vad som händer efter döden. Efter ett tag blev David mycket trött igen.

”Jag ska gå nu så du får sova”, sade dr A. ”David, är det något du vill fråga mig om?”

”Ja”, sade David. ”Är du republikan eller demokrat?”

”Demokrat”

”Bra”

Dr A satte sig sedan för att prata lite med Agnes: ”Agnes, har du några frågor till mig?”

”Ja. Hur gör man om en i ett siamesiskt tvillingpar får cancer?”

Dr A hade nog förväntat sig helt andra frågor.

Vi ville inte vara i verkligheten.

Köttbullelydnad

Hallå, visst är det väl bokrea nu? Kan någon kolla om boken ”Köttbullelydnad” finns med och i så fall skicka den till matte.

Vi var ute och gick. Jag gick lös som jag brukar göra medan Drutt var kopplad. Jag vet att jag inte får springa fram till folk eller hundar. JAG VET DET. Men jag visste inte att matte fortfarande höll på den regeln. Det har ju varit lite si och så på lydnadsfronten sista tiden så jag tänkte att hon kanske hade glömt den. Först kom det en sådan söt aprikos pudeltik. Jag sprang direkt fram till henne och gav henne en puss på nosen. Matte kom springande efter:

- Oj förlåt, så brukar han inte göra. Men det var väl för att det var en pudel.

Sedan fick jag syn på en jättefin pitbulltik och sprang rakt över ett litet gärde och fram till henne. Då vågade jag mig inte ända fram utan lade mig en bit ifrån och slog med tassarna: ”Kom igen då.” Och det blev en himla fart på hunden, värsta glädjefnattet. Vad roligt det såg ut när hennes matte blev alldeles insnurrad i kopplet och höll på att drutta omkull på den hala vägen! Matte kom dock springande efter mig igen:

- Oj förlåt, så brukar han inte göra. Men det var väl för att det var en pitbull.

Sedan fick jag se den värsta fina lilla terrierkillen och sprang raka vägen dit.

- Hjälp, skrek hans matte, ta bort hunden.

Men då var jag hopplöst förälskad. Jag planerade att aldrig lämna hans sida. Jag pussade honom, fnattade runt honom och var i sjunde himlen. Men tanten skrek i högan sky:

- Ta bort hunden!

Jag hörde att matte skrek ”Hit Edison” men jag prioriterade kärleken. Matte platsade Drutt och gick fram till mig när jag just hade fått ett stadigt tag om livet på den söta killen. Då, från ingenstans, dök Drutt upp, Han hade tyvärr missuppfattat matte och skulle hjälpa henne att döda terriern. Tanten skrek ännu högre och matte fick tag i både mig och Drutt i nackskinnet och kastade iväg oss i en snödriva.

Får man göra så?

Sedan tvingade matte oss – med hjälp av ilskna blickar och arg röst - att exercera alldeles intill henne. Hon muttrade något om det nu skulle komma protestlistor angående 2008 års bragdhunds-utnämning. Inte ens när vi mötte världens gulligaste toypudel (från Pandorans kennel) fick vi lämna mattes sida.

Får man behandla hundar så?

Nej, matte har nog inte läst ”Köttbullelydnad”. Å andra sidan får vi kanske vara tacksamma för det. Vi hörde ju också meddelandet som David lämnat på sin telefon:

”Mamma, om du hör det här när jag är död är det en sak jag vill att du ska veta…
Dina köttbullar …
var aldrig …GODA!”

Foto: Majsan

Upploppet

Den 1 mars förra året kollapsade Davids kropp. Den kunde inte längre ta emot vätska eller näring. "Vi är på upploppet nu", sade dr G. "David har lidit nog."

"Mamma, min själ orkar inte mer. Den vill åka hem. Den orkar inte med den här kroppen. Varje kväll önskar jag att jag ska få dö i sömnen."

Vi försöker göra positiva saker, gå ut och gå i det fina vädret, busa med andra hundar, träna lite, men i tankarna återupplever vi hela tiden allt som hände förra året. Det är som om vi inte hann med att känna då och istället gör det nu.

Årsdagen närmar sig. Vi vill inte ha ett år till utan David, inte en sommar till utan honom, inte en jul till. Vi accepterar inte detta!

