Finn fem fel

Hussehusse (K-J:s, Agnes och Davids morfar) berättade häromdagen att han blivit intresserad av religion. Han sade att han går ner till biblioteket varje dag och läser om olika religioner. Och nu hade han bestämt sig för att bli muslim. Vi undrade naturligtvis varför.

-Jo jag ska bli muslim för de äter inte vitlök. De säger att änglarna lämnar synagogan om man ätit vitlök!

Hur många fel hittar ni där? Hur som helst får nog hussehusse plugga på lite mer innan han bestämmer sig.

K-J var mycket duktig i skolan. Agnes var, hm, inte riktigt lika skötsam. En gång frågade en lärare henne:
- Hur kan du vara syster till K-J?

- Jo, det ska jag säga dig, svarade Agnes och hytte med pekfingret. Jag brås på min morfar jag. Och det gör inte K-J!

På isen i lördags var det något som var fel. Men jag kan inte komma på vad ...

Internationella barncancerdagen

I dag är det den internationella barncancerdagen. Barncancer-fonden fokuserar på den positiva utveckling som skett de senaste trettio åren och att tre barn av fyra i dag överlever. Och visst är det bra. Men vår lilla husse var det fjärde barnet. Det som inte överlever. Som Mia Karlsson skrev i sin artikel om David och Agnes innebär en 75 procents överlevnad att det dör ett barn i cancer i Sverige var femte dag. Det är för många. Jag kan därför inte stämma in i Barncancerfondens hurra-vad-vi-är-bra-rop. För många föräldrar förlorar sina barn, för många syskon förlorar en bror eller syster, för många hundar förlorar sin lillmatte eller lillhusse.

Artikeln om David och Agnes vann inte Barncancerfondens journalistpris men vi säger ändå ett stort grattis till Mia för nomineringen. Vann gjorde en artikel om en forskare och det är naturligtvis jätteviktigt att uppmärksamma detta viktiga arbete för att öka överlevnaden.

I går i Expressen fanns en ny artikel om Agnes av Mia Karlsson. Den följer upp hur det gått för Agnes sedan David somnade in den 20 mars 2008. Artikeln visar mycket tydligt hur den grymma sjukdomen drabbar även syskon. Jag tycker särskilt om de råd som Agnes lämnar, så självklara men så svåra att följa.

David har två syskon men K-J har valt att inte vara offentlig med sina tankar och sin sorg. Och det är viktigt att veta att det inte finns några regler för sorg. Man får skratta, vara glad, fortsätta som vanligt. Man får vara hysteriskt ledsen, arg. Man får prata så mycket man vill och man får vara tyst. Ingenting är rätt och ingenting är fel i sättet att reagera. Det enda som är fel är att ett barn med hela livet framför sig inte får leva.

Vilket underbart väder det har varit i helgen. I går var vi på isen med matte och K-J. Drutt är så imponerad av K-J. Han ville inte leka med mig utan sprang och fjantade sig för K-J hela tiden. Och visst är K-J något att vara stolt över. Precis som Agnes och David. Och jag. Och okej då, Drutt.

Lite kär

Visst hör det till att bli lite kär på Alla hjärtans dag. Jag är lite kär i Britten. Vi är kollegor på ett kontor där jag jobbar ibland. Kärlek på jobbet. Mmmysigt

När jag är kär vill jag pussas förstås.

Men det vill inte Britten…

Men stryp mig inte!

I’m a gooood kisser.

I övrigt i veckan har Drutt och jag haft många sköna promenader i skogen och på isen med mattematte och hussehusse. Matte jobbade hemma i onsdags och då blev det förstås en tur till brukshundsklubben. Med mig körde hon ställande under gång. Det var jätteroligt. Så fort hon tog ett steg framåt tog jag kopplet i munnen och pudelfnattade runt hela planen, matte vilt morrande efter. Hehe. Men en gång hann hon ställa sig på kopplet och då höll jag på att bli strypt. Igen. Men jag lärde mig. Nästa gång var jag snabbare. Och så har vi varit på rallylydnad. Du hade rätt Ludde, det har blivit mycket roligare. Men jag går med mattematte och hon ledsnar så fort. Vi tar ett par vändor, sedan vilar vi och äter korv. Good enough, eller hur? Drutt och matte jobbar på som tusan och har blivit jätteduktiga.

Ha en bra alla hjärtans dag och ge alla ni tycker om en blöt puss. Var inte så blyga. Det finns ingenting att förlora på att visa lite kärlek.

Ur dagboken den 14 februari 2008
”David jag älskar dig så himla mycket. Om man ställde upp alla barn som någonsin fötts på en lång rad och sedan sade åt mig att välja: Vilket barn tror du jag hade valt?”
”Michael Jackson?”

Kärleken är dödens motsats

är en fantastisk liten bok av Roberto Saviano. Ni vet, han som skrev Gomorra om den napolitanska maffian. En riktig bragdmänniska tycker jag. Kärleken är dödens motsats är en berättelse om en ung kvinna som mist sin pojkvän i ett sprängattentat. Hon är övertygad om att hon kan hålla kvar sin pojkvän genom att fortsätta älska honom. Och så är det. Genom att fortsätta att älska vår lilla husse finns han kvar hos oss. Det är därför vi fortfarande letar efter honom när vi kommer hem.

