Falling down?

En kommentar från en läsare som upptäckt min David. Jag blir varm om hjärtat och känner en sorgsen tacksamhet.

I torsdags tittade jag på ett avsnitt av Criminal Minds. En mamma mördade flera personer på årsdagen av sin sons död. Hon upplevde att ingen mindes eller sörjde sonen och detta kombinerat med skuldkänslor hade fört henne till vansinnets rand. Jag tänkte det när jag såg avsnittet och jag fick det bekräftat nu. Hon hade behövt starta en blogg. Hon hade behövt en visommist-grupp där hon hade kunnat älta skuldkänslor. Hon hade behövt vänner.

Jag vet att det inte är så enkelt. Men det kan väl få vara det här i pudelvärlden? Och jag lovar er mina vänner. Era kommentarer och ert tålamod med mitt ältande hjälper mig att inte ta steget över kanten. Kärlek! Massor!

Min David.

Pudeln i ett nötskal

Drutt och mattematte är kränkta och ursinniga. Hets mot hundgrupp, skriker de. Hets mot hundgruppsmattar! Missbruk av yttrandefriheten!

Tillsammans sliter de ut sida efter sida i boken och spottar fräsande ut ord som "inskränkta pensionärer" och "intetsägande ögonhålor".

Jag och matte tar saken med ro. Vi vet att vi är levande bevis på motsatsen. Eller hur? Läs och döm själva.

Ur Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Pudlar är som bekant sådana där krullhåriga hundar som ägs av inskränkta pensionärer, mycket ensamma och ömhetstörstande damer eller portvaktsfruar som sitter och ugglar i sina murriga lägenheter. Pudlar kan vara svarta eller aprikosfärgade. De aprikosfärgade är odrägligare än de svarta, som inte luktar lika gott. Alla pudlar stormskäller för minsta småsak, men särskilt när det inte händer något. Stelbent trippar de efter sin husse eller matte utan att röra på resten av den korvliknande kroppen. Framför allt har de små svarta, stickande ögon i intetsägande ögonhålor. Pudlar är fula och dumma, underdåniga och självgoda. Det är pudeln i ett nötskal.

Tårar

Ett fint och kärleksfullt meddelande till dig från klassen får mig att börja gråta. Sköna varma tårar som dock övergår i uppdämd saknad och smärta. Jag sätter mig ner i det fuktiga gräset vid din gravsten och gråter. Gråter och gråter. Så stannar jag upp och tänker. Det är inte jag som är död. Det är du. Du behöver min kärlek, inte mina tårar. Och jag minns hur du fruktade mina tårar ibland mer än sjukdomen. Om jag grät fanns ingen trygghet i ditt liv.

Jag torkar tårarna, reser mig upp och inser att jag måste vara rädd om mig. För att orka. För att orka leva vidare.

För din skull, älskade David.



Ur dagboken, september 2006, David till dr F
"Nästa gång du ska lämna ett tråkigt besked till en familj, gör det till föräldrarna först. När de har gråtit färdigt kan de åka hem och berätta för barnet."

Pudelrapport

Jag har det bra. Jag lever med hussehusse och mattematte och följer med dem både hit och dit. Ena dagen snickrar jag, nästa är jag på kundbesök och den tredje dricker jag kaffekask med gubbarna i hamnen. Jag har fått två nya bästa vänner, två barn som bor nära mattematte och hussehusse. De får låna mig så mycket de vill och vi hittar på massor av bus.

Matte då? Henne undviker jag. Hon är trött och sliten och gör inte en pudel glad. Säger dessutom att jag blivit olydig och muttrar något om att tiggeri borde vara förbjudet på fler ställen än i Sala.

Drutt? Har blivit världens mest mattiga hund. Åh, så fjantig. Dagmatte till honom sökes fortfarande.