Ur dagboken

"Mamma, när jag dör vill jag att du skriver en bok om mig, mitt lidande, mina åsikter om USA, om mitt Japan och om min tro på den stora själen, Qij-havet där alla förenas, ingen tid finns, och som bara består av godhet och naturens kraft. Berätta om att jag har haft mitt sista liv och nu finns där.

Endast de som varit utsatta för ett stort lidande och levt alla sina liv blir en del av den stora själen. Först då kan man tillföra den vishet. Det kan krävas hundra, ja tusen liv, innan man kan få sluta att återfödas."

Jag undrar så, varifrån kom detta? Varifrån fick David sin kraft och sin vishet? Vilka dimensioner hade han besökt?

På bilden: Regnbågsbron i Obaida, Japan

Orolig

I går packade Agnes sina väskor för att åka tillbaka till sin skola i Västerås. Jag blev så orolig och försökte övertala henne att stanna hemma. Man har ju läst i tidningarna hur det går till på Hässlö elevboende! Och dessutom tycker jag att matte är alldeles för slapphänt när det gäller hennes uppfostran! Hon har visserligen gått både valpkurs, allmän lydnad och agilitykurs men det har tydligen inte alls hjälpt. Å andra sidan är det ju Drutt som har gått kurserna med henne och han är nog tyvärr inte rätt hund att få pli på henne.

Jag blev i alla fall lite lugnare när jag såg ett sms hon skickat till matte:

"Hej mamma, jag ska inte supa i kväll. Puss och kram Agnes"

Varför morrade matte över det?
Ha en trevlig helg!

Foto: www.fotoakuten.se/

Tråkigt att vara pudel

Ibland är det inte lätt att vara glädjespridare. Även en sådan måste väl vara i behov av lite ljus i tillvaron. Och nu tycker jag att det är lite svart.

1. Vårt skrälle till häst har gjort illa ryggen så matte måste upp till henne varje kväll för att behandla henne. Hur kul tror ni att det är att sitta i bilen och vänta? Och med en Drutt som bara sover.

2. Hussehusse har ont i … hm …. och kan inte ta med oss på några långa skogspromenader. I dag när vi äntligen kom ut rymde Drutt. Hur kul är det att gå och ropa på honom i en timme?

3. För att ändå försöka liva upp tillvaron knyckte jag mattemattes handske och gömde den. Men hon har ingen känsla för humor. Hur kul är det att ta fram den när hon svär så där?

4. Sedan är det min frisyr. Efter fyra timmars klippkurs ansåg sig matte kunna det där med att klippa pudlar. Jag förstod att det skulle ta en ände med förskräckelse. Hur kul tror ni att det är att gå omkring och se ut som en semla i dessa kungliga förlovningstider?

5. Igår kväll hade någon stängt dörren till min lilla husses rum. Den har inte varit stängd sedan den 27 februari 2008 då min lilla husse lekte i sitt rum sista gången. Jag trodde givetvis att han var inne i rummet och blev överlycklig. Förstår ni hur ledsen jag blev när han inte var där? Matte till och med sympatigrät med mig.

Nej, ibland är det tråkigt att vara pudel. Även om man heter Edison.

Höj pensionsåldern!

Äntligen helg. Mattematte och hussehusse kör slut på oss! Den här veckan har vi varit på promenader på isen varje dag. Om vi är ute 2,5 timme blir det som 5 timmar för oss eftersom vi är lösa och springer dubbelt så mycket. Drutt vankar fram som en anka nu och muttrar något om att sänka pensionsåldern för pudlar till 2 år. Jag stretchar och stretchar för att bli av med stelheten. Jag tycker allvarligt talat att dagens pensionärer är alldeles för pigga. Jag orkar inte med dem. Nej, tillbaka till jobbet med er och kom tillbaka om några år när ni inte kan hålla det här tempot!

Envisa är de också. Pensionärerna. Jag vill gå åt ett håll, de åt ett annat, och de ger sig inte. Ja ja, vi möts alltid till sist igen. Och inte nog med det. På kvällarna måste jag ratta runt mattematte på rallylydnad. Hon säger snurra när jag ska gå runt och stå när det ska vara front. Jag blir så trött. I måndags hängde jag på instruktören istället.

Nej, i dag tänker jag inte lämna min lilla husses säng. Det får vara hur fint väder som helst! Men vad håller matte på med?! Hon plockar fram fön, rakmaskin, sax, shampoo …. NEEEJ!!! MATTEMATTE, HUSSEHUSSE KOM OCH HJÄÄÄÄLP!