Läser i dagboken från månadskiftet februari - mars 2008. Varför? När det gör så ont.
David är rädd för att somna, rädd för mardrömmar.
Tilltagande smärtor. Metadon sätts in. "Upploppet nu", sade dr G.
Mer ångest. Mer stesolid.
David till Agnes: "Jag skulle vilja ha en dag där allt är normalt. En normal dag bara."
"Jag vill ha fina glas, kristallglas, på fot. Med isbitar och sugrör. Det är jag väl värd."
Buken hård, spänd och blåstrimmig.
Fruktansvärt mager. Huden vit och skrynklig. Läpparna blå. Klagar på hjärthugg.
Oxynorm, metadon, alvedon, betapred, saroten, lyrica, zantac, stesolid, zofran.
"David, du har kämpat så hårt. Du förtjänar att ha det bra. Så vila nu bara."
"Men mamma, det är ju det jag inte vill."
Mitt älskade barn. Stackars stackars dig.
lördag 25 februari 2012
söndag 19 februari 2012
onsdag 15 februari 2012
tisdag 7 februari 2012
Hinner inte med
Det snurrar på, i full fart.
Jag hinner inte med.
Hinner inte vara med min David.
Det är ju snart slut.
Igen.
Jag hinner inte med.
Hinner inte vara med min David.
Det är ju snart slut.
Igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)