Vid den här tiden förra året upptäckte David att cancern hade spridit sig. Matte brukade inte lämna honom ensam för att gå ut med oss men just vid det här tillfället var David bra smärtlindrad och lugn varför hon lade telefonen hos honom och gick ut på en snabb kissrunda med oss. När vi kom upp igen hörde vi redan i hissen hur han skrek. När vi kom in i lägenheten hade han ramlat ner på golvet och var helt panikslagen. Han hade hittat en stor tumör på halsen och förstått att döden var närmare än han anat.

Matte lyfte upp honom i knät och vyssjade honom. Jag pussade honom överallt där jag kom åt. Drutt tyckte att det var läskigt och höll sig lite på avstånd. Matte försökte lugna David och efter ett tag sade han: "Jag är inte rädd för att dö men jag vill inte skiljas från dig." Matte svarade att banden mellan dem var så starka att ingenting skulle kunna skilja dem åt, inte ens döden. "Vi kommer alltid att vara tillsammans", sade hon. Min lilla husse blev lugn och sade efter ett tag: "Ja, dit jag kommer finns ingen tid. Där finns alla samtidigt. Jag kommer alltid att vara tillsammans med dig men du får vänta ett tag på att träffa mig igen."

Det kan vara sorgligt att läsa detta men genom att berätta om David finns han forfarande kvar hos oss. På så sätt är han alltid närvarande. Döden hålls borta. Av kärleken.

Döm inte hunden efter håret

Så brukar det heta. Men på pudelutställningar är det precis vad man gör.

En fullpälsad pudel kräver massor av pälsvård. Och det är så tråkigt. Matte kan borsta, kamma och föna Drutt i flera timmar. Jag då? Vad ska jag göra då? Men nu är det slut med det! Drutt var igår på sin sista utställning. (Första pris och tvåa i öppen klass. Good enough!) Eftersom Drutt inte längre behöver ha sin utställningspäls har matte insett att hon behöver ha pälstiden till annat. Roa mig och träna Drutt till exempel. Matte har planer på att ta sig ut på tävlingsbanan med honom. Egentligen var det Agnes uppgift men hon har inte tid. Jag vet inte vad hon har för sig egentligen, tar igen sin fjortistid kanske:

- Tonårsproblem mamma, det är tonårsproblem, säger hon.

På tal om Agnes. Hon skrek högt när matte berättade att Drutt skulle klippas ner.

- DU KAN FÖR F-N INTE RAKA BORT PÄLSEN PÅ DRUTT BARA FÖR ATT HAN INTE SKA STÄLLAS UT!
- Men det är så jobbigt att sköta den. Sedan fastnar det alltid pinnar och kvistar i pälsen när han springer in i buskar när man är ute och går.
- JAG HAR OCKSÅ PUDELFRILLA OCH DET FASTNAR F-N INGA PINNAR PÅ MIG, OCH TRO MIG, JAG KRYPER I BUSKARNA VARJE FREDAG!

Hm, dags för henne att flytta hem, tror jag. Snacka om varg i fårakläder.


Det blev en kompromiss i fråga om Drutts päls. Så här ser en gosdrutt ut. Tack Leone!

Till Skogås

I dag stuvade matte in oss i bilen och eftersom hon köpte med sig en stor Caffe Latte förstod jag att vi skulle åka en stund. Jag avskyr att åka bil. Jag studsar hit och dit och piper: "Är vi framme snart?" Efter ett tag insåg jag att det nog var bäst att hålla sig lugn och stilla. Snöstorm, snömodd och massor av trafik. Jag lade mig ned och funderade.

Jag tänkte på stackars Maud. Vad med skäll hon får nu. Energiuppgörelsen är väl inte bara hennes? Om det inte var för att jag råkat se Godmorgon Sverige i morse skulle jag ta tagit henne i försvar. Hon satt där i soffan och sade att energiuppgörelsen faktiskt försvårar nystartandet av kärnkraftverk. Men de upphäver ju avvecklingen och ger klartecken för tio nya verk? Hur dumma tror hon att vi är? Nej, det hade varit mycket bättre om hon hade lagt sig ned på rygg med tassarna i vädret och sagt: "Jag ger mig, jag ger mig. Jag ville ju bara vara med. Jag ville inte bli ensam och utanför."

Kärnkraft. Min lilla husse hatade kärnkraft. Han pratade om uranbrytningen och avfallet. När han hörde att hans drömmars land Japan är ett av de kärnkraftstätaste länderna blev han så förkrossad. Han sade att det nya Japan hade svikit sin historia och alla människor som var och är offer för atombomberna i Hiroshima och Nagasaki. Energiuppgörelsen skulle ha gjort min husse så j-a förbannad. Jag hör och ser honom framför mig. Jag läste dessutom att det nu finns studier som visar att barncancer är vanligare bland barn som bor nära kärnkraftverk. Med den informationen skulle min lilla husse fullkomligt ha gått i taket.

Medan jag låg där och funderade såg jag plötsligt en skylt: SKOGÅS. Jippi, vi var på väg till Drutts uppfödare och hela hans familj, som jag nu även kallar min. Då kunde jag inte hålla mig längre utan hoppade fram och tillbaka i bilen. Väl framme blev vi glatt mottagna av Drutts mamma Malva, hans faster Kajzza och hans systrar Monya och Theia. Senare kom även Drutts bror Nelsson dit. Kajzza fick pudelfnatt när vi kom och började leka med Drutt som en liten toka. Men jag vet ju vem hon egentligen ville imponera på ... Tyvärr är jag mer intresserad av Drutts bonusfarbror Tobbe Trollkarl som dock inte var hemma för tillfället. Men visst är vi lite själsfränder Kajzza och jag.

På bilderna: Drutts lillasyster Theia brottas med sin kompis, Monya vaktar sin mattes nya skor (för små!), Drutt skrattar gott åt ett internt skämt. På nedersta bilden skymtar även Drutts och mina nya superfina halsband som Sussi gjort åt oss.

Utmaning

Jag har fått en utmaning av Majsan och Puzzel jr:

5 är den röda tråden. Man ska gå in i sitt fotoalbum och kolla i femte mappen, femte bilden och lägga ut den i sin blogg och berätta om bilden. Sedan ska man skicka vidare till 5 andra bloggare.

Jag blev så full i skratt när jag såg vilken den femte bilden är i min femte mapp. En bild på Puzzel jr. Det jag kan berätta om bilden är att den kom som ett julkort till oss. Puzzel Jr är Drutts pappa. En herre i sina bästa år, en jättemysig kille med en himla trevlig matte. Och Puzzel håller sin son i tukt och förmaning, kan man säga.

Och så vilka jag utmanar:

Från hundvärlden tar jag Anna och alla hennes hundar, Monica med Bella och Soya och Sandra med sina softisar.

Sedan vill jag även utmana Jessica och Ryan. Ryan drabbades av samma cancer som min lilla husse, rhabdomyosarkom. Efter en lång och grym kamp med flera bakslag har cancern äntligen erkänt sig besegrad! Ryan kämpar nu för att ta sig tillbaka till en vardag. Och han gör det med bravur! Under sin sjukdomstid fick Ryan collien Amy av stiftelsen Min Stora Dag som förverkligar svårt sjuka barns drömmar.

Den femte är Karro. På Karros blogg följde vi hur hennes dotter underbara lilla Felicia, 4 år, kämpade mot sin cancer. Felicia somnade in den 20 december 2007, varmt omgärdad av kärlek från sina föräldrar. Karro bloggar nu om hur det är att leva med en livslång sorg och att försöka ta sig tillbaka till livet utan Felicia. Bloggen är fylld med de mest underbara bilder på Felicia. Karro har rotweilern Emma som hjälper henne att leva vidare.

David och Agnes

Barncancerfonden delar varje år ut ett pris till bästa reportage i ämnet barncancer som publicerats i tryckt media under 2008. Vinnaren tillkännages i samband med Internationella barncancerdagen den 15 februari.

Alldeles nyss ringde supergulliga journalisten Mia Karlsson till oss och berättade att artikeln om David och Agnes är en av tre kandidater till priset. Nu håller vi tummarna för Mia! Det är en varm, varsam och viktig artikel som fokuserar på hur det är att vara syskon när det fruktansvärda händer.

Vi hundar är givetvis omnämnda och i pappersupplagan är Drutt, den linslusen, med på två bilder.

På bilden: David och Agnes i bilen på väg till Drefvikens kennel för att hämta hem lille Drutt, juni 2007

Rallylydnad och så Drutt

Nja, jag förstod inte riktigt det roliga med att gå fram till en skylt och så: sitt. Och så nästa: sitt och ligg. Och nästa: sväng vänster. Det kanske blir roligare. Både jag och Drutt var följsamma och duktiga men mattematte och matte var lite småsura. Trång lokal och tröga deltagare, tyckte de. Och vilka konstiga tävlingsregler. Man kan vara helt felfri men ändå bli dåligt placerad på grund av helhetsintrycket. Man ska ge ett glatt intryck! Då får matte och mattematte verkligen skärpa till sig.

Drutt jobbade på bra trots mycket störning i form av andra hundar. Men när kurstimmen var slut, och matte skulle betala och klä på sig ytterkläderna, släpptes nya hundar in i lokalen och då blev han vansinnig. Och matte som var sur innan ...

Nu ligger matte i soffan med ett glas vin. Hon har nog lite feber och då blir hon alltid lite extra nere över allt. Drutt har första tjing på att pussa bort tårar ikväll.

På bilden: David och Drutt, juli 2007

Druttutställning

Den 7 februari är det dags för Svenska druttklubbens utställning i Gnesta. Som ni ser vilar sig inte Drutt i form. Hjälp!!!